IOH1"/ 2 7 i Luell-Luft 1278 hindra hans ämbetstillträde. Kejsaren vägrade stadfästa L:s val, men sedan han i april 1896 än en gång valts till borgmästare, kom det till en kompromiss, enligt hvilken L. nöjde sig med vice-borg-mästarplatsen. I april 1897 valdes han ånyo till borgmästare, fick utan svårighet sitt val bekräftadt och återvaldes sedan regelbundet. L. behärskade nu till sin död Wiens kommunalförvaltning, arbetade rastlöst för stadens förskönande och genomdref, att belysning, vattenledning, spårvägar m. m. öf-vertogos af kommunen efter att förut ha legat i händerna på stora bolag med öfvervägande judiskt kapital. Staden gick raskt framåt, och L. blef Wiens populäraste man. Som folktalare förde han ett våldsamt agitatoriskt språk, men blef med åren vidsyntare och mera benägen att uppskatta det goda äfven hos motsidans män samt tillvann sig småningom deras aktning genom sin rastlösa energi i arbetet för Wiens utveckling. I Österrikes inre politik sökte han under sina sista år förena olika partier till nationell samlingspolitik, särskildt i unionstvisterna med Ungern. Den korruption, hvars bekämpande hade ledt L. vid hans första uppträdande som kommunalpolitiker, började emellertid insmyga sig i hans eget parti, de stora kommunala företagen kräfde dryga skatter och voro ej alltid finansiellt hållbara, och det kristligt sociala partiets välde i Wien föll redan året efter L:s död. Medel till ett stort L.-monument i Wien ha redan insamlats. V. S-g. Luell, fordom namn på staden Carlisle (se d. o. 1). Luerssen [lyrs-], Christian, tysk botanist, f. 1843 i Bremen, professor vid Königsbergs universitet 1888-1910, har gjort sig bekant som orm-bunkskännare och skrifvit bl. a. afdeln. om ormbunkar i 2:a uppl. af Rabenhorsts "Kryptogamen-flora" (bd 3, 1884-89). C. Lmn. Lu'es, lat., i allmänhet smittsam sjukdom, särskildt lues venefrea eller 1. syphilitica. Se S y-f i l i s. Lufa, öknamn. Se Harald, norska konungar 1. Luffa L., N ät gurka, bot., farm., ett släkte af klättrande, enåriga örter, hörande till fam. Cucurbitacece. De 7 arterna förekomma nästan alla i Gamla världens tropiker. Blommorna äro i allmänhet stora, gula, monoika. Frukten är gurk-liknande, med starkt utveckladt inre kärlsträngs-nät, vid mognaden förtorkande och öppnande sig i spetsen. De omogna frukterna af L. cylindrica och L. acutangula äro ätliga och välsmakande, hvarför dessa arter odlas. Den senare har äfven medicinsk användning liksom den amerikanska L. operculata. Kärlsträngsnätet af L. cylindricas frukt begagnas dels till gröfre silning, dels som Luffasvamp. ett slags tvättsvamp, luffasvamp, fiber-gurka (se fig.), hvarmcd kroppen rifves under bad, dels till förfärdigande af hvarjehanda föremål, såsom sulor att lägga i skodon, bon till burfåglar m. m. G- L-T- Luffasvamp, bot. Se Luff a. Lufi'dji, flod i Öst-Afrika. Se R u f i d j i. Lufira, biäod fr. h. till Lualaba. Jfr L u a l a b a och Kongo, sp. 734. Luft, fys. 1. Luftens sammansättning. Det gas-hylle, atmosfären, som omger jorden, antogs ursprungligen bestå af en enhetlig kropp, luften, och ansågs af Aristoteles som ett af de fyra elementen, hvilket karakteriserades af de båda egenskaperna varm och fuktig, till skillnad från elementet vatten, som hade egenskaperna kall och fuktig. Under medeltiden missuppfattades Aristoteles' mening därhän, att man antog luft och vatten vara identiska, endast olika med afseende på värmeinnehållet. Först på 1600-talet ådagalades, att en sådan likhet ej förefanns och att det gasformiga vattnet, vattenångan, är något annat än vanlig luft. Småningom kom man äfven till insikt om, att luften ej är en enhetlig kropp. Redan 1669 hade Mayow funnit, att den efter förbränning i slutet kärl återstående luften är lättare än vanlig luft. Rutherford visade 1772, att denna återstod är en särskild luftart. Scheele, som underkastade densamma en ingående undersökning, benämnde den fördärfvad luft, emedan den var oduglig vid andningen. På denna egenskap syftar äfven benämningen kväfve (se d. o.). Den andra af luftens båda viktigaste beståndsdelar, syret (se d. o.), framställdes första gången i fritt tillstånd 1774 af Scheele och Priestley. S. å. ådagalade T. Bergman närvaron af ännu en gas i luften, nämligen kolsyran, af honom kallad "luftsyra". Arrhenius har visat, att kolsyrehalten är af största betydelse för de klimatiska förhållandena (se Klimat och Kolsyra). Redan tidigt var vattenångan känd som en beståndsdel i luften. Före 1894 voro endast dessa fyra beståndsdelar, syre, kväfve, kolsyra och vattenånga, bekanta. Men detta år upptäckte Ramsay och Rayleigh ännu en beståndsdel i luften, hvilken på grund af sin ringa kemiska affinitet erhöll namnet argon (se d. o.). Ramsay fann senare (1895), att ett mineral, cleveit, jämte argon innehöll äfven en annan gas, helium (se d. o.). Detta ämne hade förut ej anträffats på jorden. Däremot var dess närvaro i solatmosfären känd genom dess spektrum (särskildt den gula linjen D3 i solspektrum). Kort efter upptäckten af helium i den fasta jordskorpan påvisades dess närvaro äfven i atmosfären. Omkr. 1900 upptäcktes ytterligare tre nya beståndsdelar i luften, nämligen neon, xenon och krypton. Af dessa är det sistnämnda af särskildt intresse, emedan dess mest framträdande spektrallinje sammanfaller med norrskenets gröna linje (558 p.JUL). Äfven väte förekommer fritt i luften, såsom A. Gauter 1901 påvisat. I föliande tabell äro de ämnen sammanställda, som alltid finnas i luften, jämte deras mängd i volymprocent. Den gäller dock förhållandena vid jordytan. På mycket stora höjder blir sammansättningen en annan. Kväfve Syre .... Ar^on .. Kolsyra Väte .... 78,06 20.90 0,937 0,029 (var.) 0,0033 Neon Helium ..... Krypton .... Xenon ...... Vattenånga 0,0015 0,0005 0,0001 0,000005 0-4