Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luftskepp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1315
Luftsyra-Lufttemperatur
1316
kallas lågt lufttryck, barometerminimum,
depression, barrask 1. cyklon, den senare åter
i den luft-hvirfvel, som kallas högt lufttryck,
barometermaximum 1. anticyklon. Undantagsvis förekomma
äfven vertikala luftströmmar, nämligen då luftens
jämvikt på en ort är labil och en plötslig omlag-ring
i vertikal led återställer jämvikten. Detta inträffar,
i synnerhet när de understa luftlagren under den varma
årstiden blifvit starkt upphettade och därigenom
fått mindre täthet än de öfverlig-gande lagren,
i synnerhet om därjämte de upphettade luftlagren
innehålla en stor mängd vattenånga. Yid sådana
tillfällen uppkomma vanligen åskväder med störtregn
och stundom hagelskurar samt någon gång den våldsamma
lufthvirfvel, som kallas sky drag, tromb 1. tornado
(af allmänheten ofta oriktigt benämnd cyklon). Sedan
långt tillbaka ha utförts regelbundna iakttagelser
och äfven mätningar på luftens horisontala rörelse,
hvilken vanligen benämnes vind. Däremot är det
förenadt med stor svårighet att uppmäta luftens
vertikala rörelsekomponent, och några fullt säkra
resultat i detta afseende eger man icke. Vår kunskap
om dessa rörelser grundar sig hufvudsakligen på de
slutsatser, som blifvit dragna ur vindiakttagelserna,
molnbildningen och nederbörden samt luftens temperatur
och fuktighet på olika höjd öfver jordytan. Jfr Vind
och Väderlek. ^T- E-m.
Luftsyra, kem., det namn, som kemisten Th. Bergman
1774 gaf kolsyra, emedan den förekommer i luft.
" P. T. C.*
Luftsäck. 1. Zool. So Fåglar, sp. 178. -
2. (Fr. ballonet). Se Luftskepp, sp. 1309.
Luftteleskop (fr. téléscope 1. lunette aérienne],
astron. Före uppfinningen af de akromatiska linserna
(se Lin s, sp. 724) egde man intet annat medel att
i astronomiska tuben förminska den otydlighet hos
bilderna, som har sin orsak i färg-aberrationen, än
att ge objektivet en mycket stor brännvidd. Denna
brännviddens förstoring medför åter i sin ordning
en förökning af hela tubens längd, hvilken måste
vara lika med objektivets och okularets sammanlagda
brännvidder. Vid denna tid konstruerade man och
begagnade också tuber med en brännvidd af 100 till
136 paris-fot. Med ett sådant teleskop upptäckte
Cassini (d. 1712) fyra af Saturnus’ månar. Auzout
(d. 1691) egde en lins med en brännvidd af icke
mindre än 600 fot, men som var alldeles för obekväm
att använda. Svårigheten att anskaffa tuber af en
sådan längd och att, oaktadt deras stora tyngd,
ge dem en tillräcklig lättrörlighet för inriktandet
på stjärnorna gaf först Huygens (d. 1695) anledning
att konstruera teleskop utan tub. Han fäste nämligen
objektivet i ett kort rör, hvilket kunde höjas och
sänkas utefter en lång mast och tillika var vrid-bart
i alla riktningar. Från nedre ändan af objektivröret
utgick ett fint silkessnöre, i hvars andra ända
okularröret var fastgjordt. Observatören, som stod på
marken, inställde objektivröret i dess rätta höjd,
fattade okularröret med handen, satte det för ögat
och spände på samma gång snöret. Därigenom vreds
objektivröret så, att det inställde sig i rät linje
med okularröret. För att observera en viss stjärna
behof de han sedan blott, medan han fortfarande höll
snöret spändt, gå rundt omkring masten, tills stjärnan
blef synlig genom glasen.
Luftteleskopet kunde naturligtvis begagnas endast
under mycket mörka nätter, då intet främmande ljus
inträngde i okularet från det öppna mellanrummet
mellan de bägge linserna. Sedan man lärt sig göra
akromatiska linser, kunde tubernas längd reduceras
så mycket, att man ej vidare behof de använda
luftteleskop, hvilka också därför snart kommo ur bruk.
R-B. (B-cU
Lufttemperatur, meteor. En felfri termometer
visar naturligtvis alltid riktigt sin egen
temperatur, men uthängd i fria luften, visar den
likväl i allmänhet icke exakt temperaturen hos
den om-gifvande luften, utan en temperatur, som
kan af-vika några tiondelar af en Celsiusgrad, ja
stundom en eller flera hela sådana grader från den
verkliga lufttemperaturen. Termometerns temperatur
beror nämligen icke endast af temperaturen i
det luftlager, som närmast omger densamma, utan
äfven af värmestrålningen från och till aflägsnare
föremål. Vid bestämmandet af luftens egen temperatur
måste därför dessa främmande inflytanden så vidt
möjligt undvikas eller åtminstone, så mycket ske kan,
förminskas. För att hindra solstrålarnas direkta
inverkan på termometern placerar man densamma i
skuggan. Men som icke blott det direkta solljuset,
utan äfven de från husväggar och marken reflekterade
solstrålarna, när de träffa termometerkulan, höja dess
temperatur utöfver luftens, bör man söka hindra all
strålning mot termometern från belysta eller uppvärmda
kroppar i grannskapet. Detta sker därigenom, att
man insätter termometern i en bur af metall eller
trä med väggar, sammansatta af jalusi-spjälor,
på det luftväxlingen omkring termometern må kunna
obe-hindradt gå för sig. Genom denna anordning
förhindras ock, att termometern under klara nätter
af kyler sig under luftens temperatur till följd
af värmeutstrålningen från densamma mot den fria
himlarymden, hvarjämte buren skyddar mot regn och
snö. Detta skydd är nödvändigt, alldenstund, om
termometerkulan blir våt, dess temperatur sjunker
till följd af vattendropparnas afdunstning. Det är
vidare af vikt, att termometerburen uppställes på
en lämplig plats; i annat fall erhåller man icke den
rätta lufttemperaturen för orten, utan en af speciella
förhållanden beroende temperatur, som i meteorologiskt
hänseende är af intet värde. På inskränkta och
kringbyggda gårdar, i vinkeln emellan två husrader,
öfver sandgångar m. m. erhåller man aldrig den rätta
lufttemperaturen. För valet af plats kan visserligen
ej någon allmän regel uppställas, enär sällan eller
aldrig en lokal erbjuder sig, som ej i något afseende
är mindre lämplig för ändamålet. Dock bör man alltid
välja den friaste och mest öppna plats, som kan
erhållas. Äfven termometerns höjd öfver marken är af
inflytande och detta dess mer, ju lägro termometern
sitter, hvarför den ej heller bör placeras för nära
marken. Vanligen plägar man sätta den 2-5 m. högt för
att erhålla temperaturen i det luftlager, i hvilket
människan lefver och andas. Men äfven om en dylik
termometerbur är väl konstruerad och väl placerad, kan
den icke fullständigt upphäfva strålningens inverkan,
som trots alla försiktighetsmått kan förorsaka
afvikelser från den verkliga lufttemperaturen,
uppgående till flera tiondelar af en grad eller ännu
mera. Till vin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
