1445 Lunge-Lungröta 1446 ättling blef stammoder till många danska adelssläkter. En af dessa upptog namnet L. (den hette egentligen Dyre) och dog ut 1637. Till densamma hörde Vincens L., som var brorson till Mätta Ivarsdotter, Knut Alfssons och Svante Nilsson Stures maka. Han föddes omkr. 1496, tog doktorsgrad i filosofi samt i kanonisk och borgerlig rätt vid utländska högskolor och blef 1521 professor i juridik vid Köpenhamns universitet. Redan året därefter inträdde L. i statens tjänst, såsom befallningsman på Krogen, och sändes på hösten 1523 af Fredrik I till Norge för att där verka för hans kungaval. S. å. ingick han äktenskap med den norske rikshofmä-staren Nils Henrikssons (Gyldenlöves) dotter Margareta och blef därigenom medlem af det norska riksrådet. I aug. 1524 öfvertalade han detta att afsätta Kristian II, men häfdade på samma gång afgjordt Norges själfständighet och förmådde Fredrik I att antaga en handfästning, som gjorde Norge till ett valrike, likställdt med Danmark. L. blef därefter befallningsman på Bergenhus och i nästan hela det nordanfjällska Norge. Han var då den mäktigaste mannen i riket samt sträfvade ifrigt efter att hopsamla egodelar åt sig och sin släkt. Han tillät sig egenmäktigt att beskydda "Daljunkern" mot Gustaf Vasa (1527) och hjälpte honom på flykten, då han året därefter skulle föras till Danmark. Han förlorade därför Bergenhus, men fick i stället det rika klostret Nonneseter med dess jordagods och låg ständigt i tvist med ärkebiskop Olaf. L. blef 1532 konungen trogen, då Kristian II sökte återvinna Norge, fick 1535 Kristian III vald till konung i det sunnanfjällska Norge, men blef 3 jan. 1536 på herredagen i Trondhjem dräpt af borgarna, säkerligen på ärkebiskopens tillskyndan, 10 dagar efter svågern Niels Lykkes (se d. o.) död. E. Ebg. Lunge [lo'ne], Georg, tysk kemist, f. 1839 i Breslau, studerade 1856-59 där och i Heidelberg, blef filos, doktor 1859, var till 1876 i Schlesien och England verksam som teknisk kemist och 1876 -1907 professor i teknisk kemi vid polyteknikum i Zürich. L. anses sedan flera årtionden vara en af den tekniska kemiens främsta representanter. Bland hans större litterära arbeten må särskildt nämnas en monografi öfver stenkolstjärans och ammoniakens industri (4:e uppl. i 2 bd 1900), hans Handbuch der sodaindustrie (2:a uppl. i 3 bd 1893 -96) samt hans handbok Chemisch-technische untersuchungsmethoden (6:e uppl. i 4 bd 1909 ff.). Äfven inom den tekniska gasanalysen har L. an-gifvit nya metoder. Han har konstruerat många apparater, bland hvilka hans nitrometer (se d. o.) torde vara mest bekant och använd. H. E. Lungegaarden [-går-]. Se Nonneseter. Lungemfysém, med. Se E m f y s e m och L u n g-sjukdomar, sp. 1452. Lungen, Stora och Lilla, insjöar i Lung-sunds socken i östra Värmland (112 m. ö. h.), al-rinna genom öjevättern till Ullvättern och andra sydligare sjöar, hvilkas vatten genom Timsälfven går till Svartälfven och Skagern. Stora L. ingår i Filipstads bergslags kanal. Wbg. Lungfiskar, zool. Se D i p n o i. Lunggangrén. Se Lungsjukdomar, sp. 1452. Lunghi Llo'SgiL Martin o, d. ä., italiensk arkitekt, f. i Milano i början af 1500-talet, började som stenhuggare och utbildade sig sedan till byggmästare samt arbetade i Rom under Gregorius XIII. Hans arbeten utmärka sig i jämförelse med efterföljarnas för stil och smakfullhet, t. ex. den enkla och korrekta kyrkan S. Girolamo degli Schia-voni vid Ripetta i Rom, vidare Chiesa nuova och den förträffligt utförda, lätta och luftiga pelar-gården i Palazzo Borghese, bägge i Rom, samt en berömd trappa till Palazzo Lancelotti i Velletri. Hans sonson Martin o L. d. y., som också var arkitekt, dog 1637. Lunghilus, anat. Se Lunga 1. Lunginfarkt, med. Se Infarkt 1. Lunginflammation, med. och veter. Se Lungsjuka och Lungsjukdomar. Lungkatarr, med. Se Bronkit och Lungsjukdomar, sp. 1449. Lung-khe, folkstam. Se H l i n g - d s j u. Lungkollapsmetoden. Se Lungsot, sp. 1462. Lungkräfta, med. Se Lungsjukdomar, sp. 1452. Lunglaf, bot. Se Stic t a. Lungmagnerven, anat. Se Hjärnnerver. Lungmossa, bot. Se Stic t a. Lungprofvet, ett vid obduktion af späda barnlik begagnadt prof på lungornas lufthalt, bestående i organens neddoppande i vatten, vanligen för rättsmedicinsk undersökning af, huruvida barnet lefvat och andats eller ej. Har barnet andats, äro lungorna luftförande och därigenom lättare än vattnet, hvarför de, hela eller styckade i bitar, flyta eller simma på vattnet. Har barnet däremot icke andats, befinna sig lungorna i sitt fetala, sammanfallna ("atelektatiska"), icke luftförande tillstånd och sjunka i vatten såsom specifikt tyngre. Ensamt från detta enkla praktiska prof får man dock ej draga sina slutsatser, emedan lungorna äfven af andra orsaker, såsom genom förruttnelsegaser m. m., kunna flyta eller genom pneumonisk förtätning o. d. sjunka. F. B.* Lungpulsädern, Artéria pulmonälis, anat., det stora blodkärl (omkr. 3 cm. diameter med l mm. tjock vägg), som utgår från hjärtats högra kammare, stiger uppåt framom aorta och därefter ännu i hjärtats grannskap delar sig i två grenar, af hvilka en går till hvardera lungan, där den ytterligare förgrenar sig. Ehuru lungpulsådern för venöst blod, kallas den artär, emedan blodströmmen däri går från hjärtat. Jfr Artär, B l o d- 0 m l o p p och H j ä r t a t. G. v. D.* Lungrot. 1. Anat. Se L un g al. -2. Bot., namn på Chenopodium bonus Henricus L., en på odlade ställen och vid vägkanter tämligen allmänt förekommande ört med blomgyttringar 1 bladlöst toppax och långskaftade, triangel-formiga, oftast helbräddade, mjölprickiga blad, som äro ett förträffligt spenatsurrogat. 2. G. L-m. Lungröta, Pleuropneumonifa contagiösa, veter., en hos hästar förekommande, smittsam lunginflammation, ofta åtföljd af inflammation i brösthinnan (p l e u r i t) och andra inre organ (hjärta och njurar). Symtomen äro något växlande, beroende på sjukdomsgraden och tillstötande komplikationer. De viktigaste sjukdomstecknen äro en hastigt påkommande, hög feber, kännetecknad af frossbrytningar och en till 40° å 41° förhöjd kroppstemperatur, åtföljd af stor mattighet med oftast något