Isidorus af Sevilla i Bitynien o. s. v.; yngre författare berätta, att han dött martyrdöden. Enl. Kol. 4: 14 var L. läkare, hvarom f. ö. både hans evangelium och Apostlagärningarna bära flera spår, såsom Adolf Harnack visat i sin märkliga bok "Lukas, der arzt" (1906). En yngre saga har utan någon historisk grund dessutom gjort honom till målare, hvarför målarna valt honom till sin skyddspatron. Flera madonna- och Kristusbilder tillskrifvas honom. Den grekiska och den katolska kyrkan ha egnat honom 18 okt. L. anses allmänt vara författare till det evangelium, som bär hans namn (se Evangelier, sp. 1114), samt till dess fortsättning, Apostlagärningarna (se d. o.). Jfr Evangelistsymboler. (J. P.) Lukas af Prag, biskop. Se Bömiska bröderna. Lukasbilder. Se Kristusbilder, sp. 1465, och Mariabilder. Lukasch-jakt, jaktv. I vissa delar af Ryssland utöfvas vargjakt enligt en särskild metod af yrkesmässigt utbildade jägare, lukascher. Deras jaktsätt består i spårande, ringande och dref jakter, hvarvid några man som skyttar ställa sig i förhåll på lämpliga platser, under det några få drefkarlar söka mota vargarna i önskad riktning. Genom stor rörlighet på drefkedjan göra dessa drefkarlar, ofta endast 3 à 4 till antalet, intryck af en stor och fulltalig drefstyrka. Namnet lukascher lär stamma från en berömd vargjägare vid namn Lukas; hans ättlingar behöllo yrket och kallades lukascher. Sedan användes benämningen på andra utöfvare af samma jaktmetod. Lukascher ha äfven utom sitt hemland, exempelvis i Finland, funnit användning för vargstammens decimering. G. G. Lukasgille (Sankt Lukas-gille), namn för sammanslutning af konstnärer, särskildt målare. Då Lukas evangelisten (se Lukas) enligt traditionen varit målare och äfven bildhuggare, utvalde konstnärerna, som under den äldre medeltiden nästan uteslutande voro kyrkans män, honom till sin skyddspatron. Så ock de brödraskap, som sedan bildades och snart fingo en skråmässig prägel och hvari äfven lekmän upptogos; de senare blefvo efter hand inom gillena dominerande. Ej blott idkare af de "fria konsterna'', utan också konsthandtverkare voro ansedda medlemmar af dessa brödraskap; på sina håll utgjordes gillena företrädesvis af illuminatörer, pergamentmakare o. a. bokhandtverkare; de förste boktryckarna in-gingo också i sådana gillen. -- Brödraskap med den helige Lukas till skyddspatron omtalas redan på 1200-talet. I Italien fingo dessa snart en akademisk anstrykning, t. ex. gillet i Venezia (från 1290). Det i Florens (från 1339) antog 1571 namnet akademi. I Rom stiftades 1588 den ännu existerande Accademia di San Luca. Särskildt florerade konstnärsgillena i Nederländerna. Någon gång, t. ex. i Brügge-gillet (stiftadt 1351), utvalde man S. Johannes i st. f. S. Lukas till skyddspatron. Till de äldsta och mest ansedda Lukasgillena hörde det i Tournai (af 1341). Antwerpengillet (stiftadt 1382) blef dock snart det förnämsta; till en början var det mest berömdt genom sina bokhandtverkare; på 1600-talet spredo Rubens och hans lärjungar glans däröfver. Också i de norra nederländska provinserna bibehölls, trots protestantismen, Lukasnamnet för konstnärsgillena, t. ex. i Utrecht, Leiden, Haarlem; målarna voro där, liksom på flera andra håll, öfvervägande, och de fleste af de berömde holländske mästarna tillhörde dessa gillen. Äfven i Österrike var gilleväsendet rikt utveckladt. Lukasgillet i Prag stiftades 1348, så följde Wien m. fl. städer, och ännu så sent som omkr. 1700 upprättades ett Lukasgille med skråtyp i Brtinn. I norra Tyskland märkes gillet i Lybeck (från 1473), hvilket fick en viss betydelse äfven för Sverige särskildt genom de af dess medlemmar förfärdigade altarskåpen. Gillena i Frankrike, där Paris från 1350 gått i spetsen, trädde vid 1600-talets midt i opposition mot den då nyss upprättade konstakademien. Men snart tillväxte akademiernas anseende, och gillena sjönko ned i sin alltmer betydelselösa skråmässighet för att efter franska revolutionen försvinna. Lukasgillet i Lund är en sammanslutning af konstnärer, konsthandtverkare och andra konstintresserade, som bildades 1898 och som med fria sällskapliga former -- hittills utan skrifna stadgar och utan årsafgifter -- har arbetat framgångsrikt för konstlifvets höjande i Syd-Sverige. Det har bl. a. föranstaltat utställningar och utgifvit några publikationer, hvaribland två konstnärligt utstyrda häften "Finn" (1900 och 1903) utkommit i större, för allmänheten afsedda upplagor under redaktion af professor E. Wrangel, hvilken ända från stiftelsen varit gillets ordf. Sällskapet, som f. n. räknar omkr. 60 medlemmar, mestadels bosatta i Skåne, sammanträder i regel under hösten--våren en gång i månaden. Lukas van Leiden [-fann-]. Se Lucas van Leiden. Lukaszewicz [wokajevitj], Józef, polsk historieskrifvare, f. 1799, d. 1873, lefde som bibliotekarie vid Kaczynskiska biblioteket i Posen och gymnasielärare i samma stad. Han redigerade på ett utmärkt sätt ett par litterära tidskrifter samt utgaf en mängd, delvis ganska vidlyftiga arbeten i pclsk kyrko- och kulturhistoria; märkligast äro en skildring af Polens skolor intill 1794 (1849-51) och flera arbeten rörande den polska protestantismen. H. A--t. Lukiang, flod i Tibet, öfversta delen af Salween. Lukianos (grek. Aovxiavos, lat. Lucianus], forngrekisk skriftställare, f. omkr. 120 e. Kr. i Samosata i Syrien, sattes som gosse i bildhuggarlära, men drogs af inre kallelse till litterära studier. Efter att ha genomgått en kurs i retorik sökte han till en början förvärf va sitt uppehälle som sakförare, men egnade sig snart h. o. h. åt den långt mera glänsande verksamheten som "sofist" (offentlig föreläsare). I sådan egenskap besökte han under en följd af år en stor del af den då kända världen och uppehöll sig bl. a. en längre tid i Galliens städer. Sedan hans glänsande föredrag förvärf vät honom både ära och rikedom, bosatte han sig i Aten för att i lugn egna sig åt författarverksamhet. Genom någon mäktig gynnares försorg fick han ett högre administrativt ämbete i Egypten och dog där efter år 180. L. är uppfinnare af en ny litteraturåren, den satiriska dialogen, för hvilken å ena sidan Platon och å andra sidan de attiske