1463 Lungsotssanatorier-Lunnesläktet 1464 nattsvett, diarré, feber o. d. Vänta sålunda våra metoder för lungsotens behandling på sin slutliga fulländning och återstår härvid ännu mycket, ett är likväl visst: kampen är icke så hopplös nu som förr, ty nu vet man, att lungsot kan i god tid diagnosticeras och därför ock i många fall botas. I. H. Lungsotssanatorier. Se Jubileumsfonds-sanatorier och Lungsot, sp. 1461-62. Lungsten (B ron kol i t, se d. o.), med., en konkrementbildning inom lungan. Dylika "stenar", som äro ganska sällsynta, anträffas vanligast i bronker eller patologiska hålrum (kavernor) i lungväfnaden och bildas företrädesvis hos personer, som vistats i kalk- eller lerdamm, t. ex. hos byggnadsarbetare, som varit sysselsatta med rifning af stenhus, porslins- eller kakelarbetare e. d. De bestå, kemiskt sedt, företrädesvis af kolsyrad kalk och andra jordartssalter, äro vanligen små och porösa, kunna stundom hostas upp vid starka hoststötar och åstadkomma då vid passagen retningsfenomen från slemhinnan, men ligga eljest vanligen inkilade i bronkernas slemhinna och sakna större patologisk betydelse. L H. Lungsund, socken i Värmlands län, Färnebo härad. 19,593 har. 1,794 inv. (1910). Annex till Kroppa, Karlstads stift, Nyeds kontrakt. Lungsäck, anat. Se Lunga, sp. 1443. - Lungsäcksinflammation. Se Lungsjukdomar, sp. 1453. Lung-tschöu, kinesisk fördragshamn (sedan 1889) i prov. Kwang-si, nära Tonkins gräns, vid föreningen af floderna Sung-tschi och Kaoping. Omkr. 25,000 inv. J. F. N. Lungtuberkulos, med. Se Lungsot. Lungvéner, Vernce pulmonäles, anat., de tunn-väggiga blodkärl, genom hvilka blodet från lungorna strömmar till hjärtat, 2 på hvardera sidan. Jfr Blodomlopp och Hjärtat. G. v. D.* Lungört, bot. Se Pulmonaria. L'union fait la force [lyniå' fä la få'rs], fr., "endräkt gör stark", är devisen på det belgiska vapnet och den belgiska Leopoldsorden. Lunisolarprecessiön, astron. Se Precession. Lunjevitj, serbisk släkt, till hvilken konung Alexander I:s gemål, drottning Draga, hörde. Se Alexander, sp. 534. Lu'nkentus, svensk folkbok, som utgifvits i ett mycket stort antal upplagor, första gången 1785, och från svenska öfversatts till danska (1844). Den äldsta upplagans fullständiga titel är: "En ny och nöjsam Historia, om Konungen uti Arabien, hvilken erhöll en Prinsessa från America till Gemål, som aflade Tre Prinsessor med honom, hwilka blefwo borttagne af en sky och af densamme bortförde till ett förtrolladt Land uti Sibirien. Skrifwen 1772. Hwilken som ej har Bacchus och Venus till wänner, kan under tiden roa sig med honom, hwilken lärer taga bort dess nöje och önska sig wara Lunkentus följeslagare". Sagan är sammansatt af tre olika sagomotiv och ansluter sig till en grupp, som inom den tyska folksagan representeras af Dat erdmänneken. Den har sitt namn efter en i densamma uppträdande "löpare", L., "som var en fjärdingsväg lång och hade en lika lång staf af järn i handen samt tog hundra mil i h vart språng". Sagan är, ehuru med många förändringar, dramatiserad af J. M. Stjernstolpe (1824). En "Saga om Lunkentus den yngre", i hvilken hjälten är en son af den äldre L., utgafs 1847. Jfr P. 0. Bäckström, "Svenska folkböcker", II (1848), och H. Schiick, "En sagas historia" (i "Finsk tidskr.", bd 37, 1894). (R. G.) Lunnarsbo, kronopark i Angerdshestra, Bonds-torps, Mulseryds, Norra Unnaryds och Stengårds-hults socknar i Västbo revir, Jönköpings län, har bildats dels genom af sättande till kronopark af områden från vissa kronodomäner på grund af Domänstyrelsens beslut 16 april 1883 och 5 febr. 1896 samt k. br. 31 jan. 1891 och 24 febr. 1899, dels genom markinköp på grund af k. br. 29 aug. 1890, 16 dec. 1892 och 15 okt. 1897. Areal omkr. 3,400 har med en årlig af verkning af omkr. 3,300 kbm. Benämning enligt beslut af Kammarkollegium 17 dec. 1894. M-g. Lunnefägeln, zool. Se Lunnesläktet. Lunnen, zool. Se Lunnesläktet. Lunnesläktet, Mormon, zool., hör till fam. alkor (Alcidce) inom ordningen Charadriiformes och fåglarnas klass. Det har näbben mycket hög och hoptryckt, med sidofåror och en svulst vid öfver-käkens rot. Näsborrarna äro smala, icke täckta af fjädrar och belägna vid näbbkantens rot. Vingarna äro små och spetsiga, stjärten kort och tvär. Dithörande fåglar flyga tämligen snabbt, äro orädda, stödja vid gåendet blott på tårna, lägga i stenören l ägg samt ha ganska smakligt kött och förträffligt dun. - Lunnefågeln, lunnen l grönländska papegojan, M. arcticus Lunnefågeln. (se fig.), har näbbfårorna konvexa bakåt och en trekantig, blågrå fläck kring ögat. Färgen är ofvan och på ett kring halsen gående band svart, på huf-vudets sidor och strupen blekt askgrå, på undre kroppsdelarna hvit. Näbben är inåt gråblå, utåt röd; benen äro gulröda. Längden stiger till 35 cm. Ungen har mycket lägre näbb, som saknar fåror. Lunnefågeln bebor Nordsjön, norra delen af Atlantiska hafvet och Norra ishafvet till 80° n. br. samt finnes vid Europas, norra Asiens och Nord-Amerikas kuster. Vid bohuslänska kusten häckar den> på ett par ställen, men i mycket ringa antal.