bomull (perkal). Tyget fernissas för ökande af gastätheten. Numera göras höljen med förkärlek af dubbel perkalväf med mellanlägg af vulkaniserad kautschuk och gummerade ytterskikt, s. k. dubbelt gummeradt ballongtyg, som gulfärgas till skydd mot solljusets kemiska inverkan på kautschuken. Höljet har två cirkelrunda hål, ett i toppen och ett i bottnen. I det öfre är insatt en

Fig. 2. Svenska aeronautiska sällskapets ballong "Andrée" på färd (april 1908).

manöverventil (toppventil), som af spiralfjädrar hålles tillsluten, men medelst en ned i gondolen räckande ventillina kan öppnas och stängas. Till det undre hålet är fäst en vid manschett (appendix), hvars nedre ända hålles utspänd af en träring för fästande af fyllslangen. I denna ring finnes stundom en bottenventil insatt. Dessutom är höljet försedt med en smal slitsformad öppning, som sträcker sig från toppventilen ända ned till midten (ekvatorn) och tillslutes genom en på insidan fastklistrad tygremsa, sprängvåden, i hvars öfre ända är fäst en ned i gondolen räckande s. k. spränglina. Gondolen är en lätt, vanligen fyrkantig korg af vide eller rotting, där ballongens förare och passagerare ha sin plats. Till dess utrustning höra säckar för sandballast -- eller behållare för vattenballast -- samt släplina (eng. guide-rope), som med sin ena ända fästes i bärringen. Man skiljer mellan nät- och gördelupphängning. Höljet är i förra fallet omgifvet af ett vidmaskigt nät af fint tågvirke, vid hvars nedre kant bärlinor äro anbragta genom ett system af hanfötter. I senare fallet saknas nät, och höljet är försedt med en stark horisontell gördel af tyg, i hvilken bärlinorna äro fästa. Bärlinorna nedlöpa till en bärring af trä eller stålrör, under hvilken gondolen är upphängd. Som ballonggas användes lysgas eller, ännu bättre, vätgas. Lysgasen har en bärkraft af omkr. 0,65 kg. pr kbm.; vätgas beräknas bära nästan dubbelt så mycket, men är dyrare och mera svårtillgänglig. Då en ballong skall fyllas, utbredes den på ett underlag af presenningar så, att ventilen kommer rätt ofvanför appendixet. Nätet spännes öfver höljet, och genom fyllslangar af ballongtyg åstadkommes förbindelse med gasledningen eller gasverket. Ballastsäckar fasthakas i nätets ytterkant, och allteftersom fyllningen fortskrider, flyttas de nedåt i nätmaskorna. Bärring och gondol fastsättas, utrustningen inlägges i gondolen, och luftseglarna taga plats däri. Sedan en afvägning skett för att tillse, att ballongens lyftkraft är lagom stor, företages uppstigningen. Under färden (jfr fig. 2) regleras höjden genom att ballast utkastas, om man vill stiga ytterligare, eller genom utsläppande af gas genom manöverventilen, om man önskar sänka sig. För att iakttaga ballongens höjd och jämvikt begagnar luftseglaren dels en aneroidbarometer, graderad för höjdmätning, dels ett statoskop (se d. o.), hvilket känsliga instrument anger, om ballongen sjunker eller stiger. Sistnämnda rörelser kunna följas äfven därigenom, att man utkastar lätta papperslappar. Såsom vägledning under färden medföras kompass och karta. Äfven åtskilliga nautiska och astronomiska metoder för ortsbestämning användas. Då färden skall afslutas, sker landning, som måste försiggå, innan all ballast förbrukats. Ballongen sänkes genom klaffning med manöverventilen, tills släplinan, som från bärringen nedhänger under gondolen, tagit mark och genom friktion mot terrängföremål minskat den horisontalhastighet, som ballongen till följd af vinden kan ha. I den mån en allt större bukt af linan släpar på marken, lättas ballongen i motsvarande grad, hvilket modererar rörelsen i vertikal led högst väsentligt. Då ballongen slutligen befinner sig blott 10--15 m. från marken, lösrycker föraren med spränglinan den klistrade sprängvåden. Genom den så bildade öppningen i höljet strömmar gasen hastigt ut, och ballongen sjunker till marken. Många luftseglare använda ankare för att vid nedstigning hejda ballongen och förebygga längre släpfärder, men denna metod kommer alltmer ur bruk, sedan kombinationen af släplina och spränginrättning gifvit medel till säker manövrering vid landning. Ankaret kan dock göra goda tjänster vid svåra landningar i hårdt väder, hvarför det bör medföras som nödfallsutväg. En annan försiktighetsåtgärd är att anbringa luftkuddar kring gondolens utsidor, så att den må flyta med sina passagerare, om nedstigning af någon anledning måste ske i vatten. Utom den vanliga luftballongen l. friballongen, som i storlekar om 500--2,500 kbm. rymd och ännu mera tjänar att utföra s. k. frifärder, förekommer fast l. fjättrad ballong (fr. ballon captif) för vissa ändamål. En fast ballong är fjättrad vid marken med en kabel, som löper på ett vindspel och slutar i en med bärringen förenad trapetsanordning, i hvilken gondolen nedhänger. För militär observationstjänst har utbildats en egendomlig form af fast ballong, den s. k. drakballongen (fig. 3; system Parseval-Sigsfeld), hvilken genom drakverkan (se Drake) och