1491 Luther 1492 akt pålades; och i den af kejsaren nyss besvurna riksgrundlagen hade inryckts en ny sats, att ingen fick ohörd sättas i akt. Så uppkom i Wittenberg det oerhörda, men af Erasmus och kurfurst Fredrik stödda förslaget, att L. skulle förhöras inför riksdagen. Den påflige legaten Aleander gjorde allt för att hindra detta, men af politiska skäl nödgades Karl V gå med på förslaget och utfärda lejd för L. Vid första förhöret, 17 april, hvilket af legaten var ordnadt så, att L. ej skulle komma till tals, korsade denne motståndarnas plan genom att begära anstånd; vid andra förhöret, 18 april, kunde därpå L. genom att följa den af kurfurstens råd klokt utstakade taktiken få utförligt tala för sin sak och, när han uppmanades att ge ett svar utan horn och tänder, aflägga den korta slutbekännelse, hvars ord för alltid ristats in bland historiens afgörande: "Såframt jag icke veder-lägges och öfvertygas med vittnesbörd ur den heliga skrift eller med uppenbara och tydliga skäl, och alltså mitt samvete varder fånget i Guds ord, så kan och vill jag intet återkalla, emedan det är orådligt, besvärligt och farligt att göra något mot samvetet. Gud hjälpe mig, amen." (Att L. skulle tillagt: "Här står jag och kan icke annat," omnämnes visserligen i flygblad redan från 1521, men är ej säkert bevittnadt.) Sammanträdet upplöstes, utan att något beslut fattades. Betydelsen af 18 april var närmast den, att L. fick bestå sitt eldprof och aflägga ett vittnesbörd för all världen, som ej mera kunde glömmas; från den dagen kunde reformationen ej mera hejdas, äfven om L. rycktes bort. Men händelsen betydde ock, att nu första gången för all världen visades, att bannlysning ej i och för sig behöfde medföra aktförklaring. Slutligen betydde Worms-dagarna, att den myndighet, som kontrollerande sköt sig in mellan bann och akt, var en politisk nationalförsamling af hufvudsakligen lekmän; skillnaden mellan klerici och laici och därmed en grundval för det medeltida samfundet började upphäfvas. Ständerna ansågo ej heller L:s sak utagerad därmed, att han vägrade återkalla, utan hänsköto den till en blandad kommission; och aktförklaringen följde faktiskt först efter riksdagens slut, fast den ante-daterades; och t. o. m. i denna aktförklaring är rättsgrunden ej påfvens bann, utan ständernas öf-vertygelse om L:s skuld. Äfven den religiösa reformfrågan var sålunda med Wormsriksdagen dragen inför rikets forum, flyttad på ett större plan, och L:s person träder hädanefter ej så ensamt dominerande fram. Han hade på återvägen från Worms genom de kurfurst-liga rådens omsorg blifvit förd i okändt och säkert förvar på Wartburgs slott, kanske ej utan hans eget val. Här vistades han i 10 månader som "junker Jörg", ansatt af fysisk och psykisk depression, men ock mognande till klarhet om, att nu var tiden inne att bygga nytt i stället för det han rifvit ned. Så utbildade han här mera i detalj sitt för protestantismens historia så viktiga kyrkobegrepp (se K y r k a 2). Här tog han ock upp den viktigaste positiva åtgärden: att ge folket bibeln på dess eget språk. Dec. 1521-sept. 1522 utkom Nya testamentet på tyska, redan genom sitt språk en af hörnstenarna i tyska odlingens historia. Ett frimodigt historisk-klassiskt sinne i förening med starkt betonande af det centralt religiösa möter ock i företalen till bibelböckerna (se Bibelkritik, sp. 237). Betydande skrifter från Wartburg voro ock förra hälften af en kyrko-postilla på tyska samt Buchlein von der beichte och De votis monasticis, där klosterlöftets ogiltighet ändtligen erkändes. - I Wittenberg hade emellertid det stora problemet, en ny evangelisk församlings- och gudstjänstorganisation, framkallat en kris. Karlstadt (se d. o.) och de radikale togo därvid ledningen. Visserligen skapade de mycket värdefullt, som var praktiska konsekvenser ur L:s skrifter ("Ordnung der stadt Wittenberg" och "Ordnung des gemeinsamen beutels", jan. 1522, en finansiell och social nyordning med gemensam aflönings- och lånekassa, sedepolis, tig-geriets afskaffande och den första evangeliska fattigordningen, m. m.), men hotade äfven att framkalla religiös fanatism (bildstorm i febr.) och ett nytt lagtvång under yttre bud. Då begaf sig L. i mars 1522 till Wittenberg och lyckades genom sin personlighet och sina berömda invocavitprediknin-gar segrande genomföra sin organisationsprincip: behåll det gamla, till dess människorna äro så undervisade, att det nya utan skada kan införas; ingen tvångsmakt mot de gammältroende, utan andlig frihet. Så fördes ej blott L. själf att mera än förut betona det beståendes värde, äfven på teologiens område; hela lutherska reformationen fick en prägel af försiktig konservativ ombyggnad af katolska kyrkan. Närmast gaf detta sig till känna i ordnandet af evangelisk gudstjänst, som sakta utvecklades genom L:s Formula missce (1523) fram till hans Deutsche messe (1526); äfven må nämnas Taufbuchlein (1523 och 1526) och begynnelsen af L:s psalmdiktning (1523-24). I sin Betbiichlein (1522) hade L. gett första ansatsen till evangelisk ungdomsundervisning. Men genom denna utveckling framtvangs ock en afsöndring åt två håll. Å ena sidan fann humanismen med Erasmus i spetsen för mycket religiöst nyhetsmaken och skilde sin väg från L.; L:s grofva skrift mot Henrik VIII 1522 var ett förspel; Erasmus' länge närda afundsjuka och brist på förstående af det centralt religiösa i L:s verk bröto öppet ut i boken "De libero arbitrio" (1524), hvarpå L. 1525 svarade med De servo arbitrio, hvilken han sedan alltid satte som sin främsta, men där den nominalisti-ska predestinationsläran stack fram (i kommentaren till Kolosserbrefvet 1527 åter en etisk förmedling för den gudomliga nådens verksamhet). T. o. m. hos Melanchthon begynte ett inre aflägs-nande från L. att göra sig märkbart. Å andra sidan af söndrade sig de radikale, mot hvilka L. riktat den betydande skriften Wider die himm-lischen propheten von den bildern und sakrament (1524), under inflytande af medeltida valdensiska och apokalyptiska kretsar till en månghöfdad, men själfständig, med lutherdomen ett årtionde i utbredning täflande riktning, som blifvit känd under namnet döparrörelsen. Oberoende af denna kom L:s nydaningsverk att missförstås och indragas i bondeupproret 1524-25, hvarunder L. af böndernas härjningar föranleddes att utge en häftig skrift mot dem. Det olyckliga upproret förde ock med sig, att bondeståndet i bitterhet afsöndrade sig från den religiösa nydaningen; L. blef ej mera den väldige