lustspelsförfattarna tjänat honom som mönster. Med en rent negativ, men skoningslös och dräpande kritik drager han i härnad såväl mot orimligheterna i den gamla gudaläran och de filosofiska systemens inbördes motsägelser som mot det ytliga och förvända i samtidens lefnads- och tänkesätt samt, ej minst, mot det prålsjuka humbugsmakeriet hos många bland de samtida sofisterna. Hans klara och skarpa förstånd uppreste sig mot allt dunkelt och obegripligt, därför äfven mot hvarje slags religiös mysticism. Äfven kristendomen, hvilken för L. var en form af vidskepelse vid sidan af många andra, får uppbära ett och annat hugg. L. har dock ytterst ringa kännedom om kristendomen samt berör den endast flyktigt och i förbigående. De ställen i hans skrifter, i hvilka man företrädesvis velat se ett bittert hån mot kristendomen, äro i själfva verket snarare riktade mot de cyniske filosoferna, för hvilka han hyste ett djupt förakt och hvilkas askes onekligen erbjuder vissa beröringspunkter med de kristnes. - Under L:s namn finnas i behåll öfver 80 skrifter (däraf några oäkta), till större delen affattade i dialogisk form. Dessa skrifter, hvilka utmärkas genom framställningens formella fulländning och ett i hög grad genomskinligt, lättfattligt och korrekt språk, bildadt efter mönstret af de bäste attiske författarna från den klassiska litteraturperioden, ega värde bl. a. genom den bild de ge oss af den sjunkande, sig själf upplösande, forngrekiska bildningen. Af samma anledning göra de i många fall ett kallt och ödsligt intryck. Fullständiga upplagor äro i senare tid utgifna bl. a. af Bekker (1853), Dindorf (1858), Jacobitz (1871) och Sommerbrodt (1888--99). En ny kritisk upplaga af N. Nilén är under utgifning (från 1907). I urval och öfv. märkas: M. Cl. Gertz, "Udvalgte skrifter af L. fra Samosata i overs3ettelse og ledsagede af en lev-nedsbeskrivelse" (1881) och "Udvalgte skrifter af L. med fortolkninger, väsentlig til skolebrug" (1883), Eödström, "Valda skrifter af L. i svensk öfversättning" (läroverksprogr. i Hudiksvall 1887 och Härnösand 1890). Jfr Dahlgren, "Lucianus och hans tid" (i Stockh. norra latinläroverks progr. 1881), och V. H. Wickström, "L. Antikens modernaste ande" (1898). A. M. A. Lukin, Vladimir. Se Ryska litteraturen. Lukkunu. Se Aruaker. Lukmanier (it. Lucomagno], alppass på gränsen mellan de schweiziska kantonerna Graubiinden och Ticino, mellan de östligaste titlöparna af Gott-hardsgruppen och de till Adula-alperna hörande Medelsbergen. Passet är 1,917 m. högt och förmedlar öfvergången från Val Medels (Mittel-Rheins dal) till Val Blenio (Ticinos biflod Brenno). Redan under medeltiden var L. en af de mest trafikerade alpöfvergångarna, men erhöll först 1877 en med vagn farbar väg. (J. F. N.) Lukow [ftjo-], kretsstad i rysk-polska guv. Siedlce, vid järnvägen mellan Warschau och Brest-Litovski. 10.352 inv. (1897). (J. F. N.) Lukrativ (lat. lucrativus, af lufcrum, se d. o.), vinstgifvande, inbringande. Luksor (af arab. el-kusur, slotten), kretsstad i egyptiska mudirije Kene, på högra Nilstranden i öfre Egypten (26° 18' n. br.), ligger på samma plats, som upptogs af det forna Tebes Östra hälft. 12,644 inv. (1907). De där befintliga fornlämnin-garna bestå hufvudsakligen af ett tempel från 18:e dynastiens tid (16:e-14:e årh. f. Kr.), börjadt af Amonhotep III samt fortsatt af Horemheb och Ramses II. Men det, som nu återstår däraf: några inre kamrar med intressanta väggornament, ett par kolonnader och pyloner, obelisker och statyer, var länge så öfver- och kringbyggdt af eländiga lerkojor och en liten moské samt så höljdt af sopor, att det endast bitvis var synligt. (Bild af den rekonstruerade hufvudfasaden finns å pl. II, fig. 6, till art. Egypten.) Sedan 1885 har dock egyptiska regeringen låtit undanskaffa allt detta, med undantag af den lilla moskén. En af obeliskerna fördes 1831 till Frankrike och pryder nu Place de la Concorde i Paris. Till L:s fornlämningar räknar man vanligen också det knappt 2,5 kilometer aflägsna storartade templet i Karnak (se d. o.). Såväl detta som de på motsatta Nilstranden befintliga talrika, viktiga och dyrbara fornlämningarna ha gjort det nuvarande L. till den förnämsta turiststationen i öfre Egypten. Där finnas också flera hotell och konsulat, och en ej obetydlig handel drifves med antikviteter, dock mera sällan äkta, då uppgräfvandet och försäljandet af sådana sedan lång tid tillbaka äro vid strängt straff förbjudna, utan vanligen af invånarna själfva ofta konstfärdigt gjorda efterbildnin-gar af forntida skarabéer, statyetter, steler o. d. Litt.: Daressy, "Notice explicative des ruines du temple de L." (1893). H. A.* Lukt, fysiol. Ordet lukt användes i olika betydelser för att beteckna luktsinnet, en luktförnimmelse eller en kropps egenskap att framkalla en luktförnimmelse. -- I öfre delen af hvardera näshålan utbreda sig luktnervernas ändförgreningar dels på skiljeväggen mellan näshålorna å en fläck, stor som en 1-öring, dels å ett lika stort område å öfversta näsmusslan. Slemhinnan å dessa områden innehåller epitelceller, de s. k. luktcellerna, som sammanhänga med de nämnda nervförgreningarna. Luktförnimmelserna utlösas därigenom, att gasformiga ämnen, som af ges af de luktande kropparna bringas i beröring med luktcellerna. Förutsättningen härför är en in- eller utåtgående luftström genom öfre delen af näshålan, den s. k. luktregionen. Vid vanlig andning går endast en obetydlig del af luftströmmen denna väg. Då man luktar på ett föremål, insuger man luften på ett sådant sätt, att en starkare luftström af grenas längs näsryggen uppåt genom öfversta näsgången. Genom ansvällning af slemhinnan eller missbildning kan denna passage vara stängd, hvilket medför saknad af lukt, äfven om luktepitelet är normalt. -. Vid sväljningen uppstår en utåtgående luftström genom de bakre näsöppningarna, hvilken medför gasformiga ämnen, som härröra från födan ellei drycken. De härvid uppkommande luktförnimmelserna sammansmälta med smakförnimmelserna så fullständigt, att man i det dagliga lifvet räknar dem till smaken. Man kan emellertid lätt ofver-tyga sig om, att t. ex. kryddsmaken till väsentlig del tillhör luktsinnet, om man vid sväljningen tillklämmer näsöppningarna och på detta sätt omöjliggör luftströmmen genom näshålan. -- En del gasformiga ämnen, såsom ångor af ammoniak,