Lustration (lat. lustratio, rening), reningsceremoni. Jfr Lustrum. Lustre [lystr], fr. Se Lyster. Lustrum betecknade hos romarna ett reningsoffer. Sådana ingingo som en viktig beståndsdel i den religiösa kulten, hvilken väl i den yttre reningen med vatten och ofta med tillhörande offer såg en symbol af en inre sådan. Särskilda reningsceremonier voro föreskrifna i vissa fall, t. ex. efter beröring med lik, för att ej nämna blodskuld. Ofta förrättades reningsoffer för hela menigheter, härar, folk m. m. Särskildt förekom i Rom vid census ett reningsoffer för hela folket som afslutning af förrättningen (se Censor). Till följd däraf har ordet lustrum kommit att beteckna en femårsperiod, eftersom census i regel återkom hvart femte år. I denna betydelse nyttjas det ej sällan i de moderna språken. R. Tdh. Lustspel. Se Drama 2, Komedi och Skådespel. Lusus, lat., lek, spel. — L. naturae, naturens lek; slump. Luszczewska [lojtjevska], Jadwiga (pseudonym Deotyma), polsk författarinna, f. 1834 i Warschau, d. 1908, väckte på sin tid stort uppseende genom ovanlig improvisationstalang på en mängd områden i förening med ofantlig beläsenhet. En del af hennes alster utgåfvos 1854—58 i 2 dlr under titeln Improwizacye i poezye. Af hennes bredt anlagda diktcykel Polska w piesni (Polen i sång) utkommo endast spridda delar, hvaribland Lech (1859) och Sobieski pod Wiedniem (1894, Sobieski vid Wien), hennes största episka verk. Af mindre värde voro hennes historisk-patriotiska dramer. 1863 följde hon sin fader i förvisningen till Sibirien, hvarifrån hon hämtade stoffet till sitt bästa romantiska skådespel, Branki w Jasyrze (1890), med motiv från Baikalsjön. A—d J. Lusättika, farm. Se Sabadilla. Lut (ty. lauge; jfr fnod. laug, varmt bad), kem., en lösning af salter eller alkalier, erhålles genom utlakning af olika material, såsom pottaska, alun, salt. Särskildt vanliga äro benämningarna kalilut för en lösning af kali eller kaliumhydrat och natronlut för en lösning af natron eller natriumhydrat. Natronlut ingår i en mängd tvättmedel, hvilka försäljas i handeln under olika benämningar; s. k. floralut är en 10-procentig natronlösning. På grund af natrons frätande egenskaper måste försiktighet iakttagas vid dylik luts handhafvande. P. T. C. Luta (fr. luth, it. liuto, sp. laud, port. alaude; af arab. alud, tonverktyg), mus., urgammalt stränginstrument af samma klass som gitarren och mandolinen, hade förebilder redan hos assyrerna och fornegypterna, infördes i Spanien och södra Italien af araberna och nyttjades sedan i hela Europa, där det vann utbredning på 1300-talet samt under 1400—1600-talen spelade ungefär samma roll för musiken inom hemmen som pianot nu för tiden. Äfven som orkesterinstrument var det vanligt och utträngdes först på 1600—1700-talen småningom genom violinens och klaverets fullkomnande. Lutan skildes från gitarren dels genom formen, som liknade den af en halfverad kurbits (se fig. 1), dels genom det större antalet strängar, af hvilka minst 5 par och en enkel (den högsta melodisträngen) lågo öfver gripbrädet. De öfriga (bassträngar, som tillkommo i slutet af 1500-talet) löpte på sidan om gripbrädet och nyttjades sålunda endast som lösa strängar med sin egen grundton. Lutans stämning växlade med olika tider; de vanligaste stämningarna voro på 1500-talet G c f a d¹ g¹ eller en ton högre, i de följande seklen A d f a d¹ f¹ och för <img r>Fig. 1<tab><tab><tab><tab>Fig. 2. Fig. 1. Luta från 1500-talet. — Fig. 2. Luta, tillverkad af J. Jerner i Stockholm, 1802. (Nordiska museet.)

bassträngarna G F E D C. Afarter af lutan voro kvinternen (som var mindre och hade blott 4 par strängar samt på 1600-talet fick platt botten som gitarren), teorben (se d. o. med fig.), archiliuton och chitarronen (se d. o. med fig.). Man noterade för luta icke i vanlig mensuralnotering, utan medelst en särskildt uppfunnen skrift, som kallades tabulatur och betecknade icke tonhöjderna, utan greppen. Man skilde mellan den italienska, den franska och den tyska lute-tabulaturen. Den italienska använde siffror för de olika greppen, den franska bokstäfver (båda skrefvos på olika linjer, som föreställde de olika strängarna); den tyska nyttjade mest bokstäfver, men inga linjer. Denna skrift hade många olägenheter och ofullkomligheter, men är för musikhistorien af stor vikt, emedan greppen äro ordnade efter halftoner och således alla # och b äro noga fixerade, icke underförstådda såsom i mensuralskriften, hvarigenom lutans litteratur ofta lämnar en ovärderlig vägledning i den svåra frågan om kromatikens användning på den tiden. På grund af sin vackra, milda klang, som är fylligare än gitarrens, har lutan på senaste årtiondet börjat åter få användning till ackompanjemang för vissångare, såsom den äfven brukades för hundra år sedan här i Sverige. I senare delen af 1700-talet och början af 1800-talet hade Sverige flera ansedda lutmakare, bl. a. P. Kraft, J. Jerner och L. Mollenborg i Stockholm. Den nyare svenska lutan är byggd med sarg (se fig. 2) och endast bottnen kupig samt strängas numera alldeles som gitarren. —Till de äldste lut-fabrikanterna hörde Laux Mahler omkr. 1415 i