1457 Lungsot 1458 sista stadier kunna dylika lungblödningar på grund ai sin storlek medföra ögonblicklig död. Man har brukat indela den kroniska lungsotens kliniska förlopp i tre olika stadier, allteftersom en, två eller flera lober af lungorna befinnas angripna samt alltefter sjukdomsprocessens utveckling inom lungan (sönderfall o. d.). Sjukdomens förlopp är ofta ogynnsamt och leder då förr eller senare till döden. Emellertid äro genom senare tiders undersökningar och allmänna erfarenhet fullt ådagalagdt, att utsikterna till en utläkning af sjukdomsprocesserna och patienternas återställande till hälsan icke på långt när äro så hopplösa, som man förut ansåg. Det är först och främst genom systematiska undersökningar af lungorna hos lik från personer, hvilka aflidit af annan sjukdom än lungsot, som denna mera optimistiska uppfattning af lungsotens botbarhet fått sitt förnämsta stöd. Hos ända till 2/s af dylika lik har man inom lungorna funnit förändringar, som tydt på, att individen under någon period af sitt lif haft tuberkulos med säte i lungorna. Lungsoten har i dessa fall tydligen läkt sig utan yttre åtgörande på grund af organismens egna läkekrafter. Det är klart, att dessa upptäckter i hög grad uppmuntrat försöken att genom en allmän hygienisk dietetisk behandling (se nedan) bryta udden af sjukdomen. Erkännas måste emellertid, att det egentligen är endast de relativt små eller tidiga förändringarna, som sålunda undergå en läkning af sig själfva. I samma mån som sjukdomen nått en större utbredning, minskas naturligtvis utsikterna till ernående af full hälsa. Vanligen äro utsikterna för de fullt utbildade, kroniska fallen bland de mera väl situerade klasserna betydligt ljusare än för dem bland de fattigare. En äldre statistik från England ang. 1,000 patienter af de förra visa en längd af sjukdomen af i medeltal 7 år. Bland de fattigare var durationen (varaktigheten), åtminstone före införandet af en mera genomförd folksanatorievård, betydligt mindre. I många fall, där infektionsämnet af någon anledning varit synnerligen rikligt, angreppsorten multipel eller organismens motståndskraft svag, utvecklar sig sjukdomen från en relativ latens (dold-het) med mycken hastighet. Dylika fall har man sedan gammalt kallat "galopperande lungsot" (phthisis florida), och i den kunna lungorna inom mycket kort tid förstöras och döden inträda redan efter några veckor. Diagnos. Af den allra största vikt är, att tidig och tillförlitlig diagnos af sjukdomen ställes. En dylik måste taga hänsyn såväl till de tidigt framträdande allmänsymtomen som till de lokala från lungorna. Då de förra, såsom redan framhållits, äro ganska sväfvande och framför allt liknande dem vid en del andra sjukdomar än lungsot, har man riktat ett ihärdigt arbete på att utbilda dels den lokala diagnosen af lungförändringarna genom ytterlig noggrannhet vid och förfining af de gamla fysikaliska undersökningsmetoderna (perkussion, auskultation etc.), till hvilka nu äfven Röntgenolo-gien slutit sig som ett viktigt led, dels äfven bak-teriologiens hjälpmedel för upptäckandet af det specifika smittämnet, tuberkelbacillen. Bakteriolo-gien har genom Koch härvidlag skänkt oss en, efter all hittills vunnen erfarenhet, fullt bevisande diagnostisk metod, nämligen påvisandet af tuber-kelbacilier i den sjukes upphostning. Detta kan ske genom färgning af dem efter speciella metoder, genom odling af dessa baciller (metoderna härför ännu 1912 föga tillfredsställande) samt genom inympning af upphostningssekret på marsvin. Dessa djur få nämligen härvid, om virulenta (verksamma) tuberkelbaciller finnas närvarande i ympningsmate-rialet, på grund af sin stora benägenhet för tuberkulos efter någon tid så godt som ofelbart en allmän form af denna sjukdom, hvilken efter någon tid (omkr. 3 veckor efter ympningen) lätt kan konstateras, sedan marsvinet dödats. Dessa metoders användbarhet inskränkes emellertid väsentligt därigenom, att tuberkelbaciller elimineras från de sjuka lungorna endast i de fall, där s. k. "öppen tuberkulos" förefinnes. Vid "sluten tuberkulos" åter - och hit höra just ofta de tidiga fallen af sjukdomen - saknas baciller i upphostningen. Just i dessa fall är en säker diagnos dock af särskild betydelse, ty processen kan när som helst, särskildt som en följd af vanvård, bli "öppen", och den sjuke blir då en omedveten och därigenom så mycket farligare smittkälla. Man kan då tillgripa andra bakteriologiska metoder. De viktigaste bland dessa grunda sig på det förhållandet, att den tuber-kelsmittade organismen på ett frappant och från den friska afvikande sätt reagerar mot ett inympande af tuberkulin. Detta är ett äf-venledes af Koch ur tuberkelbaciller framställdt gift i flytande form, för hvars egenskaper han först redogjorde på den internationella kongressen i Berlin 1890. Tuberkulinets användning i diagnostiskt syfte sker f. n. väsentligen på tre sätt. Det kan insprutas, under den sjukes hud, den äldsta metoden, då dels en allmän reaktion (feber, hufvudvärk, illamående), dels äfven stundom en lokal (s. k. topisk) reaktion på det sjuka stället i lungan (förökning af slemmet därstädes etc.) kan framkallas. Tuberkulinet användes ock - för undvikandet af den ofta för den sjuke pinsamma allmänna reaktionen - till att framkalla lokala inflammations-processer antingen i huden (enl. v. Pirquet) eller å någon af kroppens slemhinnor, vanligen ögats, den s. k. oftalmoreaktionen (enl. Wolff-Eisner, Cal-mette). Af dessa former för specifik tuberkulosdiagnostik anses den äldsta, tuberkulininsprutnin-gen, åtminstone i fråga om lungsotsfall hos äldre personer, ännu för tillförlitligast. Dess användbarhet är emellertid högst väsentligt inskränkt bl. a. därigenom, att den icke kan företagas, om patienten har äfven den minsta feber, öfriga specifika bakteriereaktioner för ställandet af diagnosen lungsot, särskildt serumreaktionen, d. v. s. framkallandet af tuberkelbacillens agglutination (sammanbak-ning) medelst den sjukes eget blodserum, som först angifvits af franska forskare (Arloing och Cour-mont), äro tämligen osäkra samt besvärliga att utföra och ha därför hittills ej vunnit allmännare användning. Som ett allmänt omdöme ang. frågan om lungsotsdiagnostikens nuvarande ståndpunkt torde kunna framhållas, att ingen af de nu använda diagnostiska metoderna, med undantag af påvisandet af den sjukes egna tuberkelbaciller, är ofelbar. Däremot stödja de på ett utmärkt sätt hvarandra. Med vederbörlig hänsyn tagen till den sjukes allmänna symtom och hereditet, d. v. s. möjliga anlag