1433 Lunds universitet 1434 kvartering och dess vapenskrammel voro ingalunda till fromma för de vetenskapliga sysselsättningarna. Konsistoriella tvister, ekonomiska brydsamheter och stundom återkommande utbrott af den akademiska ungdomens otämda råhet i seder fortforo att hämma högskolans verksamhet. Den mest framstående af Lunds professorer under Karl XII:s tid var Andreas Rydelius, af samtiden högt skattad såsom lärare, vördad för sin ädla karaktär och i Sveriges lärdomshistoria oförgätlig, därför att han, bildad i Cartesius' filosofiska skola, "först lärde filosofien tala svenskt tungomål". Rydelius' lärarverksamhet räckte ett godt stycke in på frihetstiden. Och då hade förhållandena förbättrats, när han såsom universitetets prokansler slutade sin bana, så att han fick upplefva den karolinska högskolans första blomstringsperiod. Kring honom hade uppvuxit ett yngre släkte, hvars bildning hade sina rötter i det karolinska tidehvarfvet och som gjorde lärosätet heder: juristen Nehrman-Ehrenstråle, naturforskaren och läkaren Kilian Stobaeus, universitetets förste professor i naturvetenskap ("physica experimentalis") och Linnés lärare, hvilken denne betecknat som egande "ett makalöst genie", orientalisterna Henrik Bonzelius och Joh. Engeström, hvilkas namn äfven utomlands voro kända och som båda blefvo prokansle-rer vid universitetet. En stor förtjänst om lärosätets uppblomstring under de första tiotalen af frihetstiden tillkom universitetskanslern, den i tidehvarfvets politiska historia ryktbare Karl Gyllenborg, som väsentligt bidrog till den ökade frekvensen. Lärjungeantalet steg under hans tid hastigt till 500, och bland Lunds universitets lärjungar under frihetstidens första skede möta namnen på många af dess sedermera ryktbara män: 0. v. Dalin, Linné, N. Rosén v. Rosenstein och Johan Otter, såväl som partimännen K. Fr. Pechlin och Fr. A. v. Fersen. Nya lärarplatser inrättades; en grund lades till vetenskapliga institutioner, och försök gjordes att hjälpa universitetet ur det ekonomiska trångmål, hvari det arbetade. Blom-stringstiden blef dock af kort varaktighet. Ingen af Gyllenborgs efterträdare som kansler verkade så som han till universitetets förkofran. En af dem, den egenmäktige partidespoten Nils Palmstierna, hade ett alldeles motsatt inflytande. Studentantalet sjönk småningom åter och uppnådde under början af 1760-talet icke antalet af 200, hvilka nästan alla voro skåningar. Vid den tid, då universitetet firade sitt första 100-års jubileum (1768), befann det sig i ett visst tillbakagående. Framstående lärare egde universitetet visserligen ännu vid denna tid i den berömde historikern Sven Bring-Lagerbring, som jämte A. Rydelius var universitetets största namn under 1700-talet, i filosofen J. Keländer, läkaren Rosén-Rosenblad, teologen Petrus Munck och matematikern N. Schenmark. Men lärosätet åtnjöt under denna tid näppeligen något större anseende. Det lärda pedanteriet hade satt sin prägel på de akademiska förhållandena, och partitidens allmänna anda hade äfven där visat sitt inflytande. Men det litterära lifvet spirade åter upp, intresset för vitterhet och publicitet blef allt starkare, och så blef Lund (på 1770-talet) den förnämsta utgångspunkten för den rörelse, som kan benämnas vår svenska "sturm und dräng" och hvars kraftigaste ande var T. Thorild. (Jfr det litteraturhistoriska seminariets i Lund skrift "Till Tho-rilds minne", 1908.) - De sista årtiondena af 1700-talet medförde en afgjord höjning; det blef en ny blomstrinirsperiod, som varade till in på 1800-talets tredje" årtionde. Detta tidsskede, 1789 -1825, kan anses såsom den lundensiska högskolans mest lysande: "I dess början", säger dess historieskrifvare, Weibull, "återställas de humanistiska studierna ur sitt förfall, språkstudierna genom Johan Lundblad och Mathias Norberg, de philosophiska genom Matth. Fremling och L. P. Munthe; Anders Jahan Retzius ger nytt lif åt de naturvetenskapliga, Arvid Henrik Florman och Engelhart åt de medicinska. I dess midt, under Lars von Engeströms cancelleriat, träda lärjungarna in i ledet, och främst bland dem Esaias Tegnér, öfverglänsande alla, lärare och samtida; vid hans sida står med snillets märke Karl Adolf Agardh. öfver hela tidskiftet breder sig glansen af dessa båda personligheter." Under denna tid blef den vittra insatsen från Lund i Sveriges litteratur än mera betydande, den nordiska och fosterländska riktningen framträdde först härifrån med Tegnér och P. H. Ling (jfr äfven art. Härbärget). Bland de lärare, som dels tillhörde detta tidsskede, dels uppväxte under dess inflytande, böra utom de nämnde här ihågkommas teologerna K. P. Hagberg, M. E. Ahlman, B. J. Bergqvist, H. Reuterdahl och J. H. Thomander, juristen J. Holmbergsson, som ensam i sin fakultet på ett utmärkt sätt uppehöll undervisningen i rättsvetenskapens olika grenar och hvars ryktbaraste lärjunge blef utgifvaren af Sveriges gamla lagar, K. J. Schlyter, samt den bekante läkaren E. Z. Munck af Rosenschöld. Bland filologer, utom Lundblad och Norberg, böra nämnas latinarna A. 0. Lindfors, den bekante lexikografen, och Elias Lidfors. Den nordiska arkeologien började bearbetas af N. H. Sjöborg och fick längre fram genom Sven Nilssons undersökningar en vetenskaplig grundläggning. J. G. Liljegren och B. E. Hilde-brand utgingo också härifrån. Som litteraturforskare framträdde adjunkten P. Wieselgren. Sven Nilsson blef som zoolog och paleontolog den rykt-baraste af den skola utaf naturforskare, som i Lund grundlagts af den utmärkte A. J. Retzius och hvars verksamhet utgör ett af högskolans vackraste minnen från 1800-talet. Utom K. A. Agardh och Nilsson voro entomologerna K. F. Fallen och J V. Zetterstedt, zoologerna B. Fries, K. J. Sun-dewall och S. Loven, botanisten E. Fries samt paleontologen N. Angelin längre eller kortare tid lärare vid Lunds universitet och hade där gjort sina studier. - Under denna rika utveckling hade universitetet länge måst nöja sig med samma torftiga utrustning i yttre afseende som under 1700-talet. Nya lärostolar hade visserligen tid efter annan inrättats och anstalter vidtagits för att vid universitetet fästa yngre vetenskapsmän; särskildt var dess högt förtjänte kansler L. v. Engeström angelägen att där kvarhålla lefvande lärarkrafter. Men de penningmedel, som kunde beredas till dessas aflöning och till de vetenskapliga institutionernas förkofran, voro obetydliga, och ända till 1830-talet hade den svenska statens tillskott till den fattiga högskolans underhåll varit ytterst obe-