1455 Lungsot 1456 annan sjukdom, de epidemiska icke undantagna, äfven då de nå sin största utbredning som farsoter. 1831-70 skördade koleran 340,000 människolif i Preussen, men samtidigt dogo af tuberkulos 10 gånger flera. Sjukdomen träffar helst svaga och nedsatta individer, skördar således jämförelsevis mest den fattiga befolkningen, och den har därjämte en oneklig förkärlek för individer, som härstamma från ftisiska föräldrar. - Ang. lungsotens orsak ha i äldre tider de mest olika åsikter härskat, tills genom fransmannen Villemin (1865) klarhet i denna fråga började vinnas. Han fann, att den sjukliga produkt, som i det stora flertalet fall af lungsot är den väsentliga, tuberkeln, då den öfverföres på djur, hos dessa åstadkommer en utveckling af tuberkler, en tuberkulos, som oftast leder till djurens död. Från de sålunda tuberku-lösa djuren kunna tuberkler med samma resultat öfverföras till andra, från dessa till nya och sålunda i oändlighet. För tuberkulosens öfverförande finnes begränsning endast i antalet djur, som för sjukdomen äro mottagliga. (Alla djurarter äro nämligen icke lika mottagliga för tuberkulos; experimenten ha mest utförts på kaniner och marsvin, de senare äro i eminent hög grad mottagliga för tuberkulos.) Denna sjukdomsorsakens förmåga att i oändlighet kunna föröka sig hänvisade med bestämdhet på, att orsaken måste utgöras af ett lefvande smittämne. Antagligt var äfven, att detta ämne skulle utgöras af någon art af de svårt upp-täckbara, ytterligt små organismer, hörande till klyfsvamparnas (schizomyceternas, bakteriernas) grupp. Äran af att först (1882) ha funnit tuberkulosens smittämne, en liten stafbakterie, Bacillus tuberculosis, tillkommer den tyske forskaren R. Koch (se Bakteriologi, sp. 728 ff.). Olika organ inom människan eller hos djur, som äro disponerade för tuberkulos, äro i olika grad disponerade för bacillens upptagande. Hos människan är lungan det ojämförligt mest disponerade organet, och särskildt äro tungspetsarna lättast tillgängliga. I allmänhet utvecklar sig därför bacillen i lungspetsarna och åstadkommer där tuberkler i luftrörens yttersta förgreningar, sedan den, hvilket torde vara det vanligaste, genom inandning blifvit införd i lungorna. Lungsot kan uppkomma äfven därigenom, att tuberkelbaciller införas i lungan genom blod- eller lymfkärl. Tuberklerna, som utgöras af små, i allmänhet, då de äro fullt utvecklade, icke ens knappnålshufvudstora, ljusgrå, halfgenomskinliga, nästan runda knottror, äro kärl-lösa. De bestå bl. a. af hvita blodceller, som till följd af bacillernas inflammerande verksamhet utvandrat ur kärlen och lägrat sig kring bacillerna. Till följd af den genom brist på blodkärl försvårade näringen ha tuberklerna stor benägenhet att fett-degenerera och därigenom sönderfalla. Härigenom vålla de substansförluster, som ständigt ökas genom nya, i närheten befintliga tuberklers sönderfallande, hvarigenom småningom i lungorna uppstå hålig-heter, kavernor, som kunna bli ända till gåsägg-stora och därutöfver. Under tiden har tuberkulosen på flera vägar, genom lymfkärlen, blodkärlen och luftrören, spridt sig till andra delar af lungorna, där de genomgå samma förvandlingar, småningom åstadkommande lungans förstöring. Vanligen uppträda bacillerna i båda lungorna, antingen sam- tidigt införda eller efter att ha från den ena lungan öfverförts till den andra. Förstöringen af lungorna kan nå en sådan utsträckning, innan döden följer, att knappast Va af dem kan användas till andning. Under tuberkulosens utveckling lider lungan äfven på andra sätt: luftrören bli säte för en kronisk inflammation, och äfven i själfva lungväf-naden uppträda inflammationer. Från lungorna sprider sig tuberkulosen i flertalet fall till andra organ, oftast (i 2/3 af fallens antal) till tarmarna, därnäst till struphufvudet. - De sjukliga symtom, som bli en följd af dessa förändringar, äro hufvudsakligen följande. Sjukdomens första uppträdande är ofta smygande. Den kan angripa individer af alla olika konstitutioner. Förr ansåg man, att personer, som egde en s. k. habitus phthisicus, en ftisisk kroppsbyggnad, vore speciellt disponerade. Man förstår därmed en svag och gänglig kropp, som under pubertetsåren ovanligt hastigt skjutit i höjden och hvars bröstkorg är lång och platt. De, som ha denna "habitus", ega vanligen ock ett lätt irritabelt kärlsystem: de rodna och blekna lätt. Deras nutrition är i regel dålig, så att de trots god föda hålla sig magra och ha dåligt utvecklad muskulatur. En farlig omständighet är, att sjukdomens första symtom ofta äro dels så obetydliga, dels äfven så mångtydiga, att de icke ådraga sig uppmärksamhet, förrän den tuberkulösa processen hunnit en ganska stor utsträckning. Det tidigaste stadiet karakteriseras af en allmän kraftnedsättning (trötthet), brist på aptit och afmagring, allt symtom, som förefinnas vid allehanda sjukdomstillstånd, t. ex. neurasteni, bleksot (hos unga kvinnor) samt konvalescens. Vidare uppträder en något oregelbunden, lindrig och därför ofta förbisedd feber (37,2-38° C.), speciellt efter starkare kroppsrörelse, samt ofta nog lindrig nattsvett. Vanligen finnes äfven hosta, men denna kan vara så obetydlig, att den af den sjuke själf och hans omgifning förbises. Upphost-ning saknas mycket ofta. Redan i detta stadium kunna dock vid noggrann och sakkunnig s. k. fysikalisk undersökning (perkussion och auskultation etc.) af lungorna iakttagas objektiva förändringar i dessas lufthalt etc., hvilka tillåta bestämda diagnostiska slutsatser (se nedan). Småningom, allteftersom tuberkulosen i lungväfnåden fortskrider, utveckla sig allvarsammare symtom. Upphostnin-gen, febern, afmagringen ökas, och krafterna minskas. Febern uppträder lägre på morgonen, högre mot natten och är åtföljd af ofta starkt kraftuttöm-mande nattliga svettningar. Aptitlöshet och di-gestionsrubbningar såsom diarré och buksmärtor tillstöta ofta och påskynda aftäringen (ftisen). I slutet af sjukdomen inta de ofta en viktig plats bland symtomen och bero på tuberkulos i tarmen. Särdeles plågsam, genom retande hosta och smärtor äfven vid sväljning, är tuberkulosen i strupen, som också ej sällan tillstöter. Mot sjukdomens slut uppträder ofta ägghvita i urinen. Denna beror på en kronisk parenkymatös degeneration af njurarna (stor hvit njure, morbus Brighti), ofta förenad med s. k. amyloiddegeneration. En annan vanlig komplikation är lungblödningar (se d. o.), hvilka uppkomma dels genom blodkärlens anfrätning (arrosion) af den tuberkulösa nybildningen, dels genom specifika förändringar i blodkärlen. Under sjukdomens