kompletteringsarbeten, och inom kort kunde malmtransporter från Gällivare till Luleå sättas i gång. För att bringa banan i fullt trafikdugligt skick och för att möjliggöra malmtransporter i stor skala, hvilket jämväl kräfde ny rullande materiel, äfvensom till omfattande anläggningar i Luleå hamn begärdes af 1892 års riksdag ett anslag af 4 mill. kr., hvarigenom en årlig nedfraktning af 100,000 ton malm skulle kunna ega rum. Af statsutskottet, som ansåg, att banan genom enklare anordningar kunde göras duglig för en årlig transport af nämnda kvantitet, föreslogs, att det begärda beloppet skulle nedsättas till 2,800,000 kr., hvilket belopp jämväl i gemensam votering beviljades med 186 röster mot 182, hvilka senare afgåfvos för en af reservanter föreslagen nedprutning till 1,200,000 kr. Linjen Luleå-Gällivare, som framgår i n. n. v. och på ett afstånd af 135 km. från Luleå passerar polcirkeln, är 205 km. lång. Från Gällivare utgå grenbanor till Malmberget, 6 km., och till Koskullskulle, 9 km. Vid Gällivare får linjen anslutning till den under anläggning varande (1912), för elektrisk drift afsedda järnvägen till Porjus' kraftstation vid Lule älf. Vid Boden, 36 km. från Luleå, står banan i förbindelse med stambanan genom öfre Norrland, som n. om Boden f. n. (1912) är öppnad till Lappträsk. Om linjen Gällivare-Riksgränsen se Riksgränsbanan. (Se f. ö. det 1906 af Järnvägsstyrelsen utg. arbetet "Statens järnvägar 1856-1906", d. I, "Politisk historik", af A. Rydfors, hvilkens framställning här hufvudsakligen följts.) A. d'A. Luleå lappmark. Se Lappmark. Luleå-Ofoten-järnvägen och Luleå-Ofotbanan, förut använd benämning på statsbanelinjen Luleå-Riksgränsen och den anslutande norska Ofotbanan till Narvik vid Ofotenfjorden å Atlantiska hafvets kust. Se Luleå-Gällivarebanan och Riksgränsbanan. Luleå-Riksgränsbanan. Se Luleå-Gällivarebanan och Riksgränsbanan. Luleå stift afskildes vid 1904 års ingång från Härnösands stift. K. proposition till 1893 års riksdag föreslog sistnämnda stifts delning, och sedan frågan förevarit vid denna och några följande riksdagar och därvid framställts som villkor för delningen först sammanslagning af Visby stift med Kalmar stift (se d. o.) och sedan förening af Kalmar och Växjö stift samt sistnämnda villkor upptagits i k. proposition till 1903 års riksdag ang. Härnösands stifts delning och denna anordning af riksdagen och samma års kyrkomöte godkänts, blef jämlikt k. br. 27 okt. 1903 Luleå stift utbrutet från 1904 års början. Det nya stiftet (se kartan till Ecklesiastik indelning) omfattar församlingarna i Västerbottens och Norrbottens län, fördelade enligt k. bref 6 okt. 1905 å de sju kontrakten Västerbottens södra, Västerbottens norra, Norrbottens södra, Norrbottens norra, Lappmarkens första, Lappmarkens andra och Lappmarkens tredje kontrakt. Pastoraten äro 47, omfattande 52 lands- och 5 stadsförsamlingar. Af pastoraten äro 5 s. k. lappmarkspastorat (se Lappmarksförsamling), i hvilka domkapitlet tillsätter kyrkoherde. Af landsförsamlingarna äro 8 kapell- eller bruksförsamlingar. Stiftets areal är 164,875 kvkm. och dess folkmängd 322,465 inv. (1910), hvaraf på Västerbottens län komma 58,993 kvkm. och 161,372 inv. och på Norrbottens län 105,882 kvkm. och 161,093 inv. K. S. L. Wll. Lule älf, en af Sveriges största floder, bildas af två älfvar, Stora och Lilla Lule älf, i trakten gemenligen kallade Norrälfven och Sörälfven, af hvilka den förra är hufvudfloden. Båda ha sin upprinnelse från de stora snö- och isfälten i den höga fjälltrakten i öfre delen af Lule lappmark. Stora Lule älf uppstår på Sulitälmas norra sluttning, där ett par små sjöar, Sårjåsjaure (818 m. ö. h.) och Staddajaure, med aflopp genom Stalokjokk till Virijaure (580 m.), kunna betraktas som dess källor. Virijaure, Sveriges måhända vackraste fjällsjö (104 kvkm.), upptar flera andra tillflöden från de omgifvande fjällen, såsom fr. ö. Kettaurejokk från det för sina silfvermalmsfyndigheter bekanta Kerkevare (1,565 m.) och Millätno från Alkajaure (751 m.) samt från v. Tukejokk n. om Ålmallos (Ålmajalos) jökelfält. Genom en 2,2 km. lång ström med 32 m. fall (Jaurekaskakårtje) föres vattnet till Vastenjaure (548 m., 80 kvkm.) och från denna i n. ö. under namnet Vuojatätno genom Kutjaure till Luoktanjarkajaure (425 m.) efter att under vägen ha upptagit en större vattenmassa från Salohaure m. fl. sjöar vid gränsen. Luoktanjarkajaure upptar vattnet från n. v. om densamma liggande fjällsjöar, som sträcka sig till riksgränsen, och utgör ett led i den märkvärdiga rad af sjöar, som under det gemensamma namnet Stora Lulevattnen sträcka sig genom de ogästvänliga, endast af lappar bebodda fjälltrakterna från grannskapet af riksgränsen mot s. ö. en längd af mer än 140 km. och trappstegsvis sänka sig, den ena störtande ned i den andra genom skummande forsar eller lodräta vattenfall. Dessa sjöar äro Ruotjajaure (429 m.), Luoktanjarkajaure, Alemus-, Suorva-, Kårtjejaure (415 m.), Langas (375 m.) och Stuor Lulejojaure (Stora Lule träsk, 370 m.). Det märkligaste af dessa fall är Stuor muorke kårtje (Stormårkans fall) eller Stora sjöfallet (se d. o.), som uppstår därigenom, att Kårtjejaure genom två afsatser helt plötsligt sänker sig 39,6 m. till Langasjaure. Den öfre utgöres af två väldiga parallellfall, Hermelins och Læstadius', hvartdera om cirka 27 m., den nedre af Dübens, Pettersons och Widmarks fall, med en sammanlagd höjd af 12,4 m. Strax nedanför detta fall mottaga sjöarna ett nordligt tillflöde af mer än 100 km. längd, som börjar i sjön Kåbtåjaure (669 m.), hvilken afbördar sitt vatten till Sitasjaure (616 m.). Dennas afloppså med olika namn (nederst Vietasajokk) genomflyter flera sjöar, af hvilka den sydligaste och största är Satisjaure (440 m.). Det nedersta af Lulevattnen, det s. k. Stora Lule träsk (166 kvkm.), upptar norrifrån Sjaunjaätno (omkr. 75 km.), som uppsamlar vattnet från en vidsträckt kärrtrakt. 8 km. nedanför Stora Lule träsk störtar sig älfven utför de tre Porjusforsarna: Tjeureskårtje, Ruoutekårtje och Porjus, med en sammanlagd höjd af omkr. 50 m. Efter ytterligare 8 km. följer ett nytt fall, Harsprånget (se d. o. med fig.), ansedt att vara Europas största och vildaste, 74 m. på en sträcka af 2 km. Djupt nedgräfd mellan höga stränder, skyndar älfven vidare i sydöstlig riktning, i början fortfarande omgifven af storartade, men