Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luktbanor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kompletteringsarbeten, och inom kort kunde malmtransporter
från Gällivare till Luleå sättas i gång. För att
bringa banan i fullt trafikdugligt skick och för att
möjliggöra malmtransporter i stor skala, hvilket
jämväl kräfde ny rullande materiel, äfvensom till
omfattande anläggningar i Luleå hamn begärdes af 1892
års riksdag ett anslag af 4 mill. kr., hvarigenom en
årlig nedfraktning af 100,000 ton malm skulle kunna
ega rum. Af statsutskottet, som ansåg, att banan genom
enklare anordningar kunde göras duglig för en årlig
transport af nämnda kvantitet, föreslogs, att det
begärda beloppet skulle nedsättas till 2,800,000 kr.,
hvilket belopp jämväl i gemensam votering beviljades
med 186 röster mot 182, hvilka senare afgåfvos
för en af reservanter föreslagen nedprutning till
1,200,000 kr. Linjen Luleå-Gällivare, som framgår
i n. n. v. och på ett afstånd af 135 km. från
Luleå passerar polcirkeln, är 205 km. lång. Från
Gällivare utgå grenbanor till Malmberget, 6 km., och
till Koskullskulle, 9 km. Vid Gällivare får linjen
anslutning till den under anläggning varande (1912),
för elektrisk drift afsedda järnvägen till Porjus’
kraftstation vid Lule älf. Vid Boden, 36 km. från
Luleå, står banan i förbindelse med stambanan genom
öfre Norrland, som n. om Boden f. n. (1912) är öppnad
till Lappträsk. Om linjen Gällivare-Riksgränsen se
Riksgränsbanan. (Se f. ö. det 1906 af
Järnvägsstyrelsen utg. arbetet "Statens järnvägar
1856-1906", d. I, "Politisk historik", af A. Rydfors,
hvilkens framställning här hufvudsakligen följts.)
A. d’A.
Luleå lappmark. Se Lappmark.
Luleå-Ofoten-järnvägen och Luleå-Ofotbanan, förut
använd benämning på statsbanelinjen Luleå-Riksgränsen
och den anslutande norska Ofotbanan till Narvik vid
Ofotenfjorden å Atlantiska hafvets kust. Se
Luleå-Gällivarebanan och Riksgränsbanan.
Luleå-Riksgränsbanan. Se Luleå-Gällivarebanan
och Riksgränsbanan.
Luleå stift afskildes vid 1904 års ingång från
Härnösands stift. K. proposition till 1893 års
riksdag föreslog sistnämnda stifts delning, och
sedan frågan förevarit vid denna och några följande
riksdagar och därvid framställts som villkor för
delningen först sammanslagning af Visby stift med
Kalmar stift (se d. o.) och sedan förening af Kalmar
och Växjö stift samt sistnämnda villkor upptagits i
k. proposition till 1903 års riksdag ang. Härnösands
stifts delning och denna anordning af riksdagen
och samma års kyrkomöte godkänts, blef jämlikt
k. br. 27 okt. 1903 Luleå stift utbrutet från 1904 års
början. Det nya stiftet (se kartan till Ecklesiastik
indelning) omfattar församlingarna i Västerbottens
och Norrbottens län, fördelade enligt k. bref 6
okt. 1905 å de sju kontrakten Västerbottens södra,
Västerbottens norra, Norrbottens södra, Norrbottens
norra, Lappmarkens första, Lappmarkens andra och
Lappmarkens tredje kontrakt. Pastoraten äro 47,
omfattande 52 lands- och 5 stadsförsamlingar. Af
pastoraten äro 5 s. k. lappmarkspastorat (se
Lappmarksförsamling), i hvilka domkapitlet tillsätter
kyrkoherde. Af landsförsamlingarna äro 8 kapell- eller
bruksförsamlingar. Stiftets areal är 164,875 kvkm. och
dess folkmängd 322,465 inv. (1910), hvaraf på
Västerbottens län komma 58,993 kvkm. och 161,372
inv. och på Norrbottens län 105,882 kvkm. och 161,093
inv. K. S. L. Wll.
Lule älf, en af Sveriges största floder, bildas af
två älfvar, Stora och Lilla Lule älf, i trakten
gemenligen kallade Norrälfven och Sörälfven,
af hvilka den förra är hufvudfloden. Båda ha sin
upprinnelse från de stora snö- och isfälten i den höga
fjälltrakten i öfre delen af Lule lappmark. Stora Lule
älf uppstår på Sulitälmas norra sluttning, där ett par
små sjöar, Sårjåsjaure (818 m. ö. h.) och Staddajaure,
med aflopp genom Stalokjokk till Virijaure (580
m.), kunna betraktas som dess källor. Virijaure,
Sveriges måhända vackraste fjällsjö (104 kvkm.),
upptar flera andra tillflöden från de omgifvande
fjällen, såsom fr. ö. Kettaurejokk från det för
sina silfvermalmsfyndigheter bekanta Kerkevare
(1,565 m.) och Millätno från Alkajaure (751
m.) samt från v. Tukejokk n. om Ålmallos (Ålmajalos)
jökelfält. Genom en 2,2 km. lång ström med 32 m. fall
(Jaurekaskakårtje) föres vattnet till Vastenjaure
(548 m., 80 kvkm.) och från denna i n. ö. under namnet
Vuojatätno genom Kutjaure till Luoktanjarkajaure
(425 m.) efter att under vägen ha upptagit en
större vattenmassa från Salohaure m. fl. sjöar
vid gränsen. Luoktanjarkajaure upptar vattnet från
n. v. om densamma liggande fjällsjöar, som sträcka sig
till riksgränsen, och utgör ett led i den märkvärdiga
rad af sjöar, som under det gemensamma namnet Stora
Lulevattnen sträcka sig genom de ogästvänliga, endast
af lappar bebodda fjälltrakterna från grannskapet
af riksgränsen mot s. ö. en längd af mer än 140
km. och trappstegsvis sänka sig, den ena störtande
ned i den andra genom skummande forsar eller lodräta
vattenfall. Dessa sjöar äro Ruotjajaure (429 m.),
Luoktanjarkajaure, Alemus-, Suorva-, Kårtjejaure
(415 m.), Langas (375 m.) och Stuor Lulejojaure
(Stora Lule träsk, 370 m.). Det märkligaste af dessa
fall är Stuor muorke kårtje (Stormårkans fall) eller
Stora sjöfallet (se d. o.), som uppstår därigenom, att
Kårtjejaure genom två afsatser helt plötsligt sänker
sig 39,6 m. till Langasjaure. Den öfre utgöres af två
väldiga parallellfall, Hermelins och Læstadius’,
hvartdera om cirka 27 m., den nedre af Dübens,
Pettersons och Widmarks fall, med en sammanlagd höjd
af 12,4 m. Strax nedanför detta fall mottaga sjöarna
ett nordligt tillflöde af mer än 100 km. längd, som
börjar i sjön Kåbtåjaure (669 m.), hvilken afbördar
sitt vatten till Sitasjaure (616 m.). Dennas afloppså
med olika namn (nederst Vietasajokk) genomflyter
flera sjöar, af hvilka den sydligaste och största är
Satisjaure (440 m.). Det nedersta af Lulevattnen,
det s. k. Stora Lule träsk (166 kvkm.), upptar
norrifrån Sjaunjaätno (omkr. 75 km.), som uppsamlar
vattnet från en vidsträckt kärrtrakt. 8 km. nedanför
Stora Lule träsk störtar sig älfven utför de tre
Porjusforsarna: Tjeureskårtje, Ruoutekårtje och
Porjus, med en sammanlagd höjd af omkr. 50 m. Efter
ytterligare 8 km. följer ett nytt fall, Harsprånget
(se d. o. med fig.), ansedt att vara Europas största
och vildaste, 74 m. på en sträcka af 2 km. Djupt
nedgräfd mellan höga stränder, skyndar älfven vidare
i sydöstlig riktning, i början fortfarande omgifven
af storartade, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
