1409 Lundius 1410 ingenjörofficeren vid hären i Slesvig, ledde under vapenstilleståndet befästningsarbetena i Fredericia och blef i aprii 1849 kommendant därstädes. Genom sin outtröttlighet, påpasslighet och stränghet hade L. en väsentlig del i det hedrande försvaret af Fredericia under maj och juni månader 1849, och de utfall, som han företog, blefvo inledning till det afgörande slaget 6 juli s. å., i hvilket alla de fientliga skansarna intogos och raserades. Till belöning utnämndes L. till öfverste. 1856 tog han afsked ur ingenjörkåren samt blef 1858 generalmajor och kommendant på Kronborg. 1864 blef han ånyo kommendant i Fredericia och beredde sig att utstå en ny belägring, då regeringen, tvärt emot hans råd, befallde honörn lämna fästningen utan strid (april s. å.). 1867 erhöll han afsked med generallöjtnants titel och högre pension. U. Kbg. Lu'ndius, C a r o l u s, universitetslärare och rättslärd, f. 8 april 1638 i Jönköping, d. 22 febr. 1715 i Uppsala, blef 1658 student i Uppsala, där han 1662 aflade juris licentiatexamen. Efter hemkomsten från en treårig utländsk resa utnämndes han 1666 till adjunkt i juridiska fakulteten samt 1674 till e. o. och 1677 till ordinarie professor i romersk rätt, men förflyttades följande år till lärostolen i svensk rätt. Mellan åren 1675 och 1683 var han äfven vice lagman i Uppland. - Redan tidigt måtte L. ha förvärfvat sig ett godt namn, då hans minnestecknare, F. Tör-ner, vet berätta, att han kort efter sin licentiatexamen haft anbud på en professur i Åbo och samtidigt med adjunktsutnämningen fått dylika från Lund och Dorpat, men vid alla tre tillfällena gifvit afböjande svar. Hos sina samtida och den närmast efterföljande tiden gällde han som en auktoritet af första rangen på rättsvetenskapens område, liksom han i allmänhet åtnjöt stort anseende, ej minst grundadt på det stora hus han förde, i hvilket de adliga familjerna täflade att få sina barn inackorderade. En senare tids kritik har emellertid med skäl gått illa åt hans arbeten, särskildt hans sysselsättning med de gamla lagarnas undersökande. Men ehuru han förvisso saknade den kritiska blick och den noggrannhet, som i första rummet fordras för att ge den vetenskapliga forskningen beståndande värde, torde dock ej kunna nekas, att han var en man af omfattande lärdom, ej utan skarpsinne, där detta ej förmörkades af fördomar, nitisk i sitt kall och begåfvad med stor arbetsförmåga. Hans olycka var, att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän, alldeles uppgått i dennes idéer om, att Sverige vore folkens vagga och bildningens äldsta härd. Hans af Tör-ner högt beprisade klassiska bildning, som äfven visar sig af hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes ock därför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda, genom okritiskt uppstaplande och kombinerande af lärda citat, helst ur de gamle författarna, stödja satserna om vår kulturs förklassiska ålder. - I sina disputationer, som uppgå till ett antal af mer än 30, har han företrädesvis behandlat ämnen ur den romerska rätten, och den bekante Nettelbladt i Greifswald ansåg sig göra vetenskapen en tjänst genom att 28 år efter L:s död ånyo utgifva sex utaf dem. Det sätt, hvarpå L. förfor vid utgifvandet af Loccenius' Tryckt den 21/2 12 öfversättningar af Västgöta- och Upplandslagarna, har af Schlyter med rätta blifvit strängt bedömdt för den vårdslöshet, ja uppenbara osannfärdighet, som han därvid låtit komma sig till last. Man har då ej heller just någon anledning att beklaga, att det uppdrag, som han 1683 erhöll af Karl XI att öfverse och rätta samme Loccenius' öfversättningar af Lands- och Stadslagarna, hvilket han själf åt sig utverkat under förklaring, att Loccenius på sin dödsbädd uttalat en dylik önskan, icke, såvidt man vet, blef utfördt. Möjligen förstördes detta arbete, i likhet med hvad som skall ha händt åtskilliga andra af hans verk, vid den stora branden i Uppsala 1702. En annan frukt har dock detta arbete lämnat efter sig i de Anmärkningar till Lands- och Stadslagarna, hvilka han 1687 utarbetade (enligt Törners uppgift på den korta tiden af 7 veckor) och som ännu finnas i behåll. - Af större betydelse synes hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag ha varit. G. Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit bli ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade ett bref af Karl XII (det ankom i juni 1712), enligt hvilket L. skulle öfverse de färdiga balkarna samt uppsätta anmärkningar öfver ordasättet och språkets beskaffenhet, hvilket uppdrag kommissionen på eget bevåg utsträckte äfven till balkarnas innehåll. Redan hösten 1713 kunde han till kommissionen inlämna sina öfver 10 balkar uppsatta anmärkningar, hvilka utgjorde snarare en ny, själfständig redaktion och tillvunne sig lifiigt erkännande inom kommissionen, som därför varmt anbefallde honom hos konungen och tillika 1714 uppdrog åt honom att öfverse utsökningsbalken och processordningen, hvarmed han ock s. å. blef färdig. Mindre lycklig var han i sina laghistoriska forskningar, ehuru de arbeten, som af dem blefvo en frukt, af samtiden ansågos för riktiga mönster af skarpsinne och lärdom. Hans då ofta beprisade Zamolxis primus getarum legislator (1687), hvari förf. på det mest okritiska sätt användt sin lärdom för att vindicera urgamla anor åt den fornsvenska rätten, är ett äkta rudbeckianskt foster, som ger ungefär samma faktiska behållning som "Atlan-tica". Och hans andra bekanta hufvudarbete af samma art: Notce et observationes in literas pontifi-cis Agapeti II de prerogativa regis upsaliensis (1703), drabbas af samma dom. Agapetus' bulla, som först genom L:s försorg framskaffades i ljuset, är en grof dikt, och all den möda han gjorde sig, för att med stöd af denna bulla och andra källor af både bättre och sämre art tillförsäkra den svenske konungens myndighet en utomordentligt hög ålder, är i det närmaste lika förspilld som den han nedlagt på sin mytiske Zamolxis. Huruvida L. verkligen själf känt oäktheten af denna bulla och af åtskilliga andra från samma verkstad utgångna falsarier eller om han låtit sig bedragas, kan ännu ej med någon säkerhet afgöras. - Till slut bör ej glömmas, att L. med stor ifver uppträdde vid universitetet som enväldets vapen-dragare, hvars berättigande han i flera skrifter sökte uppvisa. Särskild ryktbarhet i detta afseende förvärfvade han genom sin i mars 1691 hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine majesta-tis civilis, som afsåg att officiellt inpränta i ungdomen enväldets gudomliga berättigande. Däraf 16 b. 45