triboluminiscens. - 5. Kemiluminiscens, ljusutveckling från lefvande organismer eller ruttnande organisk substans. Langley har undersökt energistrålningen från den amerikanska eldflugan och därvid kommit till det egendomliga resultatet, att den består uteslutande af ljusa strålar. Hvarken ultraröda eller ultravioletta strålar ha kunnat påvisas. Hit höra äfven fosfors lysande i mörker samt den ljusutveckling, som man kan iakttaga, då kalium och natrium skäras sönder i luft. 6. Kristalloluminiscens, några kroppars (fluornatrium, svafvelkalium och svafvelnatrium) egenskap att lysa i kristallisationsögonblicket. 7. Elektroluminiscens, förtunnade gasers egenskap att lysa, då de utsättas för elektriska urladdningar. I vissa fall kan lysandet fortfara, sedan urladdningarna upphört. Luminös. Se Lumen. Lummelunda, socken i Gottlands län, Gottlands norra härad. 2,514 har. 422 inv. (1910). Annex till Martebo, Visby stift, Norra kontraktet. Lummene, finsk sjö. Se Kymmene, sp. 454. Lummer, Otto, tysk fysiker, f. 1860 i Gera, studerade i Tubingen och Berlin, där han 1884 blef filos. doktor och assistent hos Helmholtz, hvilken han 1887 följde till den fysikalisk-tekniska riksanstalten i Charlottenburg, där han 1894 utnämndes till professor. Sedan 1904 är han professor i fysik vid universitetet i Breslau. L:s hufvudarbeten behandla ljusets interferens (Ein neues interferenzspektroskop, 1901, Ein neues interferenzphoto- und pyrometer, s. å., Interferenzmethode zur auflösung feinster spectrallinien, s. å.), fotometri (konstruktion af en fotometer 1889 i samarbete med Brodhun; jfr Fotometer, sp. 1010), men framför allt lagarna för strålningen af en "fullkomligt svart kropp". Till en början visade han jämte W. Wien 1890, hur man fysiskt kan realisera den ideala svarta kroppen. Sedermera visade han i arbeten tills, med E. Pringsheim 1899 och med F. Kurlbaum 1901, att Stefan-Boltzmannska strålningslagen (jfr Stefan) är riktig. I ett annat arbete med Pringsheim (1900 och 1903) visade han, att Wienska lagen om energiens fördelning i spektrum af strålningen från en svart kropp ej är riktig för stora våglängder och höga temperaturer. L. har sammanfattat dessa arbeten (till 1900) i afh. Le rayonnement des corps noirs (i förhandlingarna vid den internationella fysikerkongressen i Paris 1900). L. har vidare författat 2:a bandet i Mûller-Pouillets "Lehrbuch der physik" (1897; 2:a uppl. 1907) och Die ziele der leuchttechnik (1903) samt utgifvit "Vorlesungen Abbes über die theorie des mikroskops" (1910). Lummersläktet, bot. Se Lycopodium. Lummerväxter, Lummerfamiljen, bot., namn på fam. Lycopodiacecæ. Lumpacivagabundus (af det komiskt latiniserade lumpacius till ty. lump, stackare, och lat. vagabundus, kringströfvande), eländig lösdrifvare, landsvägsriddare; lustspel af Nestroy, försvenskadt af Hodell (se d. o.). Lumparland. Se Lemland. Lumpenus, zool. Se _Slemfiskar. Lumpfisksläktet, zool., ett annat namn för stenbitsläktet. Se Sugfiskar. Lump-papper. Se Papper. Lumpsocker. Se Socker. Lumpull. Se Konstull. Lums lag. Se Lumb. Luna, grof, i nedre ändan järnbeslagen sparre att använda som häfstång för uppbrytande af stenar, stubbar m. m. Luna. 1. I den romerska mytologien mångudinnan, motsvarande grekernas Selene (se d. o.). 2. Alkemistiskt namn på silfver. Luna, fordom stad i norra Italien, vid floden Macra (Magra) och Liguriska hafvet, blef i midten af 800-talet genom list intaget af den nordiske vikingahöfdingen Hasting, hvilken trodde, att det var staden Rom. Efter dess förstöring af sarasenerna 1016 flyttades den till det nuv. Sarzana. Åtskilliga ruiner, såsom af forum och af en amfiteater, finnas; en mängd marmor- och bronsbilder, mynt samt inskriptioner från romarnas tid ha anträffats. Speziaviken kallades af romarna Portus Lunæ och Carrara-marmorn Lunense marmor. Efter L. kallas Magras dal ännu La Lunigiana. Luna, Petrus de, påfve. Se Benedikt XIII. Luna, H., spansk författare under förra hälften af 1600-talet, har vunnit rykte eg. som författare af Segunda parte de Lazarillo de Tormes (Paris 1620, 1652), en fortsättning af Hurtado de Mendozas ryktbara pikareskroman. L:s stil är målande och liflig, uppfinningen god och språket rent. Arbetet är intaget i Rivadeneiras "Biblioteca de autores españoles", bd 3. Lunärdistans (af lat. luna, måne), astron. Se Måndistans. Lunaria L., bot., ett släkte i lundar växande örter, hörande till fam. Cructferæ. Endast två arter af detta släkte finnas i Europa, af hvilka den ena, L. rediviva L., månviol, träffas (sällsynt)

Lunaria biennis med fruktställningar. vild i Skåne och på Kinnekulle. Denna art är tämligen högväxt och har skaftade blad med stora, hjärtlika, ojämnt hvasstandade skifvor, som äro försedda med droppspets (se d. o.). Blommorna äro stora, ljusröda, med violetta foderblad. Skidorna äro stora (lgd 4-6 cm., br. 1,5-3 cm.),