1439 Lundy--Lunga 1440 docent i latin 1802, e. o. adjunkt i ”litteræ humaniores” 1809 och professor i latinsk vältalighet och poesi 1813 vid Uppsala universitet. Han höll, å dettas vägnar, latinska tal med anledning af änkedrottning Sofia Magdalenas död och jubelfesten 1830. S. å. blef L. teol. doktor och utnämndes 1831 till kyrkoherde i Munktorp, Västerås stift, hvilken befattning han 1834 tillträdde. Redan 1836 erhöll han dock för sjuklighet befrielse från pastoralvården. Han presiderade vid prästmötet i Västerås 1842, men framträdde för öfrigt föga i det offentliga. -- Utom akademiska afhandlingar och program, tal samt dikter vid högtidliga tillfällen, allt på latin, efterlämnade L. blott några strödda recensioner samt ett inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad. (af hvilken han blef led. 1831): Om romerska vältaligheten vid Upsala universitet under 17:de och 18:de seklerna. --rn.* Lundy [la′ndi], Benjamin, nordamerikansk filantrop, abolitionist, f. 1789 i Hardwick, New Jersey, d. 1839 i Lowell, Illinois, tillhörde en kväkarfamilj, fick som sadelmakarlärling i Virginia (1808--12) starka intryck af negerslafveriets ohygglighet och stiftade 1815 i S:t Clairsville, Ohio, den måhända första anti-slafveriföreningen i Förenta staterna. L. började 1821 i Mount Pleasant, Ohio, utge en mot negerslafveriet riktad agitationstidskrift, ”The genius of universal emancipation”, som sedermera förvandlades till veckotidning och fick stor spridning. Till medredaktör hade han 1829-30 W. L. Garrison (se d. o.), som genom L:s inflytande förmåddes att liksom denne helt egna sig åt abolitionismens sak. L. företog, delvis till fots, vidsträckta agitationsresor och besökte äfven Haiti, Canada och Texas för att söka lämplig plats för en koloni af frigjorda slafvar. 1827 blef han öfverfallen och svårt skadad af en slafhandlare. L. utgaf 1837--38 i Philadelphia abolitionisttidskriften "The national enquirer" och fick där sin egendom förstörd af upphetsad pöbel (maj 1838). Han anses vara den förste, som genom abolitionistiska tidningar och föredrag bedref propaganda mot negerslafveriet i Förenta staterna. Jfr Th. Earle, ”The life, travels and opinions of Benjamin L.” (1847). V. S--g. Lundörrsfjällen, fjällparti i Jämtland, s. om Ottsjön och Vålåns dalgång, nå en höjd af 1,503 m. och begränsas i ö. af fjällporten Lundörren (880 m.). Den från detta fjäll kommande ån Röfran (ett tillflöde till Ljungan) störtar sig omkr. 5 km. från byn Tossåsen brusande ned i en klyfta, bildande ett vildt fall, omkr. 12 m. högt, kalladt Djäfvulshålan l. Röfrafallet. Wbg. Lunel [lynä′l], stad i franska dep. Hérault (Languedoc), vid Vidourle, Lyonjärnvägen och Lunelkanalen (11 km.), som sätter staden i förbindelse med Rhône, Medelhafvet och Canal du Midi. 6,712 inv. (1901; som kommun 7,532). Collège, vinodling och tillverkning af absint samt ett likörvin, muskat-Lunel. Handel med vin, spritvaror och russin. (J. F. N.) Lunelkanalen [lynä′l-]. Se Lunel. Lunett, fr. lunette. Se Lynett. Lunéville [lynevi′l], stad i franska dep. Meurthe-et-Moselle, vid föreningen af floderna Meurthe och Vezouse samt vid östbanan till Strassburg. 19,199 inv. (1906). L. är en vacker och regelbundet byggd stad. Det af hertig Leopold af Lothringen 1703--06 byggda, af konung Stanislaus Leszczyński förskönade slottet är nu kavallerikasern. Collège, bibliotek, museum. Tillverkning af järnvägsmateriel, motorfordon, porslin, ylle- och bomullsväfnader, broderier, handskar m. m. L. var 1702--37 hertigarnas af Lothringen residens. 1766 förenades det med Frankrike. I historien är staden bekant genom den fred, som Franska republiken (underhandlare: Josef Bonaparte) och Tyska riket (underhandlare: Cobenzl) slöto 9 febr. 1801 på grundvalen af freden i Campo Formio. Belgien och vänstra Rhenstranden afträddes till Frankrike, Milano och Mantua till Cisalpinska republiken, Venezia jämte område ända till Adige samt Istrien och Dalmatien jämte Cattaro till Österrike. Hertigen af Modena erhöll Breisgau. Parma skulle efter sin hertigs död (som inträffade 1802) tillfalla Frankrike, hvaremot arfprinsen Ludvig, spanske konungen Karl IV:s måg, erhöll Toscana under titel konungariket Etrurien, och Toscanas storhertig, Ferdinand, skulle få ersättning i Tyskland. (J. F. N.) Lunga (lat. pu′lmo). 1. Anat., den form af andnings- l. respirationsorgan, hvari hos högre luftandande djur och hos människan det hufvudsakliga utbytet emellan blodgaser och luft eger rum. Dessa organ äro hos människan pariga: en höger och en vänster lunga. Den högra är något större och tyngre än den vänstra (11 : 10). Fig. 1. Människolungor (framifrån). Substansen är mjuk, svampig, seg och i hög grad elastisk. Friska lungor flyta på vattnet, när andning egt rum med dem (ty efter första andedraget tömmes aldrig luften fullständigt ur lungorna). Lungor af foster, som icke andats, sjunka däri. Lungornas färg är i barndomen blekt rosenröd, men med åren bli de såväl öfverallt mörkare som