1279 Luftalger-Luftballong 1280 De luftelektriska fenomenen ge anledning antaga, att luften ständigt innehåller äfven radioaktiv substans (se nedan). Ozon och ammoniak förekomma som tillfälliga beståndsdelar i atmosfären. Dessutom förekomma större eller mindre mängder stoft, hvilket bidrar till att ge luften högre eller lägre grad af genomskinlighet. - 2. Luftens genomskinlighet och stofthalt. Luftens genomskinlighet beror å ena sidan af dess större eller mindre renhet, d. v. s. frånvaron af främmande partiklar (stoft, rök, dimma), å andra sidan af dess optiska homogenitet i afseende på ljusets brytnings- och reflexionsförhållanden. Man skiljer därför på mekanisk och optisk grumling. Enligt den äldre uppfattningen voro stoftpartiklarna i atmosfären orsaken till himmelens blåa färg m. fl. meteorologisk-optiska fenomen. Enligt en nyare uppfattning, framställd af lord Rayleigh, spela äfven luftmolekylerna själfva härvid en betydande roll. Man kan tänka sig, att i gasatmosfären finnes en i densamma inlagrad stoftatmosfär, hvars täthet dock aftar hastigare med höjden än gasatmosfärens. Man saknar dock närmare kunskap om, efter hvilken lag detta af-tagande med höjden af stoftatmosfärens täthet sker. Understundom kan luftens ogenomskinlighet vara. mycket stor, äfven då himmelen är klar och den relativa fuktigheten låg. Man säger då, att jordrök råder. Jordröken anses förorsakad dels af sig vidt utbredande rökmassor från skogsbrand o. d., dels af optisk grumling af atmosfären. - 3. Luftens radioaktivitet. De luftelektriska fenomenen ge vid handen, att luften innehåller radioaktiv substans, dock i så små mängder, att ett kemiskt påvisande däraf ej är möjligt. Urberget innehåller enligt Strutt -^77 till -fn mg. radium per kbcm. Äfven meteorstenarna innehålla radium. Ur jordskorpans öfre skikt diffunderar emanationshaltig luft ut i atmosfären. Närvaron af emanation i fria luften bevisas däraf, att trådar fritt utspända i luften laddade till några tusen volt med negativ elektricitet öfverdragas med radioaktiv fällning. Ema-nationshalten är större öfver fastlandet än öfver hafvet och särskildt större i skogar och djupa dalar än öfver slät och öppen mark. Litt.: Hann, "Lehr-buch der meteorologie" (1901), och Arrhenius, "Lehrbuch der kosmischen physik" (1903). Se vidare litteratur till art. Luftelektricitet. D. S-t. Luftalger, bot., alger, som lefva på liknande lokaler som lafvarna, såsom trädstammar, klippor o. s. v. Liksom lafvarna, hvilkas gonidier utgöras af luftalger, ha de förmåga att lång tid utan att taga skada fördraga torka. Luftalgerna höra till Chlorophyceæ och Myxophyceæ (se Alger). Karakteristiska luftalger äro t. ex. arterna af släktet Chroolepus (se Alger, fig. 9), af hvilka Ch. jolithus bildar ett rödt öfverdrag på stenar, som vid fuktning blir violdoftande (violalg), Pleurococcus vulgaris, som bildar ett grönt, pulverformigt öfverdrag på trädstammar, i synnerhet på deras mot norr vettande sida, och på äldre granbarr (se Epifyller), Gloeocapsa magma, som bildar ett svartrödt öfverdrag på klippor, Nostoc commune (se Nostoc) och många andra myxofycéer. G. L-m. Luftbad åstadkommas genom den nakna kroppens utsättande för luften, antingen vid dennas naturliga värmegrad, olika under olika klimat, eller med konst upphettad. De åsyfta vanligen en härdning af hudsystemet och ingå ofta såsom ett moment i kallvattenkurer. I. H. Luftballong (Aerostat), ett rundadt, säckliknande hölje af lätt tyg, fylldt med en gasmassa, hvars specifika vikt är så mycket mindre än luftens, att denna till följd däraf lyfter höljet uppåt i atmosfären. En kropp hålles sväfvande på samma höjd i luften, då dess vikt är fullkomligt lika stor med den af densamma undanträngda luftvolymens. Den sjunker, om den väger mera, men höjer sig, om den är lättare, och detta med en kraft, som motsvarar skillnaden emellan den undanträngda volymens vikt och dess egen. Om ballongen göres tillräckligt stor, kan den lyfta äfven vidfästa tyngder (gondol med ballast och redskap, människor, djur o. s. v.). För att en ballong skall stiga, måste således omhöljets och belastningens sammanlagda vikt vara mindre än viktskillnaden emellan den inneslutna gasen och den luftmassa, som undantränges af ballongen jämte tillbehör. Inom luftseglingen representerar ballongen den statiska principen lättare än luften. I och med luftlagrens aftagande täthet, ju högre man kommer, minskas ballongens lyftkraft, tills på en viss höjd jämvikt

Fig. 1. Schematisk bild af en luftballong. h hölje, g gondol l. korg, br bärring, u upphängning, a appendix, v ventil, spv sprängvåd, vl ventillina, spl spränglina, sl släplina, bs ballastsäckar.

inträder. En luftballong består (se fig. 1 o. 2) af tre hufvuddelar, hölje, gondol och upphängning. Höljet är till formen vanligen sfäriskt (eller svagt päronformadt), hvaraf benämningen kulballong; cylindriskt hölje har dock förekommit i Sverige (system Unge). Till dess förfärdigande användas mest täta och fasta tyger af siden eller