ättiksyra, formalin, inverka på ändförgreningarna af nässlemhinnans känselnerv, nervus trigeminus, och utlösa förnimmelser, som ej kunna räknas till lukten. - Antalet luktarter är oändligt stort, och någon rationell indelning af desamma har man ännu ej lyckats åstadkomma. Att samhörighet existerar mellan vissa luktarter, framgår däraf, att lukten för vissa ämnen kan försvinna, under det att den samtidigt kvarstår för andra ämnen. En egendomlighet är, att två luktarter blandade i vissa proportioner upphäfva hvarandra. - Medelst särskilda instrument, olfaktometrar, kan man mäta luktskärpan hos olika individer. Som exempel på, huru små mängder af ett ämne, som kunna vara tillräckliga för att utlösa en luktförnimmelse, kan anföras, att 1/23000000 mg. merkaptan på l liter luft ger en tydlig lukt. J. E. J-n. Luktbanor, anat. Se Hjärnan, sp. 838. Luktbarken, anat. Se Hjärnan, sp. 838. Luktcell, fysiol. Se Lukt. Lukthven, Cinna pendula Trin., bot., ett högväxt, bredbladigt, välluktande gräs med stor blekgrön vippa, hvars blommor ha endast en ståndare. Det förekommer på fuktig mark i djup skugga i Hälsingland och Medelpad. G. L-m. Luktlober, anat. Se Hjärnan, sp. 829. Luktnerver, Nervi olfactorii, anat., kallas dels de två framåt pannloben på hjärnans undre yta belägna hjärndelar, som utgöra första hjärnnervparet (se Hjärnnerver), dels, och riktigare, de från dessa ned i näshålan gående verkliga pe-rifera nerverna. Då första hjärnnerven kommer fram till silbensskifvan (se Hufvudskål, fig. 4 och 7, S"), sväller den till en liten, platt, rundad klump (bulbus olfactorius). Från dennas undre yta utgå luktnerverna, till ett antal af omkr. 20, tränga genom skifvans hål in i näshålan, där de utbreda sig på näsans skilje- och sidoväggar i den luktregionen beklädande slemhinnan ned till den fria randen af öfre näsmusslan, en ända ned till Jacobsonska organet (se d. o.). G. v. D.* Luktregion, fysiol. Se Lukt. Luktsalt, farm., ett namn, som allmänheten förr gaf åt vissa skarpt luktande salter eller blandningar, hvilka användes som upplifningsmedel vid svimning o. d. Många personer buro dem ständigt med sig i en liten ask eller luktflaska. Som luktsalt betecknades ofta det af ammoniak starkt luktande ammonium-karbonatet (Supercarbonas ammonicus, "sur kolsyrad ammoniumoxid", Pharmacopæa Suecica Ed. VII; se Ammoniumkarbonat). Med luktsalt menas äfven hjorthornssa1t (se d. o.). I England begagnades af damerna som luktsalt (smelling salt) en blandning af koncentrerad ättiksyra och kaliumsulfat, hvilket slags "luktsalt" utsände en stark och stickande lukt af den bortdunstande ättiksyran. Bruket af luktsalt torde numera vara allmänt bortlagdt, likasom äfven själfva ordet kommit ur bruk. O. T. S. (C. G. S.) Luktsalvia, bot., namn på Chrysanthemum Balsamita (Tanacetum Balsamita; se Chrysanthemum, sp. 264). Luktschun, depression i Asien. Se Depression 3. där läget under hafsytan bör vara 130 m. Luktskärpa, fysiol. Se Lukt. Luktvatten. Se Parfym. Luktviol, bot. Se Viola. Luktärter, bot. Se Lathyrus. Lu-ku, en mindre, i Kina använd trumma med en liten gonggong ofvanpå och ett handtag nedtill. Vid trumman och gonggongen äro fästa snören, i hvilka hänga träbitar, som slå mot instrumenten, när handtagen skakas. Gatans affärsmän begagna lu-ku för att tilldraga sig kundernas uppmärksamhet. Lukubrera (lat. lucubrare), arbeta om nätterna. - Lukubratiön, nattarbete. Jfr Elukubrera. Lukuga, sjön Tanganjikas aflopp till Kongo, utflyter från midten af sjöns västra strand och är då 2 km. bred, men förlorar sig snart bland sanddyner eller yppig växtlighet, så att dess lopp endast vid högt vattenstånd kan följas. Den faller ut i Lualaba (Kongo) strax nedanför Buli. Jfr Tanganjika. J. F. N. Lukullan 1. Lukullit, en till arkitektoniska ändamål använd svart, bituminös kalksten eller marmor, snarlik den likaledes svarta nero antico. Namnet begagnas hufvudsakligen inom Italien och är taget efter Lucullus, som först förde bergarten till Rom. - Ungefär lika är den svenska siluriska orstenskalken. E.E Lukullisk. Se Lucullus. Lukullit. Se Lukullan. Lul den helige. Se Lullus. Lule. Se Luleå. Luleb Allatjåkko [lo'lep a'latjåkkå]. Se Kedkevare. Lule träsk, Stora. Se Lule älf. Lulevattnen, Stora. Se Lule älf. Fig. 1. Luleås vapen. Luleå (Lule), stapelstad i Norrbottens län, säte för landshöfdingen i länet (flyttadt 1856 från Piteå) och för biskopen i L. stift (sedan 1904). Staden är vackert belägen på en halfö, som böjer sig ut i Lule älf eller Lulefjärden, såsom älfvens utvidgning på detta ställe mot hafvet kallas. Sedan en stor del af staden lagts i aska 11 juni 1887, återuppbyggdes den efter en ny stadsplan och är nu regelbundet och ganska väl bebyggd. De bebyggda tomternas antal uppgick 1910 till 416, de obebyggdas till 180. Hela arealen är 3,997 har. Sammanlagda taxeringsvärdet å fast egendom 1910 var 17,845,400 kr., hvaraf 453,000 kr. å jordbruksfastighet, satt till 1 mtl, och 3,410,400 kr. å bevillningsfria fastigheter. Invånarnas antal 1911 var 9,030. Af offentliga byggnader märkas kyrkan, Oskar Fredriks kyrka (fig. 3), uppförd i blandad gotisk stil efter ritningar af A. E. Melander 1888-93, nya landsstatshuset (till hvilket 1895 års riksdag beviljade 91,500 kr.), ett monumentalt stadshus (1903, för en kostnad af något öfver l mill. kr.; fig. 4). som jämte hotell och festivitetsvåning inrymmer stadens flesta ämbetslokaler, banklokal och flera butiker, nytt riksbankshus, de nya