1435 Lunds universitets historiska museum 1436 tydligt. Det var den stora undervisningskommittén af 1825, som först med skärpa framhöll, att tillgodoseendet af universitetens behof vore en statsangelägenhet, och vid 1830 års riksdag begärdes af regeringen statsanslag för afhjälpande af de mest trängande behofven. Sedan dess ha regering och riksdag i allmänhet frikostigt, i mån af landets tillgångar, tillgodosett äfven Lunds universitets intressen, i all synnerhet under de sista årtiondena (jfr ofvan); och den utrustning i fråga om lärarplatser, aflöningsförhållanden och vetenskapliga institutioner, med hvilken det f. n. är försedt, har småningom bragts i jämbredd med det äldre och rikare systeruniversitetets i Uppsala. Under lyckligare yttre förhållanden och med glada framtidsförhoppningar kunde universitetet sålunda 1868 fira sin andra sekularfest. - Bland de lärare, som till denna tid från slutet af 1820-talet företrädesvis gjorde Lunds universitet kändt, må nämnas teologerna H. M. Melin, E. G. Bring, V. Flensburg och A. N. Sundberg, hvilka värdigt upprätthöllo den förra periodens lysande traditioner på detta område, vidare juristerna Fr. Schre-velius och Kr. Naumann, den företrädesvis såsom undervisare högt ansedde läkaren P. E. Geller-stedt, latinaren J. G. Ek, Shaksperes berömde öf-versättare K. A. Hagberg, filosofen P. Genberg, orientalisten K. J. Tornberg, historikern A. P. Cronholm, konsthistorikern K. G. Brunius, matematikern K. J. D. Hill, kemisten N. J. Berlin, botanisten J. G. Agardh, geologen 0. Torell m. fl. Under årtiondena närmast efter den andra seku-larfesten och i all synnerhet under 1880-talet torde man åter kunna tala om en blomstringstid vid detta universitet. Bland de namn, som nu spredo glans däröfver, må erinras om följande, som tillhöra framstående vetenskapsmän eller betydande personligheter och det offentliga ordets män (nu ej längre verksamma vid universitetet): litteraturhistorikern G. Ljunggren, filologerna K. Cavallin, A. T. Lysander, Es. Tegnér j:r, Th. Wisén och K. F. Söderwall, V. E. Lidforss och Fr. Wulff, historikerna K. T. Odhner, M. Weibull och Elof Tegnér, filosoferna A. Nyblseus och J. J. Borelius, teologerna G. Billing och P. Eklund, kemisten K. V. Blomstrand, astronomen A. Möller, matematikern A. Y. Bäcklund, botanisten F. V. K. Areschoug, entomologen K. G. Thomson, zoologen och historikern A. Quenner-stedt, läkarna M. V. Odenius, M. K. Löwegren samt (något senare) M. Blix och S. Kibbing. - Genom utgifvandet af "Lunds universitets årsskrift" ("Acta universitatis lundensis"; sedan 1864) har lärosätet fått ett vetenskapligt organ, och litterär förbindelse kan äfven därigenom underhållas med den lärda världen utanför Sverige. I allmänhet torde kunna sägas, att det i förra århundradet varit de naturvetenskapliga och - under senaste tid - filologiska och historiska lärdomsgrenarna, som utgjort hufvudstudiet vid Lunds universitet; teologien har också haft, under 1800-talets förra del, en rik, i vårt land nästan enastående blomstring. För naturvetenskapernas främjande har det vid universitetet fästa Fysiogra-fiska sällskapet i Lund (se d. o.) verkat med framgång, liksom de fackföreningar emellan universitetets äldre och yngre medlemmar, hvilkas antal varit i ständig tillväxt. - Studentantalet, som Täxlat, på grund bl. a. af förändringar i examens-stadganden, har under senare årtionden visat ett märkbart, om än icke ständigt stigande. Medelsiffran för vid universitetet närvarande studenter höll sig under en lång följd af år till omkr. 400. På 1870-talet steg den till öfver 500, mot slutet af följande årtionde gick den upp till nära 900, sjönk åter under århundradets sista år till 600 å 700, men har sedan betydligt ökats, med 200 å 250 nyinskrifna de sista årens höstterminer. Det ofvan angifna studentantalet (1,232) för höstterminen 1911 är det högsta, som sedan univ:s stiftelse funnits antecknadt. - Jfr J. J. von Dö-beln, "Historia acad. lundensis" (1740-42, med Lindfors' fortsättning, 1809-21), P. G. Ahnfelt, "Lunds univ:s historia" (till 1676; 1859), M. L. Ståhl, "Biografiska underrättelser om professorer vid kongl. universitetet i Lund" (1834), M. Weibull och El. Tegnér, "Lunds universitets historia 1668-1868" (I, II; 1868), och El. Tegnér, "Lunds universitet 1872-1897" (1897). Jfr vidare universitetets matriklar, utgifna af F. Braune och A. Palm 1879 samt af C. af Petersens och A. Malm 1899; en ny matrikel är under utarbetning af A. Malm och P. Wilner. Nästan alla studentnationerna ha fått biografiska skildringar: af A. H. Lundin Smålands nation (1882) samt af C. Sjöström icke mindre än åtta, näml. Skånska nationen före afdelningarnas tid (1897) och efter 1833 (1904), Blekingska nationen (1901), Göteborgs nation (1907), Värmlands nation (1908), Västgöta nation (1911) samt de nu icke längre existerande Norrlands nation (1902) och Södermanlands nation (1911). Om Kalmar nation är ett arbete af samme författare under utarbetning. T. (É. Wrgl.) Lunds universitets historiska museum omfattar först och främst de fornsaker, som 1805 afskildes från den af K. Stobseus 1735 stiftade naturalie-kammaren. Professor N. H. Sjöborg var särskildt verksam vid afskiljandet, och han räknas som den egentlige grundläggaren af museet. Själf öfverläm-nade han dit sin samling af föremål förnämligast från medeltiden. A. J. Eetzius skänkte också dit sin fornsakssamling, och längre fram mottog museet från Sven Nilsson, en af dess störste befrämjare, en synnerligen värdefull donation af föremål, hufvudsakligen från Skånes förhistoriska tid. Sedan tillväxte museet bl. a. genom gåfvor från biskop V. Faxe och prof. K. G. Brunius, och från domkyrkan öfverlämnades en mängd dyrbara äldre föremål. Museet, som nu är inrymdt i det gamla Lundagårdshuset, hvilket varit universitetets första lokal och sedan ända till 1908 inrymt universitetsbiblioteket, är i sitt slag (för förhistoriska och kyrkliga medeltidsföremål) det andra i riket och ett af de förnämsta i Norden. Samlingarna omfatta nu (1912) mellan 17,000 och 18,000 nummer, de allra flesta härrörande från Skåne. Stenålderssamlingen har, som vanligt i dylika museer, det största antalet (öfver 13,000), bronsåldern har omkr. 1,000 n:r, järnåldern omkr. 500 och medeltiden 1,500; de öfrisra föremålen härstamma från nyare tid. Stenåldersföremålen äro ordnade häradsvis, i den mån fyndorten är känd, utom boplats-, graf-och votivfynd, som ha särskilda montrer. Af stort