1441 Lunga 1442 lokalt tecknade med skifferfärgade eller svarta prickar, fläckar och strimmor, smärre eller större, allteftersom egaren lefvat i mindre eller mer dammmängd luft (hos arbetare i kolgrufvor kunna de vara svarta alltigenom). Hos människan ha de den form, som fig. l och 2 utvisa (den högra lungan Fig. 2. Människolungor (bakifrån.) är afbildad endast i kontur). De bakre, mediala kanterna, i hvilka lungorna äro längst, äro trubbiga; de främre äro något afrundade, de nedre skarpa. De öfre rundade spetsarna och yttre ytorna äro konvexa efter formen af bröstkorgen, till hvilken de sluta sig så fast, att refbenen på dem lämna snedgående intryck (se fig.). Den nedre ytan är konkavt hvälfd, efter mellangärdet med därunder liggande lefver och magsäck; de mediala ytorna äro formade efter mellanliggande ryggrad, hjärta och blodkärl. Hjärtat tager största rummet. Efter dess framdel och spets synas (på fig. 1) rundade utskärningar i lungornas framkanter och gropar på deras mediala ytor, synnerligen på den vänstras {Ej). Det ställe, där bronker och kärl ingå la Fig. 3. Luftrörens grening i människolungor (schematiskt). (fig. 3), kallas lungroten, lunghilus. Vänstra lungan är genom en snedt och ända till lungroten gående springa delad i två större delar, s. k. lober, en öfre (t?') och en nedre (v"). Den högra likaså; men å denna skares äfven nedre delen af en dylik Tryckt den 21/2 12 klyfta i två, hvarför man å denna urskiljer 3 lober: en öfre (Ä'), en nedre (hr") och en mellersta (h"). - I art. Luftstrupe omtalas det rör, hvarigenom luften passerar till och ifrån lungorna, samt hur det (Ls) i brösthålan delas i 2 grenar (hb och vb), en till hvarje lunga. Ända till denna delning (bifurkation) behålla luftstrupens broskstyc-ken sin C-form, men därefter bli de först fullständiga ringar, sedan oregelbundna, upplösas vidare i spridda små skifvor och försvinna slutligen i de finaste bronkialrören. Bronkerna förgrenas nämligen, som fig. 3 visar, vid inträdet i lungorna, först till de skilda loberna och vidare i dessa i en serie bakåt och en serie framåt-utåt gående rör, som icke anastomosera med hvarandra. Hvarje af-gående rör är mindre än den stam, från hvilken det utgår, men vidden af lumen i stammen vid greningsstället är mindre än af stam och gren nedom greningen. Följaktligen ökas rörens rymlighet småningom mot deras ändar och det ganska betydligt. Härtill kommer, att mot dessa ändar de finaste rören (bronkiolerna, af omkr. l-lx/2 mm.) få utbuktningar på sina väggar och slutligen bilda hopar af små bläsor (lung-vesikler eller alveoler), Fig. 4. Luftvägarnas perifera ändar hos människan. hvilka utgöra rörens ändar (fig. 4). Det är grupper af sådana alveolhopar, som bilda de i fig. l och 2 synliga små oregelbundna fälten å lungornas ytor. Under detta sitt lopp åtföljas rören af lungartärer (la) och lungvener (Iv), af bronkialartärer och bron-kialvener samt af lymfkärl och nerver, sammanhållna af en på elastiska trådar rik bindväf. Något i de finare bronkernas väggar, men synnerligen i vesiklerna utbreda sig de kapillärer, som förena lungartärer och vener. I dem sker gasutbytet (se Andning). För detta ändamål äro dessa bläsor till sin byggnad helt olika de förut beskrifna luftrören. Brosk, muskulatur och egentlig slemhinna med körtlar äro försvunna. Där återstår blott en mycket tunn hinna, åt hålan klädd af ett lager skifceller och genomdragen af ett finmaskigt nät trånga kapillärer, som endast af cellerna skiljas från luften i vesiklerna. Härigenom bringas den i lungorna efter föregående inandningar kvarvarande luften, blandad med ny, som tillkommer vid hvarje andning, i sådan närhet med kapillärernas blod, att gasutbyte mellan vesikelluften och blodkapillarernas röda blodkroppar lätt eger rum. 16 b. 46