en nådig Gud. -- En lugnare tid inträdde, då han 1498 kom till högre skolan i Eisenach och där, när han gick omkring och sjöng för brödet, togs om hand af den betydande borgaren Cunz Cotten och dennes hustru Ursula. Där fann han det ideal för familjelifvet och kärleken mellan man och hustru, som han sedan aldrig kunde glömma. Säkerligen räddade ock de tre ljusa åren i Eisenach den halfvuxne L. från att gå under i grubbel. 1501 inskrefs han vid Erfurts universitet och skulle enligt faderns önskan egna sig åt juridiken. 1502 blef han baccalaureus och 1505 magister artium och kunde begynna sina juridiska studier. Han hade, utan att träda i närmare beröring med den betydande humanistiska kretsen i Erfurt, dock inhämtat åtskillig humanistisk kunskap, och han hade gjort bekantskap med Aristoteles och hört honom tolkas af "de moderne", d. v. s. nominalismens (se d. o.) bärare. Men han hade ock i universitetet påträffat en latinsk bibel och med ifver studerat den. Det religiösa problemet trängde åter i förgrunden; i juridiken fann han föga innehåll. En väns död ökade tanken på Gud och domen. Pestens härjning kring Erfurt uppjagade ny ångest. Så var han i det inre väl förberedd, när han 2 juli 1505 på återvägen från ett besök i föräldrahemmet genom ett blixtslag drefs till utropet: "Hjälp, S:t Anna, jag vill bli munk". Det gifna löftet var för hans samvetsgrannhet bindande, och han inträdde mot faderns vilja i "de reformerade augustineremiternas" kloster i Erfurt. Efter ett novisår aflade den 23-årige magistern professio och blef fullständigt munk. Han hade gått in i klostret för att kunna öfvervinna det ondas makt inom sig, högmodet, den bristande kärleken till Gud, egenviljan (enligt populär katolsk teori var L:s onda den sinnliga driften, åt hvilken han skulle ha hemfallit i Erfurt eller redan med fru Ursula i Eisenach); han ville på medeltida vis genom munkaskes vinna en nådig Gud; och i den nominalistiska teologi, som han redan lärt känna, var en hufvudsats den, att människan kan på det sedliga området göra, hvad hon vill. Han bedref därför späkningar med en ifver, som väl framkallade kroppslig sjukdom, men ej gaf honom frid. Här framträdde redan det originella i L:s personlighet: samvetsömheten, det oblidkeliga sanningskrafvet gentemot sig själf, som icke tillät honom att söfva sig undan sin synd med hjälp af något yttre medel eller med stöd af någon yttre auktoritet. (Från moderat katolsk ståndpunkt blir detta grundfelet hos L.; hans högmod och själföfverskattning, som gjorde, att han tillmätte sitt eget omdöme större betydelse än de kyrkliga myndigheternas; reformationens genesis är andligt högmod, enligt H. Grisar.) -- Under klostertiden bedref L. äfven enligt ordensbeslut teologiska studier och infördes nu helt på "via moderna" ("den nya vägen"), den senare nominalismen, främst Occam, d'Ailli, Gabriel Biel (hvaremot han aldrig närmare trängde in i Tomas från Aquino och den tomistiska katolska tankegången, mot hvilken han därför ock senare stundom riktade orättvisa beskyllningar). Här lärde han ytterligare att, om människan gör så godt hon kan, så får hon genom biktinstitutet den sakramentala nåden. Så försökte L. ifrigt denna väg, men gjorde erfarenheten, att efter hvarje prästerlig absolution synden lika fullt var en makt i hans inre. Då försökte L. med helgon- och relikkultens medel; han utvalde åt sig för hvar dag olika skyddshelgon, 21 stycken, men med samma negativa resultat. Den lefvande dömande Guden blef alltmera hans fasa, i synnerhet sedan han genom den nyssnämnda nominalistiska teologien lärt uppfattningen af Gud som den godtyckligt handlande och den därur följande predestinationsläran. Detta faktum, att han alltid kände sin synd, månne det betydde, att han hörde till de icke utvalde och att sålunda all möda var lönlös? Ångesten nådde sin höjdpunkt, när han 1507 prästvigdes och som präst skulle förvalta sakramenten. Men då var ock den första större ljusningen nära. Den reformerade ordensgrenens general Johann von Staupitz, en fint bildad humanist och lärjunge till Bernhard af Clairvaux, kom på visitation till Erfurt, intresserade sig för den originelle munken, hörde hans bikt och sökte hjälpa honom genom att hänvisa från den dömande till den lidande Kristus, som uppenbarade Guds kärleksvilja (humanismen hade flerstädes börjat åter draga Kristus fram i religionens centrum). L. började nu ifrigt studera Kristus i bibeln (bibelläsning var särskildt inom augustineremiternas orden påbjuden) och kunde på Bernhards vis vinna mystisk ro i Kristi sår; men någon verklig sedlig omgestaltning följde ej heller nu, och den inre striden fortsatte. Dock glömde L. aldrig tacksamheten mot Staupitz som sin främste välgörare. Denne visade ock på annat sätt sin omtanke om L.; han ville lugna honom genom förflyttning till ett annat verksamhetsfält och beredde honom 1508 plats som filos. professor vid Wittenbergs universitet. Dess professorer rekryterades till stor del af munkar från augustinklostret i staden, dit alltså L. förflyttades och där han snart blef subprior. I Wittenberg föreläste L. Aristoteles och den nikomakiska filosofien, där rättfärdiggörelsebegreppet särskildt framhålles. Samtidigt bedref han själf studier i bibeln och teologien för att kunna öfvergå till den förnämligare teol. fakulteten och blef i mars 1509 teol. baccalaureus. Sannolikt ungefär vid denna tid fick han under sina bibelstudier i "svarta tornet" i Wittenbergs kloster syn på innebörden af Romarbrefvet 1: 17 och vann därmed principiellt lösningen på sin långa inre kamp (enl. den traditionella uppfattningen skedde detta redan i Erfurts klostercell; L:s egna utsagor om tid och plats äro vanskliga att rätt tyda). Hvad L. fann, var detta: Guds rättfärdighet är hans barmhärtighet, hans nåd; och människan vinner denna rättfärdighet genom att kasta öfver bord all egen förtjänst och förtröstansfullt, d. v. s. i tron, omfatta Guds kärlek, uppenbarad i Kristus. Om hon det gör, då har hon sina synders förlåtelse och en nådig Gud, då kan hon dag för dag förtroendefullt vända sig till Gud som ett barn till sin fader. Men detta att tro på Guds kärlek i Kristus är till sin psykologiska innebörd en viljeakt, en ändring i viljeställning och viljeriktning; och därför följer därur med psykologisk nödvändighet en sedlig förvandling, äfven om syndens makt aldrig helt och hållet öfvervinnes. Så bli de goda gärningarna en naturlig frukt af rättfärdiggörelsen, men ej dess förutsättning. Med denna uppfattning krossades principiellt hela den katolska sakramentala nådeapparaten, liksom hela sedligheten omvärderades (troheten i det jordiska kallet, kallelse-