kunde öfvervinna vindens styrka, strandade emellertid i brist på en lämplig, tillräckligt lätt kraftmaskin, och det är först i nutiden, som man genom explosionsmotorerna fått möjlighet att konstruera motordrifna, styrbara ballonger, s. k. luftskepp (se d. o.). G. H-r. Luftbana. Se Linbana. Luftblåsor, fys., en större eller mindre samling af luft eller gasformiga ämnen i det inre af en vätska eller en fast kropp. Luftblåsor förekomma allmänt i is, ganska ofta i glas. Att blåsorna kunna fortfarande ega bestånd, sedan de ankommit till vätskans yta, förklaras lätt däraf, att de omges af ett tunt vätskelager, som hindrar den inre luft- eller gasmassan att bortgå. Äfven om de äro fullkomligt skilda från den vätskemassa, i hvilken de bildats, kunna de fortfara att existera. R. R.* Luftbroms, maskinb. Se Broms, sp. 249. Luftbössa, ett gevär, vid hvilket komprimerad luft användes som drifkraft. Luftbössan utgöres af tre delar: gevärskolfven, innehållande en reservoar för luften, gevärspipan och ett föreningsstycke mellan dessa båda, vid hvilket affyringsinrättningen är fäst. Med tillhjälp af en luftpump komprimeras luften till 8 à 10 atmosfärer, och en projektil införes i pipan. När skottet skall aflossas, öppnas medelst tryckning å aftryckaren en ventil, hvarvid luft utströmmar från reservoaren mot projektilen med den påföljd, att denna kommer i rörelse. Men endast en liten del af den komprimerade luften utsläppes på en gång, och man kan därför afskjuta flera skott utan ny kompression, ehuru skotten härvid bli allt svagare. Guter i Nürnberg uppges vanligen ha 1430 uppfunnit luftbössan, men äfven Lobsinger i samma stad säges 1569 ha gjort denna uppfinning. För krigsbruk äro luftbössor ej lämpade, emedan trycket ej kan göras tillräckligt stort; vid krigsgevär uppgår detta numera till omkr. 3,000 atmosfärer. Ett slags för krigsbruk afsedda luftbössor med ett lufttryck af ända till 200 atmosfärer användes dock af österrikarna under franska revolutionskrigen i slutet af 1700-talet, men de visade sig opraktiska och kommo snart ur bruk. G. af Wdt. Luftdrag. Se Drag, tekn. Luftdyna, med., en vanligen af guttaperka förfärdigad kudde, på ett ställe försedd med en afstängbar ventil, genom hvilken kudden kan blåsas upp med luft. Kuddarna äro ofta gjorda i formen af en ring (luftring) och användas inom sjukvården till underbäddning af särskildt ömtåliga eller för tryck mot underlaget utsatta kroppsdelar. I. H. Luftelektricitet, fys., meteor. 1. Atmosfärens elektriska fält. Undersökningarna af luftelektriciteten började med studiet af åskan. Då blixtfenomenet tvang till antagandet af en potentialdifferens (skillnad i den elektriska spänningen) mellan olika delar af atmosfären och mellan denna och jorden, föranleddes man till att undersöka, om någon potentialdifferens var för handen äfven under normala förhållanden, då himmeln var molnfri, och fann, att detta var fallet, d. v. s. att jorden alltid var omgifven af ett elektriskt fält. Vid mätningar på orter med helt olika klimat har luftens potential l. spänning nästan alltid visat sig högre än jordens. Med jordens potential som nollpunkt är luftens således positiv. På våra breddgrader har luften visat negativ potential endast i omkr. 10 proc. af alla undersökta fall. Störande orsaker, såsom nederbörd, åskmoln, stoft o. d., ha då alltid varit för handen. Öfver slät mark äro ekvipotentialytorna (de luftelektriska ytorna med lika spänning) horisontala, och för små höjder stiger potentialen i allmänhet lineärt med höjden, så att det elektriska fältet närmast marken kan anses vara homogent. Ballongobservationerna visa emellertid, att, då större höjder tagas med i räkningen, fältet är heterogent och på så sätt, att potentialfallet (d. v. s. den ändring, som potentialen på en punkt i atmosfären undergår vid lodrät höjning) per längdenhet sjunker med ökad höjd. Fältets styrka mätes i volt per meter. Vid ojämn mark eller i närheten af byggnader o. d. ha ekvipotentialytorna

Fig. 1. Schematisk framställning af potentialytorna vid ojämn mark.

ett mycket oregelbundet förlopp, fig. 1. I närheten af dylika föremål kan man ej göra en absolut bestämning af potentialfallet per meter. För bestämning af relativvärden äro sådana punkter emellertid fullt användbara. Potentialskillnaden mellan en dylik punkt och jorden är nämligen proportionell med det samtidigt rådande potentialfallet per meter. Man bestämmer således en eller ett par gånger (för kontrollens skull) potentialfallets absoluta belopp på slät mark och samtidigt potentialen på en bestämd punkt på observationsstationen, hvarvid jordens potential som vanligt antages till nollpunkt. Häraf beräknas korrektionsfaktorn. Potentialen, angifven i volt per m., förvandlas till absoluta elektrostatiska enheter per cm. genom multiplikation med 1/3 . 10^-4. Det i atmosfären påvisbara potentialfallet kan tänkas vara förorsakadt antingen af en jordens yt-laddning eller en atmosfärens rums-laddning eller slutligen af båda dessa laddningar. För att tyda de resultat, som mätningarna ge, har det visat sig nödvändigt att antaga, att jorden har en negativ ytladdning och atmosfären en positiv rumsladdning. Ur potentialfallet i närheten af jordytan kan dess elektriska laddningstäthet beräknas enligt följande lag ur elektrostatiken. Den elektriska kraften eller dV/dn (där V är potentialen och n betecknar den utåt, d. v. s. från jorden till luften, dragna normalen) är = den elektriska tätheten (η) multiplicerad med 4 π. Denna likhet ger η = -(1/4π) . (dV)/(dn).