1487 Luther 1488 Äfven som själasörjare i biktstolen hade han stor verksamhetskrets. Det var här han skulle få den yttre stöten till reformationsverket. Kurfursten-ärkebiskopen Albrekt af Mainz hade mot kanonisk lag förvärfvat tre biskopsdömen och måste för detta betala till påfven mer än 200,000 mark; för att kunna betala summan fick han hem-ligen af pa^.en rätt till hälften i norra Tyskland af den officiellt för Peterskyrkan pålysta aflats-handeln. Affären ordnades därpå så, att bankirhuset Fugger i Augsburg förskotterade penningarna till påfven och som säkerhet öfvertog Albrekts af-latsdel; så utsändes aflatsagenter, verkliga prof-ryttare i syndaförlåtelse, främst Tetzel, genom hvilka geschäftssidan af saken alldeles tog öfverhand. Härigenom kränktes L:s nya uppfattning af vägen till frälsning så groft, att han ansåg sig nödgad att offentligen framträda. Kort efter de 97 teserna mot skolastiken anslog han 31 okt. 1517 på dörren till slottskyrkan i Wittenberg, som dagen därpå skulle invigas, 95 teser mot aflaten, på samma gång som han skickade dem jämte ett ödmjukt bref till Albrekt af Mainz. Från denna dag brukar reformationens början räknas. L. själf afsåg ej att åstadkomma revolution, utan blott en lärd diskussion; teserna voro skrifna blott på latin i akademisk form; de förnekade ej aflaten, utan endast kritiserade dess missbruk och ville få den åter till hvad L. trodde vara det rätta: efterskänkandet af de kanoniska kyrkostraffen. Men det tyska folkets både religiösa och nationella instinkt fann i teserna toner anslagna, som profeterade om andlig och nationell frigörelse. Studenterna öfversatte och tryckte teserna; inom 14 dagar voro de spridda öfver Tyskland och inom 4 veckor öfver nästan hela Västerlandet. De katolska myndigheterna själfva bidrogo till spridningen genom sina åtgärder mot L. Deras ekonomiska intressen hotades starkt, och L. måste raskt tystas. Augustineremiternas general, Gabriel della Yolta, inkallade L. inför generalkapitlet i Heidelberg april 1518 för att i godo bringa honom till ro; men L. kunde i en glänsande disputation uppvisa, att han ej var kättare (det fanns ännu ej något kanoniskt afgörande om aflatens utväxter), och Voltas maktspråk strandade på, att Staupitz och hans ordensgren ställde sig på L:s sida. För framtiden betydelsefullt var, att L. i Heidelberg för sm sak vann Butzer, Schnepf och Brenz. Luther hade ock ytterligare utvecklat sin ståndpunkt i Sermon von ablass und gnade (1518), där hans urkraftiga folkliga framställningssätt bryter igenom och livarmod han begynte sin stora skrift-ställarbana. Emellertid hade" den mäktiga domini-kauorden, som kände sig sårad i Tetzels person, gripit in och formligen anmält L. i Rom för kätteri. Så öppnades i juni 1518 i öfliga former den berömda treåriga kätteriprocess, hvars förlopp först nyligen klargjorts. Anklagelsen kunde ännu gälla blott "misstanke för kätteri"; kurians officielle sakkunnige, Silvester Prierias, fick utarbeta en granskning af de 95 teserna, hvilken blef ett för L:s polemik tacknämligt pekorale; därpå inkallades L. i juli inom 60 dagar till förberedande förhör. Men snart gåfvo de politiska förhållandena vid den pågående riksdagen i Augsburg förhoppning om att kunna raskare få bukt med L. Därför ändrades anklagelsen plötsligt till "notoriskt kätteri", och den påflige legaten i Augsburg, kardinal Cajeta-nus, fick det kanoniskt oantastbara uppdraget att omedelbart förhöra L. i Augsburg och, om han ej, tog tillbaka, föra honom fängslad till Rom. Men den juridiskt och politiskt skickliga planen strandade på två omständigheter: kurfurst Fredrik af Sachsen, som ej ville mista den för hans universitet ovärderlige professorn, förhindrade L:s omedelbara häktande i Augsburg; och förhöret inför Caje-tanus i okt. 1518 gaf vid handen, att L. för sina teser icke kunde enligt någon kanoniskt auktoriserad dogm fällas för kätteri. I öfrigt fick förhöret för L:s utveckling den betydelsen, att han nödgades fasthålla sin nya frälsningstro äfven gentemot påfvens auktoritet, där ej bibeln gaf påfven rätt. Detta djärfva steg underlättades för L. därigenom,, att han som gammal nominalist aldrig fått papalismen i blodet (det viktiga steget förberedt redan i L:s Resolutiones maj 1518). l öfrigt var ej heller detta förnekande af papalismen ännu fastslaget kätteri. L. kunde ock, sedan han hemligen lämnat Augsburg, i anslutning till hvad Parisuniversitetet nyss gjort, vädja från påfven till ett allmänt konsilium. Den bannbulla, som Cajetanus redan fört med sig i beredskap, fick läggas å sido, och påfven måste först utfärda ett dekretal om aflaten (9 nov.), hvilket gjorde L:s uppfattning till kättersk, innan processen kunde föras vidare. Karl von Miltitz af sändes därpå som nuntie för att ge kurfursten påf-liga ynnestbevis. Men genom kejsar Maximilians död (jan. 1519) förändrades hastigt den politiska situationen; påfvedömet behöfde gentemot det hotande valet af Karl af Spanien kurfurst Fredriks stöd. Därför ändrade Miltitz på egen hand sitt uppdrag till fredsstiftarens. Det af L. till Miltitz. gifna löftet att tiga,' så länge motståndarna tegor var emellertid helt naturligt af intet värde; striden kunde ej längre afblåsas. Och när Karl V trots allt valts till kejsare (juni 1519), fanns för påfven ej längre något intresse att skona L. Samma dag som kejsarvalet begynte ock den genom JohannEcks (se d. o.) teser mot Karlstadt framkallade disputatio-nen i Leipzig, där L. 4-14 juli hade ordet och där han nödgades klart opponera ej blott mot påfvens, utan äfven mot konsiliernas högsta auktoritet i trossaker. Resultatet af disputationen blef alltså, att L. bröt med både papalism och episkopalism, med hela det katolska kyrkosystemet och därmed klart framträdde som kättare. Men disputationen medförde ock, att humanismen öppet trädde på L:s sida; de båda stora andliga strömmarna följde nu ett par år samma fåra. Detta betydde för L. ej blott ökad yttre trygghet genom skyddet af Ulrich von Hutten och ridderskapet och mindre beroende af kurfurstens ängslighet. Det medförde äfven en skarpare betoning af den redan förut nationella klangen i hans skrifter och gaf honom sikte på ett nytt stort mål: en genomgripande kyrklig-politisk reform; L. blef efter Leipzig-disputationen medveten reformator. Humanismen gaf honom ock medhjälpare, som kunde utforma och utbreda hans tankar, främst Melanchthon och Justus Jonas. Lucas Cra-nach började från denna tid tjäna L:s sak genom att i kopparstick sprida porträtt af L. (jfr fig. 1); tyvärr ega vi dock ingen bild i behåll, som kan sägas ge oss rätt föreställning om, hur L. i verkligheten såg