1387 Lundblad-Lundbohm 1388 1833, var en tid kommendant i Metz och afled som generallöjtnant 1905. - Jfr biografi öfver Fredrik af L. i Cecilia Bååth-Holmbergs "Morfars bok", II (1910). 1. -m." 2. V.S-g. Lundblad, Sven, universitetslärare, biskop, f. 30 okt. 1776 i Skara landsförsamling af ett fattigt torparfolk, d. 29 april 1837 å Brunsbo, kom 1789 i Skara skola, hvarvid han upptog namnet L. efter en sin farbroder, sedermera prosten G. Lundblad i Gredbäck. En dag, då han bar mat till sin fader, hvilken hade arbete vid Brunsbo biskopsgård, ropade biskopen honom till sig, gaf honom öl att dricka och yttrade skämtsamt: "Sådant öl skall du hafva, när du blir biskop på Brunsbo". Biskopen var Ture Weidman, och L. blef med tiden - hans närmaste efterträdare. 1799 blef L. student i Uppsala, 1803 filos, magister, 1804 teol. kand. och 1806 docent i exegetik där, utnämndes 1808 till e. o. teol. adjunkt och aflade 1810 teol. licentiatexamen. 1813 blef han ord. adjunkt, 1814 "professor kalsenianus" och 1818 (vid kröningen) teol. doktor; 1827 utnämndes han till förste teol. professor och domprost i Uppsala samt 1829 till biskop öfver Skara stift. L. satt i prästeståndet vid 1823 och 1828-30 års riksdagar samt ansågs vid riksdagen 1834-35 vara den jämförelsevis mest frisinnade biskopen. Under sin akademiska lärartid var han en mycket anlitad kollegiegif-vare och utgaf Christna religionens hufvudläror (1825; 2:a uppl. 1826; ty. öfv. 1831). Lundbladska priset, stiftadt 1789 af professorn i Lund Johan Lundblad (se d. o.), skulle enligt gif vårens förordnande årligen af Svenska akad. tilldelas den vitterhetsidkare utom akad., som året förut antingen vunnit akad:s stora pris eller ock utgifvit någon skrift, som akad. pröfvat god och vittnande om snille. Stiftandet afsåg närmast en tacksamhetsgärd mot akademiens dåv. sekreterare, Nils v. Rosenstein, för det denne åt Lundblad utverkat rättighet att till Lund förlägga ett boktryckeri. För efterkommande innehafvare af detta boktryckeriprivilegium utfäste Lundblad det villkor att årligen till Svenska akad. erlägga priset med 50 rdr specie, men redan 1830 mäktade tryc-keriinnehafvaren ej längre betala denna summa. Akad. betalade själf under tre år priset. I jan. 1805 bestämde akad., att detta pris kunde ges äfven åt den, som fått akadis mindre pris. Lund-bladska priset gafs första gången (1789) åt M. Lehnberg, sista gången (1833) åt A. A. Grafström. Det ersattes 1835 af Karl Johans pris (se d. o.). Se Ljunggren, "Svenska akademiens historia", II: 296 ff. (1886). Lundbohm, Johan Olof Hjalmar, geolog, affärsman, f. 25 april 1855 i ödeborgs socken, Älfsborgs län, genomgick Chalmersska institutet i Göteborg 1874-77, antogs efter några års anställning som extra geolog till biträdande geolog vid Sveriges geologiska undersökning 1885 och befordrades där till geolog 1887. Han blef disponent vid Luossavaara-Kirunavaara a.-b. 1898, led. af samma bolags styrelse 1901 och af styrelsen för trafik-a.-b. Grängesberg-Oxelösund 1909. L. har varit juryman vid många in-och utländska utställningar samt led. af flera större svenska utställningars organisationskommittéer. 1907 kallades han till filos, hedersdoktor vid Uppsala universitet. - Genom ovanlig begåf-ring, lugn energi och fyndighet har L. skapat sig ett i vidsträckta kretsar inom och utom Sverige ak-tadt namn samt ett däremot svarande inflytande. Under sm studietid hade han rika tillfällen att lära känna de stenindustriella företag, som då nyligen skapats på vår västkust, och genom några tidigt företagna utländska studieresor, som sedermera följts af ett mycket stort antal resor i olika delar af världen, blef hans blick än mera vidgad för stenindustriens utvecklingsmöjligheter och stora nationalekonomiska betydelse, men ock för de brister, som då vidlådde icke blott själfva arbetsmetoderna, utan äfven den ekonomiska ledningen. Under första tiden af sin anställning vid Geol. byrån arbetade L. med synnerlig framgång på stenindustriens utveckling, ej minst genom att intressera arkitekter och konstnärer för dess alster. Också har det med fullt fog sagts, att den revolution i afseende på materialets äkthet, hvarom den stockholmska arkitekturen efter denna tid vittnar, till mycket väsentlig del kan återföras till de impulser, som getts genom Sveriges geol. undersökning och därvid främst L. Men af vida större, om ock mera kritisk betydelse är L:s väldiga arbete i Norrbottens län. Det var snarast genom en tillfällighet - en kamrats sjukdom - som L. kom först in på detta nya och viktiga arbetsfält (1889), näml. som adjungerad led. af den s. k. apatit-kommissionen. Under några år därefter var han ömsevis i statens och i malmfältbolagets tjänst - en tid, hvarunder L. utförde eller ledde och planerade en väsentlig del af de viktiga utredningar, som sedermera legat till grund för alla de öfverens-kommelser, hvilka träffats mellan svenska staten och det mäktiga bolaget och som måste anses vara af oöfverskådlig räckvidd för hela vårt land (jfr Grängesberg-Oxelösund, sp. 470- 471). Först 1902 tog L. definitivt afsked från sin statstjänst för att odeladt egna sig åt den lokala ledningen af bolagets verksamhet. - L. har acklimatiserat siff med de nord-norrländska förhållandena grundligare och bättre än de fleste inflyttade "sörlänningar", särskildt i den meningen, att han lyckats blicka in i den så ofta misskända lapska och svensk-finska folkkaraktärens många goda sidor. Sitt varma intresse för det egentliga nomadfolket har han också visat på många sätt, bl. a. som medverkande i den genom riksdagsbeslut åvägabragta utredningen ang. tryggande