1481 Luther 1482 Till sin åskådning, på hvilken G. Thomasius, J. Chr. K. v. Hofmann och framför allt Harless öfvat det största inflytandet, stod han den s. k. Erlangenskolan närmast. Som teolog utmärktes han ej af någon större originalitet, men vann genom älskvärd och imponerande personlighet, sällsynt talarbegåfning och synnerlig förmåga att populärt och klart framställa och mot angrepp af olika slag försvara den kristna åskådningen stort anseende och inflytande äfven utom Tysklands gränser, ej minst i Sverige. Särskildt hans många apologetiska föredrag gjorde honom bekant också i vidare kretsar. Äfven i kyrkopolitiskt hänseende intog han, särskildt som redaktör (1868-80) af "Allge-meine evangelisch-lutherische kirchenzeitung" och som ledare af den allmänna evangelisk-lutherska konferensen, en mycket inflytelserik ställning på den konfessionell-lutherska sidan. Det i vetenskapligt hänseende mest betydande af hans många arbeten är Geschichte der christlichen ethik (2 bd, 1888-93). I öfrigt må nämnas Das johan-neische evangelium (2 bd, 1852-53; 2:a uppl. 1875-76), Die lehre von den letzten dingen (1861; 3:e uppl. 1885), Die offenbarung Johannis (1861; sv. öfv. 1863 och 1870), Die lehre vom jreien willen (1863), Kompendium der dogmatik (1865, 10:e uppl. 1900; sv. öfv. 1879), Apologe-tische vorträge (4 bd, 1864-80, 14:e uppl. 1896; delvis öfv. till sv. 1865, 1870, 1875, 1888), Die ethik Luthers (1867, 2:a uppl. 1875; sv. öfv. 1900), Die modemen weltanschauungen und ihre praktischen konsequenzen (1880, 3:e uppl. 1891; sv. öfv. 1880, 2:a uppl. 1887), Die antike ethik (1887), Kompendium der theologischen ethik (1896; 2:a uppl. 1898) och Die christliche glau-benslehre, gemeinverständlich dargestellt (1898). Utom för "Allgemeine ev.-lutherische kirchenzeitung" var han från 1880 redaktör för "Theologi-sches literaturblatt" samt 1880-89 för "Zeitschrift fiir kirchliche wissenschaft und kirchliches leben". Jfr L:s s j älf biografiska arbete Erinnerungen aus vergangenen tagen (1889; 2:a uppl. 1891) och J. Kunze, "Chr. E. L.']_ (1903). E. Bg. Luther [ty. utt. löter], Martin, den store reformatorn, f. 10 nov. 1483 (möjligen 1484) i Eisleben, d. där 18 febr. 1546, var son af den fattige bergsmannen från Möhra i Thuringen Hans Luder 1. Luther (d. 1530) och dennes hustru Margareta -Ziegler (d. 1531) och den förstfödde bland åtminstone sju syskon. Han döptes 11 nov. och fick efter dagen sitt namn. Sina första intryck af lifvet fick han i Mansfeld, dit fadern flyttade och där denne genom att arrendera två masugnar småningom nådde ett visst välstånd och kommunala förtroendeuppdrag. (Enligt vanlig katolsk, alldeles obevisad, version hade fadern flyttat från Möhra för att undgå följderna af ett dråp.) Uppfostran i hemmet präglades af stränghet ända till hårdhet, och i L:s själ inplantades en skygghet och ett anlag för ångest, som skulle starkt inverka på hela hans kommande utveckling. Denna skygghet ökades genom den öfvertro, i hvilken han växte upp; moderns rädsla för häxor och allehanda troll, för sol- och månförmörkelser och för djäflarna och deras ingripande midt i det materiella gick i blodet Fig. 1. Martin Luther. Efter målning, utgången från Lucas Cranach d. ä:s ateljé. på sonen; i det afseendet förblef han äfven som reformator ett barn af sin tid. I föräldrahemmet lärde han ock det urkraftiga, grofva bondspråk och de drastiskt träffande bilder från ladugård, åker och skog, som sedan skulle bidraga att göra honom till Tysklands inflytelserikaste folkskribent. Af sin bondehärstamning, hvaröfver han alltid var stolt, ärfde han ock den sega konservatismen på bottnen af karaktären samt obändigheten och oförmågan af måttfullhet, när han slog sig lös, men väl äfven den sunda fysik, som länge bestod prof-vet i de våldsammaste påkänningar. - De hårda erfarenheterna från hemmet upprepades i Mans-felds skola. Allt som han växte till, gafs nu ock bred plats i hans sinne för den ångestfulla religiösa fråga, som låg på nästan alla frommas läppar vid medeltidens slut: hur skall ja? undgå den hotande domen, hur skall jag bli rättfärdig inför Gud? Ty liksom han fruktade sin jordiske fader, så fruktade han ock den himmelske som den stränge domaren. Frågan blef än mera aktuell under vistelsen i Mag-deburg 1497-98, där han sattes i en skola, tillhörande "det gemensamma lifvets bröder" (se Bröder, Det gemensamma lifvets). Två intryck präglades där i hans sinne: den katolska domens praktfulla gudstjänst, som så fast hos honom rotade vördnaden för katolska mässan, att han i fråga om denna alltid blef starkt konservativ, och åsynen af en furste af Mansfeld i botgörar-dräkt, hvilket väckte tanken att på den vägen vinna