Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lungsot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1461
Lungsot
1482
domen, d. v. s. bacillerna, kan direkt ärfvas
är enl. nyare undersökningar (Baumgarten
m. fl.) visserligen möjligt, i flera fall
t. o. m. sannolikt, men torde dock ännu böra
betraktas som mycket sällsynt. Alla för smittämnet
disponerade individer böra från tidiga år erhålla
en så sund uppfostran som möjligt. Detta är den
enskilda hygienens uppgift i detta hänseende. Den
allmänna hygienens uppgift är att genom hygieniska
förbättringar minska dispositionen hos alla samhällets
medlemmar. Den minskade dödlighet, som blir en följd
af förbättrade hygieniska förhållanden, kommer att
icke minst visa sig i en minskad lungsotsmor-talitet.
Behandlingen af en diagnosticerad lungsot är först och
främst hygienisk-dietetisk, och dess huf-vudmoment
äro luft, hvila och gödning, understödda af allmän
renlighet. Att man redan med dessa enkla medel kan nå
målet, sjukdomsprocessens fullständiga utläkning i
lungorna och sjukdomens botande, ha vi haft glädjen
lära af de mycket talrika iakttagelserna af utläkt
lungtuberkulos, hvilka, såsom ofvan nämnts, efter
döden gjorts på personer, hvilka under lifvet ej
varit medvetna om sin lungsjukdom och aflidit i andra
sjukdomar. Denna metod för behandling anbefalldes
redan af H. Mac. Cormac, men det är hufvudsakligen
tyskarna Brehmer-Dettweiler m. fl., som äran
tillkommer att ha satt den hygienisk-dietetiska
terapien i system genom användandet af den genomförda
anstalt-(sanatorie-)behandlingen af tuberkulos under
1850-60-talen. Den moderna anstaltbehandliugen af
tuberkulos har f. n. hufvudsakligen två uppgifter. Den
ena är att lära den sjuke i så tidigt stadium
som möjligt att själf efter hygienisk-dietetiska
principer behandla sin sjukdom samt uppfostra honom
till den renlighet och försiktighet, som erfordras
för att så länge hans "tuberkulos är öppen",
d. v. s. tuberkel-baciller elimineras från kroppen,
icke utgöra en smittfara för sina medmänniskor
samt att lämna medellösa den goda hygieniska vård,
som de eljest icke kunna skaffa sig. Den andra
är att lämna vård åt de svårt sjuke, som icke
längre kunna vårdas i hemmen och på grund af sin
hjälplöshet icke själfva orka iakttaga erforderlig
försiktighet med sina tuberkelbacillhaltiga
exkret. Den förstnämnda synpunkten tillgodoses
genom den s. k. sanatorievården, den senare
genom vården på de numera äfven i vårt land allt
talrikare tuberkulossjukhusen. För att göra den
hygieniska vården så effektiv som möjligt är det
i hög grad önskvärdt, att hvarje tidigt fall af
sjukdomen någon tid vårdas på sluten anstalt,
som står under ständig läkartillsyn. Sådana äro de
s. k. jubileumsfondssanatorierna (se d. o.; utom de
tre i denna art. nämnda uppföres f. n. ett fjärde i
Halland). Större privata sanatorier, med egna läkare,
finnas i Romanäs, Säfsjö, Mörsil m. fl. orter. I
de flesta län finnas dessutom redan färdiga eller
under byggnad varande tuberkulossjukhus med särskildt
anställda läkare. Många föredraga sydligare klimat
och utländska kurorter. Härvid är emellertid att
märka, att sändandet af patienter till s. k. öppna
kurorter, där ingen kontroll af lefnadssättot finnes,
åtminstone för dem, som icke själfva ännu lärt sig
den planmässiga hygieniska behandlingen
af sjukdomen, i många fall kan verka skadligt. De
mest anlitade klimatiska kurorterna ha varit de på
södra sluttningen af Alperna, såsom Meran, Montreux;
högfjällsorter, såsom Davos (1,574 m. ö. h.), S:t
Moritz, Arosa; vidare Rivieran med Mentone, Cannes,
S:t Remo, Nervi samt ännu sydligare belägna orter,
såsom Corsica, Algeriet, Madeira etc. I Tyskland
finnas många berömda sanatorier, t. ex. Görbersdorf
(ett af de äldsta)", Falkenstein, Hohenhonnef a. R.,
i Danmark märkes Vejlefjord, i Norge Mesnalien
m. fl. Den hygieniska vården af sjukdomen består
först och främst i riklig tillförsel af frisk luft,
hvilket sker dels genom god ventilation af bostaden,
dels genom den s. k. liggkuren i friska luften,
hvilken på sanatorier och sjukhus vanligast sker
i s. k. ligghallar. Vidare är det nödvändigt för
höjandet af kroppens motståndskraft, att organismen
synnerligen väl nutrieras, hvilket sker genom så
kraftig öfvernutrition eller gödning som möjligt,
samtidigt som en onödig förbrukning af näringsmedlen
till underhåll af muskelrörelser o. d. inskränkes
genom hvila (ev. sängläge). Hudens reaktions-
och utsöndringsförmåga söker man öka medelst en
mild vattenbehandling, tvättningar, ljumma bad
o. d. Förutom den hygienisk-dietetiska behandlingen
användas emellertid äfven andra medel i kampen mot
sjukdomen. En ideell behandling vore naturligtvis
tuberkelbacillernas dödande i den sjuka lungan och
oskadliggörandet af de gifter, hvarmed de förgifta
organismen. Man har länge hoppats och hoppas alltjämt,
att den bakteriologiska forskningen skall ge oss
några verksamma dylika medel. Hvad som hittills
pröfvats i denna riktning har emellertid ännu icke
gett några lysande resultat. Sedan den öfverdrifna
och oförsiktiga användningen af Kochs tuberkulin
(se ofvan) i början af 1890-talet misskrediterat
detta medel för lång tid framåt, har det emellertid
ånyo vunnit vidsträckt användning, om än med större
försiktighet, samt ofta gjort goda tjänster. Det
hör till de s. k. aktiva immuniseringsmedlen mot
sjukdomen och afser sålunda att höja organismens
egen motståndskraft. Af bl. a. Marmorek ha vidare
sera framställts, hvilka verka som motgift mot
tuberkelgif-terna ("passiva immuniseringsmedel"). På
senare tid har man sökt genom mera kirurgiska ingrepp
bekämpa sjukdomen. Hit höra operationer å lungorna med
borttagande af de angripna partierna, ett förfarande,
som naturligtvis kan användas endast efter mycket
noggrann lokal diagnos och ringa utbredning af
sjukdomen. 1882 angaf italienaren Forlanini ett sätt
att genom inblåsning af gas (kväfgas) i den sjuka
lungans lungsäck sammantrycka denna lunga, därigenom
hindra giftets spridning från densamma och tillika
få sjukdomshärdarna inom densamma att läka ut. Denna
s. k. lungkollapsmetod har först på senare tid vunnit
stor utbredning och många anhängare bland läkarna. I
därtill lämpliga fall - dess användbarhet synes dock
tyvärr f. n. mycket begränsad - har man härmed vunnit
utmärkta resultat. Lungtuberkulosens medikamentösa
behandling, som förr var hufvudsaken, har däremot på
senare tid fått intaga en mycket undangömd ställning
bland våra medel mot sjukdomen. Den får inskränka
sig till en symtomatisk lindring af hosta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
