för att oskadliggöra de störingar ballongen åstadkommer i det elektriska fältet. -- Observationsresultat: a) Absoluta värden föreligga endast i ringa utsträckning. I följande tabell äro medelvärden af en del dylika sammanställda: <table> <td c>Observationsort och tid <td c>Volt/meter <td c>Iakttagare <td>Kew vid London 1898--1905 <td r>159 <td>C. Chree <td>Kremsmünster (Öfre Österrike) 1902 <td r> 98 <td>Schwab-Zölss <td>Potsdam 1904 <td r>242 <td>G. Lüdeling <td>Karasjok (norska Finnmarken) 1904 <td r>139 <td>G. C. Simpsson <td>Indiska oceanen 1888 <td r> 53 <td>F. Exner </table> b) Årliga perioden. I Europa visar potentialfallet ett maximum under vintermånaderna december, januari och februari och ett minimum, som vanligen infaller i sommarmånaderna juni och juli. I allmänhet är maximet mera utprägladt än minimet. Följande tabell innehåller värden i volt per meter för en del stationer under årets olika månader. <td> <td c>Kew <td c>Kremsmünster <td c>Karasjok <td>januari <td r>201 <td r>147 <td r>199 <td>februari <td r>224 <td r>120 <td r>209 <td>mars <td r>180 <td r>103 <td r>191 <td>april <td r>138 <td r> 86 <td r>131 <td>maj <td r>123 <td r> 79 <td r>103 <td>juni <td r>111 <td r> 68* <td r> 90* <td>juli <td r> 98* <td r> 72 <td r> 98 <td>augusti <td r>114 <td r> 77 <td r> 93 <td>september <td r>121 <td r> -- <td r> 93 <td>oktober <td r>153 <td r>102 <td r>121 <td>november <td r>200 <td r> 85 <td r>167 <td>december <td r>243 <td r>143 <td r>175 </table> c) Dagliga perioden. Utom den årliga visar potentialfallet på våra breddgrader äfven en utpräglad daglig gång. Denna karakteriseras för en stor mängd stationer genom superposition af en enkel och dubbel dagsvåg af harmonisk karaktär. Fig. 5 återger grafiskt observationerna i Kew. d) Månens inverkan på luftelektriciteten. Arrhenius och Ekholm ha funnit, att hos luftelektriciteten finnes en period, som sammanfaller med den tropiska månadens längd (27,322 dagar). För polarstationerna Kap Horn och Kap Thordsen uppgå variationerna till 80 proc. af luftelektricitetens styrka, i Helsingfors och Pavlovsk till 20 proc. För Perpignan uppgå de till 12 proc. e) Nyssnämnda forskare ha äfven funnit ett samband mellan luftelektriska tillståndet och solens rotationstid. Data från Helsingfors och Pavlovsk tyda på, att under loppet af 25,93 dagar luftelektriciteten genomlöper två maxima och två minima, under det perioden efter den tropiska månaden uppvisar endast ett maximum och ett minimum. f) Mellan atmosfärens absoluta fuktighet, temperatur och tryck och luftelektriska tillståndet ha samband påvisats. Elster och Geitel ha funnit, att vid vackert väder luftelektriciteten aftar med stigande genomskinlighet hos luften. Är e det afstånd i km., på hvilket ett bestämdt föremål kan skönjas, så har man funnit följande samband: <table> <td r>e <td>= <td>0.67 <td>1.75 <td>5.25 <td>16.67 <td>km. <td r>dV/dn <td>= <td>378 <td>298 <td>122 <td>141 <td>volt/meter. </table> Enligt ionteorien följer detta samband omedelbart. Vid ökad grumling i luften sjunker dess ledningsförmåga (se nedan), och detta har en ökning af potentialfallet till följd.

Fig. 5. Dagliga variationen för den luftelektriska potentialen i Kew.

2. Luftens elektriska ledningsförmåga. Utom atmosfärens elektriska fält äro atmosfärens elektriska konstanter af vikt för kunskapen om de luftelektriska fenomenen. Enligt Coulomb (1785) förlorar en elektriserad kropp sin laddning enligt följande lag: Q = Q₀e^-αt. Härur följer, att dQ/dt = -αQ0e-αt = -αQ, d. v. s. laddningsförlusten per tidsenhet är proportionell mot laddningen. Proportionalitetsfaktorn α kallas spridningskoefficienten (ty. zerstreuungskoeffizient). Om luften hade en bestämd ledningsförmåga λ som en metall eller en elektrolyt, så vore α = 4πλ för en luftomgifven ledare, som befunne sig i ett med jorden förbundet ledande hölje. 1887 utförde Linss undersökningar öfver laddade kroppars elektricitetsförlust i den fria atmosfären och fann spridningskoefficienten α = 0,01 per min., d. v. s. "spridningskroppen" förlorar