1459 Lungsot 1460 för sjukdomen, kan sålunda en noggrann och omdömesgill undersökning af patienten numera tillåta en säker diagnos af lungsot äfven i dess tidigaste stadier. En dylik är dock mången gång en af läkarens svåraste uppgifter, fordrande i lika hög grad skicklighet, omdöme och takt, hvilket ännu ingalunda af allmänheten till fullo insetts. Sjukdomens förebyggande. Sedan diagnosen blifvit med säkerhet ställd, är en energisk behandling naturligtvis af största vikt. Innan denna fråga beröres, bör dock framhållas, hvad som kan göras, för att öfver hufvud taget undvika ett insjuknande i lungtuberkulos. Ett dylikt förutsätter naturligtvis alltid, dels att lungorna infekterats (smittats) med de former af tuberkelbaciller, för hvilka människan är mottaglig, dels att en dylik infektion icke öfvervinnes af kroppens egna skydds- och läkekrafter. Sjukdomens förebyggande måste därför syfta mot två mål, först och främst ett undvikande af infektion med tuberkelbaciller, därnäst ett höjande i högsta möjliga grad af kroppens motståndskraft mot dessas utveckling inom densamma. På grund af sjukdomens oerhörda utbredning hos nästan alla folk, speciellt inom kulturländerna, är det oerhördt svårt för de där lefvande individerna att undgå att vid något tillfälle medvetet eller omedvetet bli utsatt för smitta. Tuberkelbaciller kunna elimineras i oerhörda massor af de lungtuberkulösa individer, som lida af s. k. "öppen tuberkulos", såväl genom upphostningarna som genom afförinffarna och äfven andra sekret och exkret (urin o. d.). Ovarsamma, om smittfaran okunniga eller om sitt lidande omedvetna personer bilda därför städse en stor och i samhällslifvet nästan oundviklig smittfara icke allenast för sin omgifning, utan för alla dem, som kunna komma i beröring med de af dem utsöndrade tuberkelbacillerna. Dessa medfölja hoststötarna uppåt icke allenast i det upphostade slemmet, utan äfven med de små, för det obeväpnade ögat osynliga droppar (Fliigge), som vid hosta, nysning o. d. spridas från munnen ut i luften ofta på ett afstånd af flera meter från den sjuke. Dylika droppar anträffas helt naturligt endast framåt från den sjuke räknadt, icke bakåt. Då sedan upphostadt slem eller dylika droppar på marken, golfvet eller möbler få intorka, speciellt i skydd för solljusets desinfekterande inverkan, kunna de lätt efter någon tid upphvirflas med dammet och sedermera af andra inandas. Om de då icke i luftvägarna (nässlemhinnan etc.) oskadliggöras eller från dessa åter elimineras (t. ex. genom luftrörsepitelets utåt riktade cilie-rörelse), kan naturligtvis lätt infektion, d. v. s. fastsättande och förökning af tuberkelbacillerna i de finaste luftrören, ske. Att detta vanligast eger rum i lungspetsarna, d. v. s. i de bakom och öfver nyckelbenen belägna delarna af lungorna, torde bero på de mekaniska förhållandena därstädes, särskildt på den svaga luftventilationen af dessa lungpartier. Ett dylikt sätt för smittans öfverförande, hvilket, hvad beträffar fullvuxna individer, torde vara det vanligaste, är emellertid ingalunda det enda. Äfven medelst blod- och lymfbanorna samt genom ett direkt inväxande i lungorna eller öfvergripande på dessa af närliggande med tuberkulos förut angripna organ, såsom körtlar, kunna tuberkelbacil- ler inkomma i lungorna. Om baciller införas i näsa eller mun, behof va de icke tränga direkt ända ned i luftrören och deras finaste förgreningar. De kunna fastna på vägen, t. ex. i tonsil-lerna (öronmandlarna), i karierade tänder o. d. Härifrån föras de sedan ned i närmast liggande lymfkörtlar på halsen eller djupare ned i lymfkörtlarna kring lungroten (de s. k. bronkialkört-larna) och från dessa vidare till själfva lungan. Bacillerna behöfva härvid ingalunda på den slemhinna, där de först slagit sig ned, åstadkomma någon tuberkelbildning, utan kunna passera denna intakt. En genomvandring af bacillerna från tarmen, dit de kommit genom tuberkelbacillhaltiga födoämnen, och deras senare deponerande i tarmarnas lymfkörtlar torde emellertid vara ett sällsynt sätt för den primära smittans införande i kroppen. Härtill kommer att, såsom senare tiders undersökningar af Koch och hans skola visat, människan endast i ringa grad är mottaglig för djur-tuberkulosens bacillformer, speciellt för nötkreaturens. Faran för infektion medelst kött från tuberkulösa djur och särskildt med mjölk från s. k. pärlsjuka nötkreatur har därför utan tvifvel länge ansetts öfverdrifvet stor. Särskildt i barnaåldern torde lungsotens uppträdande ofta vara att söka i nyss skildrade inträngande af bacillerna på lymf- och blod vägarna. Af det nu sagda torde vara uppenbart, at£ en infektion af lungorna med tuberkulos i hög grad gynnas genom ett oförsik-ligt umgänge med osnygga lungsjuka, genom snusk och brist på renlighet i allmänhet, genom trångboddhet, osunda mörka bostäder o. d. sedan gammalt kända, för tuberkulosens spridning gynnsamma omständigheter. Genom att andas genom näsan, genom iakttagande af renlighet af tänder, mun (sköljning med antiseptiska lösningar) och händer, genom att undvika oventilerade, osnygga lokaler, där massor af människor samlas, öfver-fyllda järnvägskupéer, spårvagnar o. d., gör den enskilde hvad på honom ankommer för att i de stora samhällena undvika smitta. Det är emellertid fullkomligt omöjligt att alltid undgå hvarje tillfälle till infektion. Af den största vikt är därför, att den sjuke i tid får reda på sin sjukdom och upplyses om sättet att kunna deltaga i lifvet, utan att infektera sina medmänniskor. Lyckligtvis dödas tuberkelbacillen af många omständigheter. Redan en långvarig intorkning eller solljusets inverkan på bacillen någon tid hämmar dess lifskraft. Den sjuke kan genom spottkoppar o. d. undvika dess spridning i sin omgifning. Slutligen dödas densamma liksom alla bakterier genom hög värme (kokning etc.) och medelst antiseptiska lösningar (karbolsyra, lysol, formalin, sublimat o. d.) i tillräcklig koncentration. Då emellertid hvarje tillfälle till en infektion icke kan undvikas, gör en hvar frisk individ klokt uti att söka höja sin individuella motståndskraft mot sjukdomen och därmed tillgodose det ofvan nämnda andra momentet för sjukdomens förebyggande. Smittämnet slår hufvudsakligen an på dem, som lida af medfödd svaghet eller försvagats genom sjukdomar eller andra orsaker. I synnerhet drabbar sjukdomen sådana, som härstamma från ftisiska föräldrar, de sista barnen i talrika familjer, personer med medfödt trång aorta m. fl. Att sjuk-