1393 Lundegård 1394 unionskrisens afveckling bildade koalitionsministären, bom den främste af de svenske underhandlarna i Karlstad anses han genom sitt af kall-blodigt lugn, fast beslutsamhet och kraftig ansvarskänsla präglade uppträdande ha synnerligen verksamt bidragit till underhandlingarnas lyckliga genomförande. Då den lundebergska ministärens liberala medlemmar förbehållit sig rätt att efter unionsfrågans afgörande afgå, ingaf ministären 28 okt. 1905 sin afskedsansökan, men mottog af konung Oskar uppmaning att kvarstå. L:s försök till ministärens rekonstruktion strandade dock, och 7 nov. s. å. afgick L. som statsminister och efterträddes af K. Staaff. L:s starkt utvecklade intresse för försvarsfrågan var verksamt på många sätt. Han arbetade 1897-98 energiskt för en fästning vid Boden som ett oeftergifligt villkor för järnvägarna Boden-Ytter Morjärv och Gällivare-Riksgränsen, var 1897-98 medlem af kommittén för ordnandet af landets fasta försvar, var 1899 med om de Almströmska motionerna om väsentlig ökning af de af regeringen begärda anslagen till nya gevär, krigsfartyg etc. samt var ordf. i särskilda utskottet för försvarsfrågan 1901 och i den stora s. k. parlamentariska försvarskommittén 1907-10, på hvars åtgöranden och förslag han utöfvade ett .väsentligt bestämmande inflytande och förnämligast bär ansvaret för. Hans ställning i rösträttsfrågans olika skeden torde ock vara att beakta. 1902 anslöt han sig till det Billingska skrifvelseförslaget och ville 1904 och 1905 vid en rösträttsreform ha fäst som villkor, att grunderna för en progressiv inkomstbeskattning icke skulle vara underkastade gemensam votering. 1907 var han ordf. i särskilda utskottet i rösträttsfrågan och var, om än tämligen motvilligt, med om det kungliga förslaget, men motsatte sig bestämdt såväl Olof Jonssons som Daniel Perssons förslag, ehuru han slutligen uppgaf sin opposition mot sammanjämkningsförslaget. Med Boström som statsminister och "rikspolitiker" stod L. understundom på ganska spänd fot äfven i andra frågor än den unionella. En af de mera märkliga sammanstötningarna inträffade vid frågan om banan Gällivare-Riksgränsen (30 mars 1898). Men då som vid flera andra tillfällen afgick Boström med segern. F. ö. torde vara att lägga märke till L:s 25 april 1906 till statsministern Staaff framställda interpellation om åtgärder mot försvarsfientlig agitation bland militären. Interpellationen, som från den interpellerade framkallade löftet om de senare s. k. "Staafflagarna", gaf anledning till en ganska märklig debatt. L. var led. af kommittéerna ang. revision af järnvägstaxan (1887-88), ang. grufstadgan (1890 -91) och för granskning af uppställningen af fjärde hufvudtitelns räkenskaper (1895). En vid Mackrayra 1906 inträffad konflikt ang. arbetarnas föreningsrätt väckte en stor och mindre behaglig uppmärksamhet. En ståtlig hyllning från länets sida hade kort förut egnats honom, då med anledning af hans arbete som statsminister till honom nyårsaftonen 1905 öfverlämnades en tacksamhetsadress, undertecknad af representanter för Gäfleborgs läns alla kommuner. De senaste åren af sitt lif fungerade L. som preses i Landtbruksakad. (sedan 1909) och ordf. i styrelserna för Konungariket Sveriges hypotekskassa (sedan 1909) och i för- säkringsaktiebolaget Skandia (sedan 1910). L. var led. af Landtbruksakad. (1898) och örlogsmanna-sällskapet (1910). Vid L:s död egnades hans minne det aktningsfullaste erkännande äfven från mycket utpräglade politiska motståndare. "Skilda äro meningarna", säger en af dem, "och måste så vara om mångt och mycket i Kristian Lundebergs politiska gärning. I erkännandet af hans storstilade karaktär och uppskattandet af hans på en gång handfasta och älskvärda personlighet kunna dock alla mötas". T-s. Lundegård. 1. Justus Evald L., målare, f. 5 april 1860 i V. Sallerup, Malmöhus län, studerade för Perséus från 1878 och i konstakademien i Stockholm 1880-84 samt därefter i Mimenen och Paris. L. målar skånsk natur och skånska stämningar - Hän mot kvällningen (1898, Göteborgs museum), Arilds pinjer (1903, Malmö museum) - med god karaktär och frisk koloristisk hållning; han har äfven utställt landskap från Norge, Oberbayern och Italien samt förtjänstfulla interiörer. 2. A x e l L., författare, den föresåendes broder, f. 17 dec. 1861 i V. Sallerup, Malmöhus län, student i Lund 1881, debuterade 1885 med novellettsamlingen / gryningen, som något kärft och koncist tolkade smärtan öfver brustna illusioner från studenttiden, öfver hufvud var L. en entusiastisk anhängare af 1880-talets ledande idéer och häfdade både i tal och skrift en ifrig radikalism, som dock med tiden fick blekare färg i den af honom 1896- 97 utgifna litterära veckotidningen "Vildeii". Den förtroliga vänskapen med Viktoria Benedicts-son kom äfven hans litterära alstring till godo. Dels blef L. hennes medarbetare, så länge hon lefde, dels fullbordade eller retuscherade han några af hennes efterlämnade skrifter; hans stora på författarinnans bref och anteckningar stödda biografi öfver Viktoria Benedictsson (1890; 2:a uppl. 1908) är ett intressant bidrag till hennes karakteristik. L:s andra fullt själfständiga dikt, nyckelromanen Röde prinsen, ett ungdomslij i stämningar (1889, 2:a uppl. 1910; öfv. till da. 1901), är ett slags sammanfattning af och uppgörelse med de gångna årens erfarenheter. La mouche. En roman från ett dödsläger (1891, 3:e uppl. 1910; öfv. till da. 1896) handlar om kärleken mellan "Camilla Sel-den" (Elise v. Krienitz) och den döende Heine. Framställningen af skalden och geniets både fängslande och förödande makt är mindre öfvertygan-de, motiveringen af hjältinnans tragik mindre lyckad än analysen af en gåtfull kvinnosjäls slitningar mellan lif störst och lifsskygghet, en i flera af L:s verk förekommande konflikt. Mycket omtyckt blef Titania (I-II, 1892, 3:e uppl. 1911; öfv. till da. 1893, 2:a uppl. 1897) med sin svenska herrgårds-romantik och sitt afgjordt nordiska kvinnoöde. Föredraget är vårdadt, mjukt, lätt vibrerande af sentimentalitet, prosan, med sin prolog och epilog på vers, den för L. alltmer typiskt klara och ansade. Slag i slag utgaf L. härefter Prometheus (I- II, 1893, 2:a uppl. 1901; öfv. till da. 1894),Siorm-fågeln (1893; öfv. till da. s. å., ny uppl. 1903), Faster Ulla och hennes brorsdöttrar (1894; öfv. till da. s. å.), Fru Hedvigs dagbok (1895; öfv. till da., 2:a uppl. s. å.) och Tannhäuser (I-II, 1895; öfv. till da. s. å.); härtill slöto sig närmast en samling