1473 Luröy-Lushai 1474 näs och Kållandsö belägen skärgård, som skiljer Dalbosjön från den egentliga Vänern. Skärgården består af omkr. 150 små öar, holmar och skär, af hvilka de största äro L u r ö n och de därmed sammanhängande Källbergsön och Husön samt Svinö, Norra och Södra Hökö, Hvithall, Klöfvarna m. fl. Endast några få af öarna äro bebodda. Det hela utgör V* mtl frälse, hörande till Eskilsäters socken i Värmland. Några små fyrar leda seglaren emellan klipporna. - Under medeltiden, någon kort tid iöre midten af 1100-talet, bodde där cisterciens-munkar i det s. k. L u r ö kloster, men dessa flyttade sedan till Värnhem, under hvilket kloster Lurön lydde, tills den 1500 bortbyttes till Skara biskopsstol. , " Wbg. Luröy, härad och pastorat i Nordlands amt, Norge. 270,86 kvkm. 2,367 inv. (1910). Af arealen är ung. hälften öar, hvaribland A l d e r e n (23,6 kvkm.) samt Västra och östra L., mellan hvilka går L. - s u n d. L. är en af Helgelands mest pittoreska trakter. Turistleden går mellan öarna med vackert formade, ända till 900 m. höga fjäll, med en krans af låglända, ofta gräsklädda små-öar i v. och i ö. fastlandet med spetsiga toppar, som i Strandtind nå 1,169 m. höjd. Viktigaste näringsgrenen är fiske. K. V. H. Lus, zool. Se Löss. Lus, i Dom. 1: 23 namn på staden Betel (se d. o.). Lusätia [-tsia], latinsk namnform för L a u s i t z .(se d. o.). Lus Bela [lö's]. Se Las B e l a. Luschan [lō-], Felix von, österrikisk antropolog och arkeolog, f. 1854, studerade medicin i Wien och Paris under Broca, tjänstgjorde därefter som läkare, blef 1882 docent i antropologi vid Wiens universitet och fick 1883 anställning vid Museum für völkerkunde i Berlin, hvars chef han blef 1904; samtidigt har han verkat som e. o. professor vid universitetet. L. har företagit betydande vetenskapliga resor till Främre Asien och Egypten och var 1890--94 ledare af gräfningarna vid Sendschirli i norra Syrien, hvarigenom den forna chetitiska (se Chetafolket) kungastaden Samʿal lades i dagen med skulpturer och inskrifter. Dessa särdeles viktiga gräfningar äro skildrade i Ausgrabungen in Sendschirli (1893 ff.). Bland hans öfriga skrifter må nämnas Reisen in Lykien, Milyas und Kibyratis (1889; tills. med E. Petersen) och Beiträge zur völkerkunde der deutschen schutzgebiete (1897). J. C. Luschka [lo'J-], Hubert von, tysk anatom, f. 1820 i Konstanz, d. 1875 i Tubingen, blef 1855 ord. professor i anatomi vid Tubingens universitet och adlades 1865. Bland hans skrifter märkas Die brustorgane des menschen (1857; ny uppl. 1883), Die halbgelenke des menschlichen körpers (1858), Die anatomie des menschen (3 bd, 1862-69), Die venen des menschlichen halses (1862), Der schlund-kopf des menschen (1868), Der kehlkopf des menschen (1871) och Die läge der bauchorgane des menschen (1873). II. T-dt. Lusci'nia, zool. Se Rödstjärtsläktet. LuscPnia suecica, zool. Se B l å h a k e n. Lusflugor, Pupipara, zool., en af de tvåvingade insekternas hufvudgrupper, stundom räknad som en underordning för sig, oftare inbegripen i underordn. 'Tryckt den 28/2 12 Cyclorapha, afd. Schizophora (se Tvåvingar). I denna grupp ha sammanförts flera familjer på grund af en yttre likhet, som snarare beror på ett likartadt parasitiskt lefnadssätt än på en verklig släktskap. De flesta lusflugor lefva som ytterpara-siter på däggdjur eller fåglar; en enda lefver på bin. Liksom alla ytterparasiter äro de försedda med kraftiga häftorgan, i detta fall yttersta fotledernas klor. Ofta äro vingarna förkrympta eller saknas alldeles. - Namnet Pupipara ("puppfö-dare") syftar på det egendomliga fortplantningssättet hos de arter, hvilkas fortplantning man känner. Ägget kläckes nämligen i moderns äggledare, och larven stannar där under sin uppväxt, hämtande näring från några körtelafsöndringar, samt framfödes i fullvuxet skick för att omedelbart därefter förpuppas. Med säkerhet är detta fortplant-ningssätt dock endast kändt inom fam. Hippobo-stidce, till hvilken den allmänt bekanta hästflugan (se d. o.) hör. Hithörande arter ha en plattad kropp med horisontellt, nedtryckt hufvud och läderartad hud samt kraftiga, sidoriktade ben, som äro fästa långt på sidorna om bröstets midt-linje. Utom släktet Hippobosca (se Hästflugan) kunna nämnas den på hjortdjur lefvande Lipoptena cervi, som vid sommarens början är bevingad, men sedan förlorar sina vingar; f å r l u s e n (se d. o.), Melophagus ovinus, 5 mm. lång, brun, ständigt vinglös, af ett spindelliknande utseende, lefver under fårens ull; fågellusflugor, 4-6 mm. långa, ständigt vingade arter, med de på ryggen platt hoplagda, smala vingarna nående långt utom bakkroppens spets; de tillhöra släktena Stenopteryx och Ornithomyia och lefva på svalor, kråkor, ugglor och åtskilliga andra fåglar, af hvilkas blod de hämta sin näring. - Mycket afvikande från de föregående äro de till fam. Nycteribiidce hörande flädermuslössen 1. flädermusflugor-n a, små (2-3 mm.), mycket långbenta, vinglösa och spindellika arter, som parasitera på flädermöss och sammanföras i släktet Nycteribia. Deras systematiska ställning är tvifvelaktig. - Afvikande är vidare den till en särskild familj, Braulidw, hörande bi lusen (se d. o.). G. A-z. Lushai [ru'jaj], okultiveradt folk, som bebor de ännu föga kända skogiga bergländerna i nordvästra delen af Indo-Kina, vid Bengalens östra gräns, i Assam och öfre Burma, och är deladt i ett större antal stammar, alla militäriskt organiserade under höfdingar. De tillhöra lohitafolken (se d. o.) och räknade 1901 nära 64,000. De stammar, som finnas på brittiskt område och mer eller mindre erkänna brittisk myndighet, kallas kuki. Lushai äro storvuxna, med tjock och platt näsa, tjocka läppar, små mandel-liknande ögon, utstående kindkotor och svag skäggväxt. Kvinnorna utdraga öronflikarna till otrolig längd genom insatta trä- eller elfenbensskifvor. Folket anses ganska intelligent. Alla äro ifriga tobaksrökare. De äro djärfva jägare, hålla ett slags nötkreatur, getter och svin, odla äfven något säd och tillverka bomullsväfnader, fläta korgar o. s. v. De ha genom sina plundringståg varit obekväma grannar till den fredliga befolkningen i Bengalens östra dalar, och England har mer än en gång nödgats gripa till vapen mot dem samt först i början på 1890-talet lyckats tvinga dem till underkastelse. " (K. F. J.) 16 b. 47