tepehuane-, tubare- m. fl. indianstammar och hvarifrån han hemförde omfattande etnografiska och arkeologiska samlingar, de första från dessa dittills outforskade trakter. Om expeditionens resultat höll han därefter föredrag i unionens större städer. 1894-98 företog L. med understöd af Naturhistoriska museet i New York en upptäcktsresa, som gällde de s. om tepehuane-folket boende huichol-och corastammarna, och under en tredje färd, som han företog 1898, åtföljd af tjechiske läkaren A. Hrdlicka, fullständigade han de tidigare samlingarna, hvilka han sedermera bearbetat och beskrifvit i ett stort antal afhandlingar. De viktigaste bland dessa äro Symbolism of the Huichol indians (1900) och Conventionalism of the Huichol indians. Därjämte har han i Blandt Mexicos indianere (2 bd, 1902-03; "Bland Mexikos indianer", 1901-04; öfv. till flera andra språk, såsom eng., "Unknown Mexico", 1903, och sp.) gett en populär framställning af sina forskningsresors gång och resultat. 1909-11 företog L. etnologiska forskningar bland de stora öknarnas stammar i Sonora och Arizona, i främsta rummet bland de så godt som okända papagoindianerna och gaf i New trails in Mexico (1911) en preliminär skildring af resans viktigaste iakttagelser af mer allmänt intresse. C. V. H. Lumiére [lymiär], Auguste, fransk fotokemist, delegare och ledare af världsfirman Société anonyme des plaques et papiers photografhiques A. Lumiére et ses fils i Lyon, f. 19 okt. 1862. I förening med sin broder Louis L. (f. 1864), likaledes fotokemist och delegare i ofvannämnda firma, har han utfört ett stort antal vetenskapliga arbeten och gjort många uppfinningar, i synnerhet inom fotografiens område, såsom kinematografen och autokromförfarandet för framställning af fotografier i naturliga färger, jämte flera framkallningsämnen och andra kemiska preparat för fotografiskt bruk. - Bröderna L. ha författat öfver 170 meddelanden i franska vet. akad. J. Htzg. Lumijoki [lo'mijåki], kapell i Uleåborgs län, Finland, lyder under Limingo konsistoriella pastorat, men är bestämdt att i framtiden bilda eget pastorat. Areal 308 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 2,278 pers. (1909). A. G. F. Luminais [lyminä], Évariste Vital, fransk målare, f. 1821 i Nantes, d. 1896, var lärjunge af Cogniet och Troyon i Paris. Han skildrade dels historiska händelser, dels folklif i Bretagne. Bland hans arbeten må nämnas Hafsplundrare (1851), Testamentsöppnandet (1853), Vallfärdare (1857), Gallerna vid anblicken af Rom (1870), En jakt under konung Dagobert (1878), De dödsdömde i Jumièges (1880, L:s mest betydande verk, inköptes för Luxembourgmuseet) och Brunhildas död (1894). (G-g N.) Luminiscens [-je'ns; af lat. lumen, ljus], fys., ljusutveckling från kroppar med låg temperatur, till skillnad från temperaturstrålning (se d. o.) l. ljusutveckling på grund af hög temperatur. Man skiljer mellan flera olika slag af luminiscens. 1. Fosforescens, vissa kroppars egenskap att själfva utsända ljus, sedan de blifvit belysta med solljus, ljuset från en elektrisk båglampa eller från brinnande magnesium e. d. Hit höra kalciums, bariums och strontiums svafvelföreningar. Äfven sibirisk topas, krita, kalciumfosfat, aragonit fosforescera, ehuru i mindre grad än de förstnämnda ämnena. De fosforescerande ämnenas färg beror i hög grad på det sätt, hvarpå de blifvit framställda. Det gäller alldeles särskildt om svafvelkalcium, som alltefter framställningssättet kan ha gult, grönt eller violett fosforescensljus. Brytbarheten hos det utsända ljuset är alltid mindre än hos det, som har åstadkommit fosforescensen. Egenskapen hos fosforescerande ämnen att lysa i mörkret efter föregående belysning möjliggör deras användning till själflysande tändsticksställ, urtaflor på väckarur o. s. v. Många kroppar ha en mycket kort fosforescenstid. Vid deras undersökande kan man använda det af E. Becquerel konstruerade fosforoskopet, hvilket äfven kan begagnas till att öfver hufvud taget bestämma fosforescenstidens längd. Detta fosforoskop består af två ogenomskinliga cirkelskifvor, i hvilka finnas fyra på lika afstånd från hvarandra anbragta sektorformade utskärningar. Skifvorna äro fästa på en gemensam axel på det sätt, att hvarje utskärning i den ena skifvan ligger midt emellan två utskärningar i den andra skifvan. Kroppen, som skall undersökas, placeras mellan de båda skifvorna, hvarefter dessa sättas i rotation med en vef och kugghjulsutväxling. Genom att belysa den fosforescerande kroppen med ljus från den ena skifvans hål och betrakta den genom den andras kan äfven en mycket kortvarig fosforescens iakttagas. Fosforescenstiden bestämmes genom den vridningshastighet, vid hvilken observatören iakttager ett oafbrutet lysande från den fosforescerande kroppen. Hos uranglas och kristaller af urannitrat uppgår fosforescenstiden till 1/25 sekund. - 2. Fluorescens, vissa kroppars egenskap att absorbera ljus af viss våglängd och sedan utsända ljus med en annan våglängd. De fluorescerande kropparna absorbera ofta det violetta ljuset, hvilket ej förvandlas till värme såsom vanligt, utan till ljus af större våglängd. Så synes fotogen i solljus blå, och klorofyll-lösning, som erhålles därigenom, att man häller sprit på gröna blad, har en djupröd fluorescensfärg. Kraftig fluorescensverkan visa kininsulfat och fluorescin. Fosforescens och fluorescens benämnas ofta med ett gemensamt namn fotoluminiscens. En enkel och bekväm apparat för att studera kroppars fluorescens (fluoroskop) har konstruerats af Zswett (1901). Kroppen, som skall undersökas, befinner sig i ett profrör, som belyses underifrån och betraktas från sidan. Främmande ljus utestänges medelst en ini svartmålad huf. - 3. Termoluminiscens (af grek. the'rme, värme), några kroppars egenskap att lysa vid svag uppvärmning, men ej vid fortsatt upphettning. Hit höra diamant och flusspat. - 4. Triboluminiscens (af grek. tri'bein, gnida) kallas ljusutveckling vid kroppars gnidning, sönderbrytning o. s. v. Om två porslins- eller glasbitar gnidas mot hvarandra, kan man i mörker iakttaga ett rödaktigt ljus vid beröringsstället. Ljusutvecklingen kan iakttagas, äfven om gnidningen sker under vatten, hvilket tyder på, att fenomenet uppstår vid ganska låg temperatur. Äfven om man gnider två sockerbitar mot hvarandra eller stöter sönder socker i en mortel i mörkt rum, kan en dylik ljusutveckling iakttagas. Sackarin, valeriansyradt kinin och anilinklorid visa stark