dit han, då ämbetsgöromålen tilläto det, drog sig tillbaka och där han 786 slutade sina dagar. P. F.* Lullus, Raimundus (på kastiljanska Raimundo Lulio, på katalanska Ramón Lull), spansk författare och missionär, f. 1235 i Palma (Mallorca), d. 1315 på färd från Bougie (Algeriet), innehade hoftjänst både hos Jakob I och Jakob II af Aragonien. Till fyllda 30 år förde L. ett vildt lif, fullt af allt slags dårskap, men så inträdde plötsligt en sinnesändring till följd af det tragiska slutet på kärleken till en gift dam (detta skede i L:s lif behandlas af Per Hallström i en novell i "Purpur"). L. delade sin egendom mellan sin familj och de fattige och inträdde i franciskanorden, företog pilgrimsfärder till Monserrat och Compostela, egnade nio år åt studier inom alla grenar af tidens vetande och blef kreerad till "doctor illuminatus" af universitetet i Paris. Därefter började han sitt missionerande och genomströfvade nästan hela den då kända världen, Europa, Asien, Afrika. Han egde grundliga kunskaper i österländska språk, och muhammedanismens bekämpande var hufvudsyftet för hans missionsverksamhet. Vid 80 års ålder led L. martyrdöden, stenad af muhammedanska fanatiker efter ett föredrag i Bougie. Halft döende, fördes han af två vänner till Europa, men innan fartyget hunnit fram till Palma, uppgaf L. andan. Trots det irrande lifvet utvecklade L. storartad författarverksamhet på flera språk (latin, arabiska, limosinska m. fl.), omfattande filosofi, teologi, juridik, medicin, astronomi, kemi m. m. (se Katalanska litteraturen, sp. 1250--51). L. var äfven naturvetenskapsman: han anses ha upptäckt salpetersyran, magnetnålen var honom ej främmande, och en kontinent på det andra halfklotet ansåg han utom allt tvifvel. L:s hufvudverk är Ars magna, en sammansmältning af mystik och metafysik, medelst hvilken metod ("den lulliska konsten") han trodde sig kunna lösa alla metafysiska problem och bevisa den kristna religionens absoluta sanning. L:s Opera omnia utkommo 1721--42 i Mainz i 10 bd och i Palma 1886--1901. L:s lefnad har lämnat stoffet till Gaspar Núñez de Arces dikt "Raimundo Lulio" (3 sånger; sv. öfv. af G. Björkman, 1903). Ad. H-n. Lully [lylli] 1. Lull i, Jean Baptiste (Giovanni Battista) d e, fransk operakompositör, f. 29 nov. 1632 i Florens, d. 22 mars 1687 i Paris, fick som barn medfölja che-valier de Guise till Frankrike, där han trädde i tjänst hos mademoiselle de Mont-pensier, först som kock, sedan som musikpage. Sedan han till följd af en nidvisa mot henne blifvit afskedad, gjorde han grundliga musikstudier och fick snart plats bland Ludvig XIV:s berömda "24 violons du roi", för hvilka han 1652 blef anförare, hvarjämte han bildade ett särskildt elitkapell under namn af "les 16 pétits violons". Utnämnd till hofkompositör 1653, skref han musik till hoffesternas balletter, maskspel och "divertissements" (särskildt Moliéres), i hvilka han själf äfven uppträdde som dansör och lycklig skådespelare (Pourceaugnac, Mufti). Genom intriger och inställsamhet hos konungen lyckades L. 1672 spela sig i händerna det privilegium, som 1669 hade utfärdats åt Perrin och Cambert på upprättandet af en fransk nationalopera ("Académie royale de musique"). Emellertid blef L. - så mycket han än som människa gjorde sig hatad genom hänsynslös egennytta, servilism samt despo-tiskt och brutalt lynne - onekligen en stor organisatör af de franska musikförhållandena. Han lärde sina musiker att spela efter noter i stället för efter gehör och undervisade sina skådespelare i uttal och åtbördskonst. Han införde blåsinstrument i orkestern och dansöser på scenen, lät sångarna agera med, i stället för att . som förut sjunga bakom ett galler, och utbildade den franska, tredelade uvertyren. Till hela den yttre teatraliska apparaten sträckte sig hans omsorg. Hans noggranna musikaliska deklamation, införande af kören som ofta aktivt ingripande i handlingen samt öfriga nyheter ha gett franska operan den dramatiska prägel, som den alltid behållit. Och ehuru hans operor visserligen förefalla nutiden torra och enformiga (frånräknadt ett och annat melodiskt arioso med naivt rörande tycke), var L. dock för sin tid en reformator i samma anda som sedermera Gluck och Wagner, nämligen i syfte att göra texten till hufvudsak och låta den absolut musikaliska formen underordna sig under denna. I Quinault fann han en särdeles be-gåfvad textförfattare, som lämpade sig efter hans åsikter och bröt med alexandrinen för att i stället införa kortare, mera musikaliska versformer. Genom att i musiken lägga hufvudvikten på en metriskt otadlig deklamation och retoriskt patos träffade han fransmännens smak och frambragte direkta motstycken till Corneilles och Racines pseudoklassiska dramer. L:s operor bibehöllo sig på scenen i omkr. ett århundrade, tills de utträngdes af Glucks. Han skref 1672-87 en opera hvarje år; de förnämsta af dem äro Alceste (1674), Thésée (1675), Atys (1676; uppf. i Stockholm 1784), Roland (1685) och Armide (1686). De flesta äro nyutgifna hos Breitkopf & Härtel i "Chefs-d'oeuvre classiques de l'opera franpais''. Dessutom skref han, jämte en massa tillfällighetsstycken, äfven kyrkliga verk, som på sin tid uppfördes med framgång. L:s biografi skrefs af La-jarte (1878) och Rådet (1891). Jfr äfven Ch. Nuit-ter och E. Thoinan, "Les origines de Topéra fran-9ais" (1886). A. L.* Lulua, biflod till Kassai fr. h., rinner upp vid Belgiska Kongos sydgräns under 11° s. br., blir farbar för mindre farkoster vid den af Wissmann 1884 anlagda stationen Luluaburg, under 5° 58' s. br., och för ångare, sedan den upptagit Luebo från v. Längd omkr. 950 km. Luluaburg. Se Lulua. Lum. Se Lum b. Lumachello [lomakä^lå], it., en till färgen mörkbrun marmorart, som till följd af ytterst talrikt inneslutna fossil företer ett egendomligt lärg-