Bologna. Senare voro flera medlemmar af familjen Tieffenbrucker berömda lutbyggare. Virtuoser omtalas redan från 1413. På 1500-talet utgåfvos af Virdung, Judenkünig m. fl. böcker med lutskrift, innehållande teoretiska anvisningar samt arrangemang af kända sångkompositioner äfvensom danser. Gustaf Vasa och hans söner voro kunniga lutspelare och höllo sig äfven med "lutenister" vid sina hof. En ganska märklig handskrifven lutebok från Gustaf Vasas tid förvaras i k. biblioteket i Stockholm och är beskrifven af A. Lindgren i "Svensk musiktidning", 1882, och i "Monatshefte für musikgeschichte" s. å. Per Brahe d. y:s lutebok (från början af 1600-talet) är äfven af intresse. — I "Les luthistes espagnols du XVI:e siècle" (2 bd, 1902) har G. Morphy samlat ett rikt urval af äldre spansk lutmusik. Jfr Körte, "Laute und lautenmusik bis zur mitte des XVI. jahrhunderts" (1901), och Tolbecque, "L'art du luthier" (1903). A. L. (E. F—t.) Lutad Sköld (lat. scutum inclinatum, fr. écu couché), her., kallas en vapensköld, då den har samma ställning, som när den hänger på bärarens arm. På en sådan sköld är hjälmen satt på det uppstående hörnet. Lutade sköldar förekomma oftast i medeltidsvapen. B. S.* Lutande plan kallas i mekaniken en plan yta, som bildar en vinkel med horisontalplanet. Det lutande planets höjd, bas och längd bilda de tre sidorna i en rätvinklig triangel, där de båda förstnämnda omfatta den räta vinkeln. Det lutande planet eger flera i mekaniskt hänseende anmärkningsvärda egenskaper. Om en kropp (t. ex. en kula) är anbragt på planet, erfordras för att där kvarhålla densamma en kraft, hvars storlek förhåller sig till kroppens vikt som planets höjd till dess längd, förutsatt att kraften verkar parallellt med planet uppåt. Får en kropp glida utför planet, beror dess hastighet endast på den höjd den passerat och är lika stor med den hastighet, som förvärfvas vid lodrätt fall utefter samma höjd. Härvid antages, att ingen friktion eger rum. Jfr Lyftverk. G. R. D.* Luta Nzige, förr namn på den sjö i Central-Afrika, som sedermera på kartorna burit namnet Albert Edvard Njansa, men som sedan 1908 officiellt kallas Edvardsjön. Om de olika, förvillande namnen på denna och den n. om den belägna sjön Albert Njansa se d. o. Lutatius [-tsius]. Se Catulus. Lutbad (se Lut) 1. Alkaliska bad äro varma vattenbad (hel- eller lokalbad), till hvilka man tillsatt lut af träaska, såpsjudarlut eller något annat alkaliskt ämne, såsom kalium-, natriumhydrat, pottaska eller soda (allt omkr. 1/2 kg. pr helbad). Lutbad verka endast på huden och användas dels mot hudsjukdomar, dels till att framkalla lokala hudkongestioner (vid fotbad o. s. v.). F. B. (I. H.) Lutdroppar, gammalt namn på kaliumkarbonatlösning, Solutio carbonatis kalici Sv. farm., farm., med., beredas genom att 25 dlr rent kaliumkarbonat lösas i 75 dlr destilleradt vatten. Denna lösning filtreras, så att den blir klar. Sedan tillsättes så mycket destilleradt vatten, att lösningens sp. v. blir 1,190—1,194, hvilket ung. motsvarar en halt af 20 proc. kaliumkarbonat i lösningen. Lutdropparna böra vara färglösa och klara. De användas till mättande af öfverflödig syra i magen och ges åt vuxna i dos af 10—30 droppar, men åt späda barn blott 2—5 droppar i tillräcklig mängd mjölk eller vatten, så att genom utspädningen den skarpa lutsmaken mildras. O. T. S. (C. G. S.) Luteinceller (af lat. luteus, gul), anat. Se Graafska folliklar. Luteiner (af lat. luteus, gul) l. Lipokromer (af grek. lipos, fett, och chroma, färg), fysiol. kem., äro gula eller orangeröda, vanligen amorfa färgämnen, som förekomma i äggula, blodserum och serösa vätskor, i fettväfnad och mjölkfett, i de s. k. luteincellerna i corpus luteum (se Graafska folliklar), i små fettkorn uti ögats näthinna äfvensom i en del växter. Olika luteiner, som i vissa afseenden afvika från hvarandra, äro alla lösliga i alkohol, eter och kloroform; från gallfärgämnena äro de bestämdt skilda. G. G. S. Lutenist, gammal benämning på lutspelare (se Luta). Lutero [lo-], Giovanni di Niccolò, italiensk målare. Se Dossi. Lutetia [-tsia], astron., en af småplaneterna. Lutetia [-tsia; af lat. lutum, gyttja, lera, eller kelt. lutuhezi, boning midt i vattnet] 1. Lutetia Parisiorum var hos de gamle romarna namnet på staden Paris. L. (omnämndt af Caesar i "De bello gallico" VI, 3 och VII, 57) låg på den Seine-ö, som nu upptages af "la cité". Lutetium [-tsium], kem., grundämne, upptäcktes 1907 nästan samtidigt af franske kemisten Urbain och österrikiske kemisten Auer von Welsbach. Båda forskarna funno, oberoende af hvarandra, att det gamla elementet ytterbium är en blandning af två grundämnen; Urbain kallade dessa neoytterbium och lutetium och antog tills vidare deras atomvikter vara 170 och 174. Auer von Welsbach hade föreslagit namnen aldebaranium och cassiopeium. Eftersom Urbain hade publicerat sin upptäckt 3 månader tidigare än Auer von Welsbach, antogos de af honom föreslagna namnen. Lutetium upptogs med tecknet Lu och atomvikt 174 år 1909 för första gången i den internationella atomviktstabellen. Ang. lutetiums utmärkande egenskaper är ännu mycket litet bekant. Lutetiumkloriden är mera flyktig än neoytterbiumkloriden, hvarigenom båda kloriderna kunna skiljas. H. E. Luteva. Se Lodève. Lutfisk, en fiskrätt, som beredes af stockfisk (spillånga, klippfisk, gråsidor), d. v. s. långa, torsk eller sej, som saltats och sedan torkats på klipporna eller särskilda ställningar. För att bli ljusare och lagom svälld uppblötes stockfisken först omkr. en vecka i kallt vatten, som ombytes flera gånger, sedan lägges den i lut antingen af björkaska och släckt kalk, kokt i vatten, eller af släckt kalk och soda, som lösts upp i kallt vatten. Efter att ha legat i den förra luten 6 à 8 eller i den senare 3 à 4 dygn hålles fisken åter liggande i kallt vatten, tills luten blifvit lagom urdragen. Behörigen kryddad, utgör lutfisken en omtyckt vintermaträtt i de skandinaviska länderna, Holland och Tyskland. I Sverige har den gamla anor som vedertagen julrätt. F.T—m. Luthardt [lo-], Christoph Ernst, tysk luthersk teolog, f. 1823, d. 1902, blef 1854 e. o. professor i Marburg och 1856 ord. professor i Leipzig.