1489 Luther 1490 ut. Albrecht Diirer och Holbein, som ock blefvo L:s anhängare, ha tyvärr ej målat honom. - I aug. 1519 utgaf L. som ytterligare Jdargöring af sin religiösa ståndpunkt den berömda s. k. lilla kommentaren till Galaterbrejvet. (Enl. Grisar skulle nu först "omvändelsen", d. v. s. affallet, ha egt rum genom Rom. 1: 17 och rättfärdiggörelseläran.) Ej underligt, att kätteriprocessen mot L. återupptogs med förnyad ifver; som ledande framträdde den tyske ambassadören i Rom von Schöneberg. Förgäf-ves sökte påfven skrämma Fredrik att godvilligt utlämna L. Flera undersökningskommissioner af-löste hvarandra vid kurian; ett sista försök gjordes genom della Volta att få L. att frivilligt taga tillbaka. Ecks ankomst till Rom medförde emellertid tonens skärpande och det slutliga af görandet; bakom stod hela den mäktiga dominikanorden, som ville i L:s person komma åt den rivaliserande augustineremit-orden. Förgäfves manade spanske kardinalen Car-vajal m. fl. till försiktighet. Ett af dominikanerna i Köln uppsatt förslag till bannbulla undertecknades med några af Eck gjorda skärpningar af Leo X 15 juni 1520. Bullan, "Exsurge Domine", är ett vidlyftigt aktstycke, som fördömer 41 af L:s satser och hotar honom med bann, om han ej inom 60 dagar återkallar. Denna påfallande mildhet var formellt betingad af kanoniska rätten, reellt af motståndet inom kardinalkollegiet. L. själf sörjde för, att det ej fick stanna vid hot. Under det processen i Rom pågick, utskickade han en rad skrifter, hvari hans reformatoriska ståndpunkt bragtes till full mognad. I början af 1520 utkommo Vom papsttum zu Rom (viktig för L:s nya kyrkobegrepp) och Sermon von guten werken. Innan L. visste af bannbullan, skref han i aug. sin stora kyrkopolitiska stridsskrift, An den christlichen adel deutscher nation von des christlichen standes besserung ("Om kyrkans reformation. Upprop till Tysklands adel 1520", 1889), där han i mycket lade fram det nationella program, som först 1870 realiserades: en fri tysk kyrka i det nationella tyska kejsarriket, fritt från påfvens eller annan utlännings makt; där kräfde han ock reform af hela lifvet: celibat, munklif, aflat, lyx, otukt, ocker etc. Skriften, väl L:s agitatoriskt väldigaste, gjorde ett oerhördt intryck; han var ej längre den, som skulle skyddas, utan den, som begynte föra nationen i ledband. I okt. s. å. följde en latinsk dogmatisk stridsskrift, De captivitate babylonica ecclesice preludium3 riktad mot hela den katolska sakramentskyrkan, som här rifves sönder med mera energi än kanske någonsin eljest i L:s skrifter. Blott tre sakrament erkändes (dopet, nattvarden och boten), men ej heller dessa i katolsk mening som frälsningsinstrument; Guds ord allena visar vägen till salighet. Joakims från Floris apokalyptik medverkade här att ge framställningen saft och fängsla läsarens fantasi. Då boken var skrifven på latin, gick den långt öfver Tysklands gränser och var väl den första, som i egentlig mening banade lutherdomen väg i Väst-Europa. Den följdes i nov. af den ädlaste produkten af L:s författarskap, Von der jreiheit eines christenmenschen (på lat. och ty., jfr fig. 2; "Om en kristen menniskas frihet", öfv. af F. Fehr, 1891). Temat var: en kristen människa är i tron all tings herre och ingen underdånig; en kristen människa är i kärleken all tings tjänare och alla underdånig. Det är L:s etiska åskådning, som här utan all polemik framlägges i en form, som omstörtar medeltiden. Samtidigt med denna skrifts utgifvande fick L. närmare kännedom om bannbullan, hvilken Eck Fig. 2. Förminskadt faksimile af titelbladet till Luthers skrift "Von der freilieit eines christenmensclien". fört med sig till Tyskland. L., som kort förut genom Huttens edition af Vallas skrift "De do-natione Constantini quid veri habeat" fått reda på, att påfvedömets legala basis, "Donatio Constantini", var en förfalskning, blef nu fullt på det klara med, att påfvedömet (ej Leo X) var Antikrist, och han afsade sig påfven och hela den katolska rättsordningen offentligen, när han 10 dec. 1520 inför universitetets professorer och studenter brände bullan jämte de kanoniska lagsamlingarna. Upphetsningen i Tyskland blef våldsam; men ett var klart: denne man var ej rädd. Så fick han den folkauktoritet, som kanske ensam för honom möjliggjorde gärningen i Worms. Men Antikrist måste nu ock säga sitt sista ord; 3 jan. 1521 utfärdades den verkliga bannbullan, "Decet romanum pontificem", hvilken emellertid var så full af faktiska fel, att den måste omarbetas och kom för sent till riksdagen i Worms. Karl V hade sammankallat sin första tyska riksdag till Worms i jan. 1521, där äfven ständernas klagomål öfver kyrkliga missbruk skulle afgöras. Nu blef den brännande frågan den, om L:s sak skulle inblandas i reformkrafven. För Karl V var saken enkel; L. hade af påfven dömts som kättare; här var påfven ende rätte domaren, och kejsaren hade blott att utföra hans dom, d. v. s. belägga L. med riksakt. För ständerna var saken ej så enkel; inom sachsiska rättens område hade redan utbildats en rättsuppfattning, att det fordrades bevis för rättmätigheten af ett påfligt bann, innan