1461 Lungsot 1482 domen, d. v. s. bacillerna, kan direkt ärfvas är enl. nyare undersökningar (Baumgarten m. fl.) visserligen möjligt, i flera fall t. o. m. sannolikt, men torde dock ännu böra betraktas som mycket sällsynt. Alla för smittämnet disponerade individer böra från tidiga år erhålla en så sund uppfostran som möjligt. Detta är den enskilda hygienens uppgift i detta hänseende. Den allmänna hygienens uppgift är att genom hygieniska förbättringar minska dispositionen hos alla samhällets medlemmar. Den minskade dödlighet, som blir en följd af förbättrade hygieniska förhållanden, kommer att icke minst visa sig i en minskad lungsotsmor-talitet. Behandlingen af en diagnosticerad lungsot är först och främst hygienisk-dietetisk, och dess huf-vudmoment äro luft, hvila och gödning, understödda af allmän renlighet. Att man redan med dessa enkla medel kan nå målet, sjukdomsprocessens fullständiga utläkning i lungorna och sjukdomens botande, ha vi haft glädjen lära af de mycket talrika iakttagelserna af utläkt lungtuberkulos, hvilka, såsom ofvan nämnts, efter döden gjorts på personer, hvilka under lifvet ej varit medvetna om sin lungsjukdom och aflidit i andra sjukdomar. Denna metod för behandling anbefalldes redan af H. Mac. Cormac, men det är hufvudsakligen tyskarna Brehmer-Dettweiler m. fl., som äran tillkommer att ha satt den hygienisk-dietetiska terapien i system genom användandet af den genomförda anstalt-(sanatorie-)behandlingen af tuberkulos under 1850-60-talen. Den moderna anstaltbehandliugen af tuberkulos har f. n. hufvudsakligen två uppgifter. Den ena är att lära den sjuke i så tidigt stadium som möjligt att själf efter hygienisk-dietetiska principer behandla sin sjukdom samt uppfostra honom till den renlighet och försiktighet, som erfordras för att så länge hans "tuberkulos är öppen", d. v. s. tuberkel-baciller elimineras från kroppen, icke utgöra en smittfara för sina medmänniskor samt att lämna medellösa den goda hygieniska vård, som de eljest icke kunna skaffa sig. Den andra är att lämna vård åt de svårt sjuke, som icke längre kunna vårdas i hemmen och på grund af sin hjälplöshet icke själfva orka iakttaga erforderlig försiktighet med sina tuberkelbacillhaltiga exkret. Den förstnämnda synpunkten tillgodoses genom den s. k. sanatorievården, den senare genom vården på de numera äfven i vårt land allt talrikare tuberkulossjukhusen. För att göra den hygieniska vården så effektiv som möjligt är det i hög grad önskvärdt, att hvarje tidigt fall af sjukdomen någon tid vårdas på sluten anstalt, som står under ständig läkartillsyn. Sådana äro de s. k. jubileumsfondssanatorierna (se d. o.; utom de tre i denna art. nämnda uppföres f. n. ett fjärde i Halland). Större privata sanatorier, med egna läkare, finnas i Romanäs, Säfsjö, Mörsil m. fl. orter. I de flesta län finnas dessutom redan färdiga eller under byggnad varande tuberkulossjukhus med särskildt anställda läkare. Många föredraga sydligare klimat och utländska kurorter. Härvid är emellertid att märka, att sändandet af patienter till s. k. öppna kurorter, där ingen kontroll af lefnadssättot finnes, åtminstone för dem, som icke själfva ännu lärt sig den planmässiga hygieniska behandlingen af sjukdomen, i många fall kan verka skadligt. De mest anlitade klimatiska kurorterna ha varit de på södra sluttningen af Alperna, såsom Meran, Montreux; högfjällsorter, såsom Davos (1,574 m. ö. h.), S:t Moritz, Arosa; vidare Rivieran med Mentone, Cannes, S:t Remo, Nervi samt ännu sydligare belägna orter, såsom Corsica, Algeriet, Madeira etc. I Tyskland finnas många berömda sanatorier, t. ex. Görbersdorf (ett af de äldsta)", Falkenstein, Hohenhonnef a. R., i Danmark märkes Vejlefjord, i Norge Mesnalien m. fl. Den hygieniska vården af sjukdomen består först och främst i riklig tillförsel af frisk luft, hvilket sker dels genom god ventilation af bostaden, dels genom den s. k. liggkuren i friska luften, hvilken på sanatorier och sjukhus vanligast sker i s. k. ligghallar. Vidare är det nödvändigt för höjandet af kroppens motståndskraft, att organismen synnerligen väl nutrieras, hvilket sker genom så kraftig öfvernutrition eller gödning som möjligt, samtidigt som en onödig förbrukning af näringsmedlen till underhåll af muskelrörelser o. d. inskränkes genom hvila (ev. sängläge). Hudens reaktions- och utsöndringsförmåga söker man öka medelst en mild vattenbehandling, tvättningar, ljumma bad o. d. Förutom den hygienisk-dietetiska behandlingen användas emellertid äfven andra medel i kampen mot sjukdomen. En ideell behandling vore naturligtvis tuberkelbacillernas dödande i den sjuka lungan och oskadliggörandet af de gifter, hvarmed de förgifta organismen. Man har länge hoppats och hoppas alltjämt, att den bakteriologiska forskningen skall ge oss några verksamma dylika medel. Hvad som hittills pröfvats i denna riktning har emellertid ännu icke gett några lysande resultat. Sedan den öfverdrifna och oförsiktiga användningen af Kochs tuberkulin (se ofvan) i början af 1890-talet misskrediterat detta medel för lång tid framåt, har det emellertid ånyo vunnit vidsträckt användning, om än med större försiktighet, samt ofta gjort goda tjänster. Det hör till de s. k. aktiva immuniseringsmedlen mot sjukdomen och afser sålunda att höja organismens egen motståndskraft. Af bl. a. Marmorek ha vidare sera framställts, hvilka verka som motgift mot tuberkelgif-terna ("passiva immuniseringsmedel"). På senare tid har man sökt genom mera kirurgiska ingrepp bekämpa sjukdomen. Hit höra operationer å lungorna med borttagande af de angripna partierna, ett förfarande, som naturligtvis kan användas endast efter mycket noggrann lokal diagnos och ringa utbredning af sjukdomen. 1882 angaf italienaren Forlanini ett sätt att genom inblåsning af gas (kväfgas) i den sjuka lungans lungsäck sammantrycka denna lunga, därigenom hindra giftets spridning från densamma och tillika få sjukdomshärdarna inom densamma att läka ut. Denna s. k. lungkollapsmetod har först på senare tid vunnit stor utbredning och många anhängare bland läkarna. I därtill lämpliga fall - dess användbarhet synes dock tyvärr f. n. mycket begränsad - har man härmed vunnit utmärkta resultat. Lungtuberkulosens medikamentösa behandling, som förr var hufvudsaken, har däremot på senare tid fått intaga en mycket undangömd ställning bland våra medel mot sjukdomen. Den får inskränka sig till en symtomatisk lindring af hosta,