1469 Lupulin-Lur 1470 riska och kromatiska aberrationen (se Lins). Ofta användes en cylinderlupp med det utseende, som fig. visar. Den består af en liten glascylinder, hvars båda grundytor äro konvexa, men med olika krökningsradie. Föremålet, som skall betraktas, lägges på den mindre krökta (ibland plana) ytan, och ögat hålles i närheten af den mera konvexa. 2. Metall., vid härdsmide en smälta af mycket små dimensioner. Sådana små smältor äro t. ex. de, som tillverkas vid vallonhärdarna, hvilka äro så små, att ej mer än ett smältstycke af dem er-hålles. Äfven vid det gamla osmundsmidet kallades den lilla smältan lupp. Lupper brukar man äfven kalla råa och stålartade färskor, som understundom erhållas vid andra smidesmetoder, äfvensom de sulor, som samla sig på bottnen i räckhärdar och vällugnar. 1. D. S-t. 2. C. A. D.* Lupulin, Lupulinsyra. Se Humle. Lu'pus, lat., varg. - Lupus in fabula, vargen i sagan (hvilken oförmodadt visar sig, just då man talar om honom). Citatet är hämtadt från Terentius ("Adelphi", 4, 1). Lu'pus, astron. Se Y a r g e n. Lu'pus, med., förr namn på en svårartad kronisk hudsjukdom, som beskrefs uppträda under två huf-vudformer: en djupare och en ytligare. Vi veta nu, att dessa två former äro från hvarandra fullkomligt skilda sjukdomar, framkallade af olika orsaker och med olika förlopp, men de ha dock behållit det gemensamma namnet och betecknas som Lupus vulgaris och Lupus erythematodes. - 1. Lupus vul-gäris 1. L. Willani (efter R. Willan, en engelsk läkare, f. 1757, d. 1812) är en kronisk tuberkulos i huden och på angränsande slemhinnor samt framkallas af lokal inverkan af lefvande tuberkelbaciller. Det är en långsamt smygande sjukdom, som i sin början kan i åratal bestå som en obetydlig fläck, utan att förorsaka några obehag. Småningom breder den ut sig på ytan såväl som på djupet och får i olika fall ett mycket olika utseende. Än åstadkommer den en betydande ansvällning af t. ex. näsa, läppar eller öron, än är det sönderfallet i den sjuka hud-väfnaden, som är öfvervägande, och näsa, läppar kunna fullkomligt frätas bort. Sjukdomen kan uppträda hvar som helst på kroppen, men förekommer med förkärlek i ansiktet, där den vid större utbredning eller vid starkare sönderfall verkar oerhördt vanställande. Det är då ej underligt, att Lupus vulgaris är och varit en mycket fruktad sjukdom, äfven långt innan dess tuberkulösa natur blifvit bevisad. Genom sjukdomens utbredning och tillväxt i huden kunna sålunda stora förstörelser ske, utan att dock patientens lif därigenom direkt hotas, men den största faran ligger däri, att tuberkel-smittan kan från huden föras till lifsviktigare organ. Så är ofta fallet, då t. ex. en lupushärd i ansiktet breder ut sig till näsans slemhinnor, hvarifrån sedan strupen och lungorna lätt smittas. Ännu oftare händer, att tuberkelbacillen först inkommer på näsans slemhinna och därifrån sprider sig såväl utåt till huden som inåt. Lupus fordrar visserligen ofta en mycket långvarig behandling, men kan dock tack vare våra nuvarande hjälpmedel botas. Det är framför allt Finsen (se d. o.), som genom studier och försök öfver de kemiska ljusstrålarnas inverkan skaffat oss vårt ojämförligt bästa vapen i händerna i kampen mot denna sjukdom och som åstadkommit, att vi i svåra fall öfver hufvud taget kunna läka sjukdomen. Vid d t af honom inrättade "Lysinstitutet" i Köpenhamn ha tusentals lupus-patienter blifvit läkta. Mångenstädes i Europa ha institut, i första hand afsedda för behandling af denna sjukdom, upprättats efter mönster af Finsens Lysinstitut, så äfven i Sverige vid sjukhuset S:t Göran i Stockholm. Där behandlas nu genom frikostigt understöd från statens sida gratis årligen en stor mängd fattiga lupuspatienter från hela landet. - 2. Lupus erythematordes är en icke smittsam hudsjukdom, hvilken likasom Lupus vulgaris kan pågå i årtionden och likasom denna med förkärlek uppträder i ansiktet. Den recidiverar lätt, kan likaså, när den är utbredd, bli mycket vanställande, men leder aldrig till sår eller sönderfall, blott till en ärrliknande skrumpning af huden. Äfven den fordrar ofta långvarig behandling. Dess orsaker äro okända. L. Mbg. Lu'pus, P u b l i u s R u t i l i u s, en romersk re-tor (vältalighetslärare), troligen på Tiberius' tid, var författare till den till senare delen ännu bibehållna skriften De figuris sententiarum et elocutio-nis, eller Schemata dianoeas et lexeos, en sammandragning och bearbetning af greken Gorgias' (omkr. 44 f. Kr.) verk om figurerna i talet. Denna skrift har sitt hufvudsakliga värde genom många och väl öfversatta exempel från grekiska talares mestadels annars icke bibehållna tal. R. Tdh. Lu'pus af Ferriéres [färriår], fr. Lo u p de Ferriéres 1. Servat Lou p, lat. Serva-tus Lupus, medeltidsprelat, f. omkr. 814, d. 862, studerade först i klostret Ferriéres (dep. Loiret), sedan i Fulda under Rabanus Maurus. Han föll 837 i en svår sjukdom, hvarur han trodde sig ha blifvit räddad (lat. servatus) genom sina vänners förböner, hvarför han antog namnet Servatus. Han spelade från 838 en politisk roll vid Ludvig den frommes och Karl den skalliges hof och blef omkr. 842 abbot i Ferriéres. Af Karl den skallige användes han i en mängd diplomatiska uppdrag och deltog äfven i de teologiska strider, som Gottschalks (se d. o.) predestinationslära framkallade. L. hade en rätt omfattande klassisk bildning och efterlämnade en mängd kulturhistoriskt värdefulla bref (Lettres de Servat Loup, kritiskt utg. af Desdevises du Dezert, 1888). Hans teologiska arbeten äro bl. a. utgifna hos Migne, "Pa-trologia" (series latina, bd 119). Jfr biografi öfver L. af Sprotte (1880). Lu'pus erythematodes, med. Se Lupus 2. UTpus marinus, lat., hafsvarg, zool. Se Hafs-katt. Lu'pus vulgaris, med. Se Lupus 1. Luqué [loke'], stad med omkr. 8,000 inv. i Paraguay, 20 km. ö. om Asuncion. Handel med tobak och honung. Lur. 1. Mus. a) Arkeol., stort trumpetliknande blåsinstrument af gjuten brons, med röret starkt svängdt och ljudöppningen omgifven af en rund skifva med punsade ornament (se fig. l med små-figuren ofvan). Omkr. 30 lurar ha anträffats i helt eller söndrigt tillstånd i torfmossar i Danmark och Sverige, hvarjämte närstående former äro kända från Mecklenburg och Hannover. De härstamma från bronsåldern och äro de största gjutna arbeten, som man känner från denna tid. Lurarna götos i