1485 Luther 1486 sedligheten), och framför allt nådde L. härmed fram till det rent personliga, af alla yttre institutioner eller auktoriteter obundna gudsumgänget. Naturligtvis insåg L. ej genast alla dessa konsekvenser. Han var nöjd med att själf ha funnit vägen till en nådig Gud; han kände sig som god katolik och trodde sig finna sin nya uppfattning hos Bernhard och Augustinus, hvilken han enligt sin munkordens tradition flitigt studerade, när han hösten 1509 åter flyttades till Erfurts kloster. Augustinus framkallade alltså ej krisen; men studiet af denne hjälpte L. att begynna lösgöra sig från no-minalismens teologi och kritik, liksom det gaf stöd åt det originella hos honom, hans samvetsallvar. Från denna tid äro ock hans första bevarade skriftliga uppteckningar: randanmärkningar till Augustinus' skrifter (1509) och till Petrus Lombardus' sentenser (1510). - Förflyttningen till Erfurt sammanhängde med en strid, som utbrutit mellan en del reformerade kloster, hvaribland Erfurts, och ordenschefen Staupitz; striden rörde, om klostren skulle sammanslutas med den "oreformerade" grenen eller ej. L:s anseende var redan så stort, att han tillkallades att reda ut saken. Jämte en ordensbroder skickades han ock i officiell ambassad till Rom för att få tvisten bilagd. Af källorna är det ej klart, om han tillhörde ambassaden hösten 1510, som sändes af klostren, eller ambassaden hösten 1511 å Staupitz' vägnar; i hvarje fall rubbades ej hans vänskapsförhållande till Staupitz. Resan till Rom (på ett glänsande sätt skildrad af Haus-rath i "M. L:s Romfahrt", 1894) hade för tillfället ej annan betydelse än att stärka L:s kyrklighet och skaffa honom ökadt anseende i hemlandet; traditionen (från hans son) om själskrisen under krypandet uppför "scala sancta" saknar tydligen verklig grund. Men 'de erfarenheter, som L. i Rom gjorde rörande kurians och öfver hufvud kyrkomännens oandlighet och liderlighet, skulle senare bli honom ett skarpt vapen i handen och fast rota hans då på annan väg vunna öfvertygelse om påfvedömet som Antikrist. Hemvägen gick direkt till Wittenberg, där L. i okt. 1512 disputerade och promoverades till teol. doktor af dekanen Andreas Karlstadt. Bland andra för framtiden viktiga vänner, som L. då vann i Wittenberg, må nämnas kurfursten FrecLiks privatsekreterare Spalatin, kano-nisten Schurf, teologen Nik. von Amsdorf och målaren Lucas Cranach. Wittenbergs universitet var säte för den nya humanismen, och L. lärde sig af denna det kraf på källstudium i bibeln, det sinne för historisk utveckling och den vetenskapliga attiralj, som med tiden möjliggjorde omsättandet af hans religiösa erfarenhet i en reformation. Närmast blef L:s uppgift att som professor i teologi från 1512 föreläsa öfver bibeln. Hans första serie var Psalmerna 1512-14, hvari hans nya frälsningskunskap först begynner skaffa sig uttryck (enl. Scheel m. fl. var det först under dessa föreläsningar, 1513, som L. fick sikte på Romarbrefvet 1: 17 och den nya frälsningsvägen). Men psalmföreläsningarna äro intressanta äfven i det -afseendet, att de visa, huru L:s religiösa utveckling löpte före hans teologiska; i sin teologi var han ännu på många vis bunden af nominalismen. Viktigast var här, att predestina-tionsläran hindrade honom att trots det egna upp- lefvandet komma fram till, att människan kan vinna visshet om syndaförlåtelse och barnaskap hos Gud; han nöjde sig med den äkta katolska förhoppningsvissheten: människan kan ej komma längre än att hoppas på nåden. Endast långsamt banade han sig fullständigt väg ut ur katolicismen. Afgörande blefvo här hans föreläsningar öfver Romarbrefvet 1515-16, först nyligen återfunna, i L:s egen uppteckning. Detta fynd synes ha klargjort, att L. först 1516 når den fulla frälsningsvissheten (enligt Denifle och de flesta nya katolska framställningar nu först öfver hufvud den reformatoriska tankegången, som då kommit till för att of verskyla, att han äfven som munk ej kunde lefva sedligt; enl. denna, senast af Pius X i Borromeoencyklikan 1910 sanktionerade, uppfattning är alltså reformationens genesis osedlig lusta). Äfven här drefs L. fram af sina egna inro upplefvanden; att människan kommer ned i syndaångestens djup, det är beviset för, att hon släppt all egen förtjänst och måste helt förtrösta på Gud i Kristus; men då först är hon och måste enligt Guds ord vara viss om sin salighet. L. fick härvid hjälp att förstå sin egen religiösa utveckling, syndaångerns och ödmjukhetens psykologiska betydelse, genom studiet af 1300-talets tyska mystik, främst Tauler, som han 1516 kommenterade, och "Tyska teologien", som han s. å. delvis utgaf. (Några nyare forskare vilja t. o. m. låta den tyska mystiken vara det afgörande, det som förde L. till reformator.) Frigjordheten från katolsk åskådning visar sig i föreläsningarna öfver Romarbrefvet i en växande frimodig ton; blicken vidgar sig ut öfver klostermurarna; tidshändelserna återljuda i lärosalen; kritik och angrepp vågas på både kyrko-och världsliga furstar, på mässdyrkan, relikkult etc. L. började redan träda ut i världen med ett reformprogram, om ock alltjämt med oreflekterad inkonsekvens fasthållande vid det hierarkiska kyrkosystemet och munkidealet. Tillströmningen af studenter (bland andra Olaus Petri) var oerhörd. I verkligheten tillhöra föreläsningarna öfver Romarbrefvet det mäktigaste vi ega af L:s hand. L. började nu ock själf ge ut tryckta skrifter; den första var en disputation om goda gerningar (1516), så följde De 7 botpsalmerna (1517) och Mot den skola-stiska teologien, 97 teser offentliggjorda 4 sept. 1517, hans första egentliga krigsförklaring mot medeltiden. Den religiösa motsättningen till nominalismen hade nu segrat; han betecknade nominalskola-stiken som Kristi dödsfiende, ehuru han visserligen drog stor nytta af nominalismens sönderskärande kritik gentemot den kyrkliga traditionen och ehuru han själf ej någonsin helt kunde frigöra sig från dess band, t. ex. i fråga om predestinationen eller nattvards- och ubikvitetsläran. I föreläsningarna öfver Helreerlrefvet (1517) ligger L:s nya åskådning i sina hufvudpunkter klar och djärft poängterad. Han hade ock utåt en stark ställning, sedan han 1515 blifvit distriktsvikarie för den nordtyska afdelningen af sin orden och genom visi-tationer öfverallt ingrep rensande. På samma gång nådde den genom späkningar och arbete utmärglade munken med de djupa fascinerande ögonen som predikant i stadskyrkan (vikarie för den sjuke kyrkoherden) genom sin egenartade folkliga vältalighet de breda lagren. De första i behåll varande predikningarna af honom begynna med pingsten 1514.