1317 Lufttermometer 1318 nande af större noggrannhet vid temperaturiakttagelser använder man därför antingen slungter-mometer eller termometer med konstgjord ventilation och skydd mot strålning. Slungtermometerns kula svänges genom luften med en hastighet af ända till 20 m. i sek. och omspolas därvid så kraftigt af luften, att strålningens inverkan blir föga märkbar. Ännu bättre är emellertid den ventilerade termometern med skydd mot strålning; det bästa instrumentet af detta slag är konstrueradt af doktor R. Assmann (föreståndare för aeronautiska observatoriet i Lindenberg s. ö. om Berlin). Instrumentet (Assmanns psykrometer) har två termometrar, en torr och en våt, den förra till bestämmande af lufttemperaturen, den senare till bestämmande af luftfuktigheten. Äfven slung-termometern brukar anordnas som psykrometer med två termometrar, en torr och en våt. Slung-psykrometer användes sedan många år vid Nord-Amerikas meteorologiska stationer, som lyda under Weather bureau i Washington. Assmanns psykrometer användes vid en stor mängd meteorologiska stationer i Tyskland samt annorstädes, där noggranna iakttagelser eftersträfvas, t. ex. vid Vassijaure naturvetenskapliga station nära Riksgränsen i Lappland. S. Hedin har på sina resor användt dels slungpsykrometer, dels Assmanns psykrometer. Dock användas alltjämt oventilerade termometrar som reserv och vid s j älf registrerande instrument eller s. k. termografer. De officiella temperaturiakttagelserna både i Sverige och flerstädes i utlandet göras ännu enligt den äldre metoden endast med oventilerade instrument. En svårighet vid öfvergången till en ny, noggrannare iakttagelsemetod är, att de gamla iakttagelseserierna rubbas; en annan är, att maximi- och minimitermometrar samt termografer kräfva en oaf-bruten ventilation hela dygnet, och en tredje svårighet är den ökade kostnaden. Jfr Isotermer. - Lufttemperaturen på en ort är underkastad oupphörliga växlingar, men den enklaste erfarenhet lär oss, att dessa växlingar ingalunda äro helt och hållet regellösa. Lufttemperaturens stigande och sjunkande under dygnets lopp, som i meteorologien benämnes dess dagliga variation, visa sig, om man för dess bestämning använder medeltal af en mångårig observationsserie, vara en ganska reguljär periodisk förändring. Densamma är olika stor på olika orter, i allmänhet större i trakter med kontinentalt klimat än i sådana med maritimt (se Klimat), samt minskas, när man uppstiger från jordytan. Dygnets högsta temperatur inträffar vanligen kl. 2 e. m., dess lägsta omkr. soluppgången. Dessa tider ändra sig dock något med årstiden och äro icke fullt desamma på olika ställen. - En annan periodisk variation i lufttemperaturen är den årliga. Äfven denna är olika stor i olika trakter af jorden, tilltager, när man närmar sig polerna, och synes vara störst vid en nordlig bredd af omkr. 68° i det inre af de stora kontinenterna, i synnerhet i närheten af den sibiriska köldpolen (se Köldpoler). Högsta temperaturen plägar inträffa i juli och lägsta i januari, men äfven i detta afseende äro förhållandena något växlande för olika trakter och orter. - Medelvärdet af observationer på lufttemperaturen å en ort under en längre tid benämnes medeltem- peratur (se d. o.) och utgör ett viktigt element af hvad man kallar ortens klimat. Medeltemperaturerna för ett större antal orter inom ett område, ett land, en världsdel eller hela jorden pläga jämföras med hvarandra på grafisk väg, i det man med stöd af dem konstruerar s. k. isotermkartor (se Isotermer med 2 pl. samt klimatkartan till art. Europa). Genom att anställa temperaturiakttagelser på orter belägna olika högt öfver hafsytan har man funnit, att temperaturen i stort sedt aftager uppåt, i medeltal omkr. 1° C. för en höjdskillnad af 150 till 180 m. Äfvenså har man funnit genom att anställa temperaturiakttagelser i fria luften med hjälp af drakar och luftballonger, att nästan detsamma gäller om hela atmosfären upp till en höjd af omkr. 10 km. Hastigaste af tagandet, 0,7° till 0,8°, finner nian på en höjd mellan 5 och 8 km.; närmare jordytan äro förhållandena mera oregelbundna, och ej sällan stiger temperaturen från jordytan uppåt (s. k. temperaturinversion). Under sista åren har man, genom att uppsända små med vätgas fyllda ballonger af tunn kautschukhinna, försedda med lätta me-teorografer (s j älf registrerande barometer, termometer och hårhygrometer), lyckats erhålla meteorologiska iakttagelser ända till 26 km. höjd. Ofvanför 10 km. höjd finner man i Europa den s. k. isoterma zonen, i hvilken intet tydligt temperatur-aftagande med höjden visar sig. Yid ekvatorn synes den isoterma zonen ligga på betydligt större höjd, åtminstone 17 km., och är ej med säkerhet funnen. Den lägsta i fria atmosfären iakttagna temperaturen synes vara -84,3° C. på 19,300 m. höjd öfver hafsytan vid Victoria Njansa. De tillfälliga, på väderleksväxlingar beroende temperaturvändningarna i den fria atmosfären äro högst betydliga och mycket större än vid jordytan, hvilket förklaras ur luftströmmarnas stora hastighet därstädes. Bland de vetenskapsmän, som varit föregångare vid undersökningarna öfver de högre luftlagrens temperatur m. m., må nämnas J. Glaisher (se d. o.), L. Rotch och H. Clayton vid Blue Hill i Massachusetts, Nord-Amerika, G. Her-mite och L. Teisserenc de Bort i Paris, R. Assmann, R. Siiring och A. Berson i Tyskland samt S. A. Andrée i Sverige. R- &. (N. E-m.) Lufttermometer, den äldsta af de olika slagen af termometer (se d. o.), uppfanns enligt Vivianis biografi öfver Galilei af denne omkr. 1592. I ett bref från Sagredo till Galilei 15 mars 1615 uppges äfven den senare som termometerns uppfinnare. Numera användes lufttermometern endast vid vetenskapliga arbeten, vanligen den af Jolly angifna modelie . (se fig.). En med torr luft eller annan gas (ofta vätgas) fylld glasballong (/l) af omkr. 50 kbcm. rymd står genom ett kapillärrör (B) i förbindelse med ett vertikalt glasrör (C), i hvilket luften är afspärrad med kvick-silfver. Genom att höja eller Lufttermometer (Joi-sänka ett med C kommunice- lys modell).