Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luktbanor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ättiksyra, formalin, inverka på ändförgreningarna
af nässlemhinnans känselnerv, nervus trigeminus,
och utlösa förnimmelser, som ej kunna räknas till
lukten. - Antalet luktarter är oändligt stort, och
någon rationell indelning af desamma har man ännu
ej lyckats åstadkomma. Att samhörighet existerar
mellan vissa luktarter, framgår däraf, att lukten
för vissa ämnen kan försvinna, under det att den
samtidigt kvarstår för andra ämnen. En egendomlighet
är, att två luktarter blandade i vissa proportioner
upphäfva hvarandra. - Medelst särskilda instrument,
olfaktometrar, kan man mäta luktskärpan hos olika
individer. Som exempel på, huru små mängder af ett
ämne, som kunna vara tillräckliga för att utlösa
en luktförnimmelse, kan anföras, att 1/23000000
mg. merkaptan på l liter luft ger en tydlig
lukt. J. E. J-n.
Luktbanor, anat. Se Hjärnan, sp. 838.
Luktbarken, anat. Se Hjärnan, sp. 838.
Luktcell, fysiol. Se Lukt.
Lukthven, Cinna pendula Trin., bot., ett högväxt,
bredbladigt, välluktande gräs med stor blekgrön vippa,
hvars blommor ha endast en ståndare. Det förekommer på
fuktig mark i djup skugga i Hälsingland och Medelpad.
G. L-m.
Luktlober, anat. Se Hjärnan, sp. 829.
Luktnerver, Nervi olfactorii, anat., kallas dels de
två framåt pannloben på hjärnans undre yta belägna
hjärndelar, som utgöra första hjärnnervparet
(se Hjärnnerver), dels, och riktigare, de
från dessa ned i näshålan gående verkliga pe-rifera
nerverna. Då första hjärnnerven kommer fram till
silbensskifvan (se Hufvudskål, fig. 4 och 7, S"),
sväller den till en liten, platt, rundad klump
(bulbus olfactorius). Från dennas undre yta utgå
luktnerverna, till ett antal af omkr. 20, tränga
genom skifvans hål in i näshålan, där de utbreda sig
på näsans skilje- och sidoväggar i den luktregionen
beklädande slemhinnan ned till den fria randen af
öfre näsmusslan, en ända ned till Jacobsonska organet
(se d. o.). G. v. D.*
Luktregion, fysiol. Se Lukt.
Luktsalt, farm., ett namn, som allmänheten förr gaf
åt vissa skarpt luktande salter eller blandningar,
hvilka användes som upplifningsmedel vid svimning
o. d. Många personer buro dem ständigt med sig
i en liten ask eller luktflaska. Som luktsalt
betecknades ofta det af ammoniak starkt luktande
ammonium-karbonatet (Supercarbonas ammonicus,
"sur kolsyrad ammoniumoxid", Pharmacopæa Suecica
Ed. VII; se Ammoniumkarbonat). Med luktsalt menas
äfven hjorthornssa1t (se d. o.). I England
begagnades af damerna som luktsalt (smelling salt) en
blandning af koncentrerad ättiksyra och kaliumsulfat,
hvilket slags "luktsalt" utsände en stark och
stickande lukt af den bortdunstande ättiksyran. Bruket
af luktsalt torde numera vara allmänt bortlagdt,
likasom äfven själfva ordet kommit ur bruk.
O. T. S. (C. G. S.)
Luktsalvia, bot., namn på Chrysanthemum Balsamita
(Tanacetum Balsamita; se Chrysanthemum, sp. 264).
Luktschun, depression i Asien. Se Depression 3.
där läget under hafsytan bör vara 130 m.
Luktskärpa, fysiol. Se Lukt.
Luktvatten. Se Parfym.
Luktviol, bot. Se Viola.
Luktärter, bot. Se Lathyrus.
Lu-ku, en mindre, i Kina använd trumma med en liten
gonggong ofvanpå och ett handtag nedtill. Vid trumman
och gonggongen äro fästa snören, i hvilka hänga
träbitar, som slå mot instrumenten, när handtagen
skakas. Gatans affärsmän begagna lu-ku för att
tilldraga sig kundernas uppmärksamhet.
Lukubrera (lat. lucubrare), arbeta om nätterna. -
Lukubratiön, nattarbete. Jfr Elukubrera.
Lukuga, sjön Tanganjikas aflopp till Kongo, utflyter
från midten af sjöns västra strand och är då 2
km. bred, men förlorar sig snart bland sanddyner
eller yppig växtlighet, så att dess lopp endast vid
högt vattenstånd kan följas. Den faller ut i Lualaba
(Kongo) strax nedanför Buli. Jfr Tanganjika.
J. F. N.
Lukullan 1. Lukullit, en till arkitektoniska
ändamål använd svart, bituminös kalksten eller marmor,
snarlik den likaledes svarta nero antico. Namnet
begagnas hufvudsakligen inom Italien och är taget
efter Lucullus, som först förde bergarten till Rom. -
Ungefär lika är den svenska siluriska orstenskalken.
E.E
Lukullisk. Se Lucullus.
Lukullit. Se Lukullan.
<b>Lul den helige. Se Lullus.
Lule. Se Luleå.
Luleb Allatjåkko [lo’lep a’latjåkkå]. Se Kedkevare.
Lule träsk, Stora. Se Lule älf.
Lulevattnen, Stora. Se Lule älf.
Fig. 1. Luleås vapen.
Luleå (Lule), stapelstad i Norrbottens län, säte för
landshöfdingen i länet (flyttadt 1856 från Piteå)
och för biskopen i L. stift (sedan 1904). Staden är
vackert belägen på en halfö, som böjer sig ut i Lule
älf eller Lulefjärden, såsom älfvens utvidgning på
detta ställe mot hafvet kallas. Sedan en stor del af
staden lagts i aska 11 juni 1887, återuppbyggdes den
efter en ny stadsplan och är nu regelbundet och ganska
väl bebyggd. De bebyggda tomternas antal uppgick
1910 till 416, de obebyggdas till 180. Hela arealen
är 3,997 har. Sammanlagda taxeringsvärdet å fast
egendom 1910 var 17,845,400 kr., hvaraf 453,000 kr. å
jordbruksfastighet, satt till 1 mtl, och 3,410,400
kr. å bevillningsfria fastigheter. Invånarnas antal
1911 var 9,030. Af offentliga byggnader märkas kyrkan,
Oskar Fredriks kyrka (fig. 3), uppförd i blandad
gotisk stil efter ritningar af A. E. Melander 1888-93,
nya landsstatshuset (till hvilket 1895 års riksdag
beviljade 91,500 kr.), ett monumentalt stadshus
(1903, för en kostnad af något öfver l mill. kr.;
fig. 4). som jämte hotell och festivitetsvåning
inrymmer stadens flesta ämbetslokaler, banklokal och
flera butiker, nytt riksbankshus, de nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
