För våra breddgrader ligger medelvärdet för dV/dn i närheten af 100 volt/meter. Därur erhålles η = -2,7 . 10^-4 elektrostatiska enheter. Det elektriska trycket 2 πη² uppgår alltså i medeltal till 4,5 . 10^-7 dyn per kvcm. Hela jordens laddning skulle enligt dessa värden uppgå till 1015 statiska enheter eller 3 . 10⁵ coulomb. Denna laddning är dock på grund af luftens rumsladdning icke likformigt fördelad öfver jordytan. -- Äfven luftladdningens volymstäthet ρ kan beräknas ur potentialfallet med hjälp af Poissons ekvation: δ²V/δx² + δ²V/δy² + δ²V/δz² = -4πρ. Då potentialen endast ändras i normalens riktning, får man det enkla uttrycket för volymsladdningen: ρ = -(1/4π) . d²V/dn². Utförda mätningar ha ådagalagt, att för några hundra meter uppåt medelfallet 100 volt/meter visar ett medelaftagande på 1 volt per 10 meter. Härur erhåller man den elektriska volymstätheten till 2,7 . 10^-9 statiska enheter. Enligt dessa värden skulle redan den i de första 1000 m. af atmosfären befintliga positiva elektriciteten kompensera jordens negativa ytladdning. -- För att få kunskap om tillväxten i potential med höjden (dV/dn), måste man kunna uppmäta potentialen i en bestämd punkt i luften. Spetsar ha, ehuru på ett mycket ofullkomligt sätt, egenskapen att antaga den omgifvande luftens potential. Vida bättre funktionerar en låga (Volta), t. ex. ett vanligt stearinljus, hvilket låter

Fig. 2. Elektrometeraiiordniiig å Vassijaures station.

elektricitet utströmma ur spetsen, till dess det antagit omgifningens potential. På liknande sätt, ehuru mindre säkert, verkar en rykande lunta. Då ett ljus lätt släckes af vinden, har man på senare tid ersatt denna anordning med papper e. d. indränkt med lösningar af radioaktiva ämnen, särskildt polonium (se d. o.), som utsänder α-strålar. Radium har enligt F. Linke visat sig mindre lämpligt. Den sistnämnda anordningen med radioaktiva ämnen är särskildt lämpad för transportabla apparater. På Vassijaures naturvetenskapliga station (1910) har anordningen det utseende, som fig. 2 visar. E är elektrometern, St kollektorstången och K kollektorn. Huru denna är inrättad, visar fig. 3. En kopparblecksremsa, hvars nedre i rät vinkel omböjda ända är belagd med polonium på en yta af 1 kvcm., sitter fastlödd inuti en hylsa af nysilfver, som skyddar den α-strålande ytan (utmärkt med *** på fig.) mot nederbörd. -- Som elektrometer användes mest Exners elektrometer som reseinstrument och Benndorfs själfregistrerande elektrometer för de fasta observatorierna. På

Fig. 3. Kollektor.

Vassijaures station användes en Benndorfs elektrometer af äldre typ. I princip är Exners elektrometer ett till mätinstrument omsorgsfullt utfördt elektroskop. -- Benndorfs elektrometer (fig. 4) är i princip en Thomsons kvadrantelektrometer. Visaren Z, af aluminiumtråd, som är fast förbunden med elektrometernålen, rör sig öfver en pappersremsa, hvilken af ett urverk drifves fram med en hastighet af 4 cm. i

Fig. 4. Benndorfs elektrometer, schematiskt framställd.

timmen. Visarens ställning kan tid efter annan markeras på följande sätt. Vinkelrät mot pappersremsans rörelseriktning befinner sig under densamma en strumpsticka, öfver hvilken ett färgband (ej synligt på fig.) långsamt drifves fram af urverket. H är en häfstångsanordning, rörlig omkring axeln aa. Medelst en kortvarig ström en gång i minuten genom elektromagneten M sättes häfstången i rörelse och pressar aluminiumvisaren mot pappersremsan, hvarvid små märken uppkomma på denna. Genom en särskild anordning (ej synlig på fig.) markeras äfven tiden på pappersremsan. -- Vid vissa undersökningar, t. ex. studiet af det luftelektriska fältet vid ett åskväder eller under loppet af en solförmörkelse, är en apparat med kontinuerlig registrering behöflig. -- Vid ballongobservationer måste särskilda försiktighetsmått vidtagas