folkprofeten. Landsfurstarna, som kufvat upproret, sedan riksregeringen visat sin vanmakt, togo ledningen äfven på det religiösa området, och protestantismens sak förknippades i Tyskland med partikularismens; "cujus regio, ejus religio" (se d. o.) blef ledande grundsats. L. själf och hans medhjälpare tvungos att gentemot alla upplösningstendenser koncentrera sig på det närmast liggande, en fast kyrklig ordning och ren lära. Individualismen måste vika för samhällsintresset. L. arbetade ock under 1520-talets senare hälft oförtrutet på att nybygga en evangelisk menighet i Sachsen. Redan 1525 begynte han ordinera evangeliska präster; hans viktigaste insatser voro initiativet till och deltagandet i de framtidsdigra visitationerna 1527--29 (se Konsistorium), nya menighetspsalmer (Ein' feste burg, sannolikt 1528) samt den evangeliska folkfostrans grundläggning genom stora och lilla katekeserna 1529 (se Katekes). -- Midt under stridsbullret hade han ock i grund krossat den katolska celibatuppfattningen genom att 13 juni 1525 "djäfvulen till trots" ingå äktenskap med f. d. nunnan i Nimpschs kloster Katarina von Bora (se d. o.). L. fick ock 1526 hela klostret som sin bostad och höll ett ovanligt gästfritt hus, där frisk humor och kristen lifsåskådning väl trifdes samman. L:s oförbehållsamma ordande om allt möjligt började från 1531 af beundrande studenter vid bordet upptecknas; och ur dessa mer eller mindre dåliga referat växte efter L:s död de berömda Tischreden (bordssamtal) fram. Bekant är ock L:s rörande vackra förhållande till sina barn (inalles 5 stycken, af hvilka sonen Hans öfverlefde honom). Sitt skriftställarskap bedref L. fortfarande med oerhörd kraft (sammanlagdt mer än 350 tryckta skrifter, ett större antal än någon annan religiös författare i kristenheten alstrat). Därtill kommo hans kolossala korrespondens och hans ifriga verksamhet som vetenskapsman, föreläsare, predikant, själasörjare, rådgifvare åt hög och låg etc. Häraf framgår f. ö. redan fysiologiskt sedt omöjligheten af det vanliga katolska påståendet, att han varit hemfallen åt dryckenskap och otukt, ett påstående, som dessutom saknar hvarje verkligt bevis och motsäges af alla ej vantolkade fakta. Efter bondeupproret framträdde i ljuset den från början förefintliga olikheten i L:s och Zwinglis (se denne) religiösa grundåskådning, och under de gifna förhållandenas tryck koncentrerade den sig i strid om nattvardsläran. Den började därmed, att L. i dec. 1524 skref sin ofvannämnda, mot Karlstadt riktade "Wider die himmlischen propheten" etc. Då Zwingli 1525 ej utan påverkan från Karlstadt och nederländaren C. Hoen fullt utbildat sin nattvardslära, kom L. att nästan identifiera den schweiziska reformationen med "svärmeandarna", och striden bröt ut öfver hela linjen. L:s viktigaste skrifter i denna voro Dass diese worte ... noch feststehen, wider die schwarmgeister (1527) och hans "stora bekännelse om nattvarden" (1528). Hans religiösa intresse var fasthållandet af, att nattvarden är ett Guds handlande med människan, ett verkligt nådegifvande; men när han skulle förklara, hur Kristi reala närvaro i nattvarden skedde, fördes han genom reminiscenserna från sin nominalistiska skolastik till ubikvitetsläran, ja till den grekiska uppfattningen af en inverkan på den troendes kropp till odödlighet; detta sistnämnda bortföll dock sedermera åter hos L. På uppdrag af kurfursten utarbetade ock L. med vänners hjälp de mot Zwingli riktade 17 bekännelseartiklar, hvilka kommit att gå under namn af Schwabachartiklarna och som utgöra det första egentliga förarbetet till augsburgiska bekännelsen. Den hotande politiska situationen förde den från sitt land fördrifne Ulrik af Württemberg och landtgrefven Filip af Hessen att söka medla fred mellan protestanterna; och genom hjälp främst af Strassburgteologen Butzer (se d. o.) kom slutligen ett religionssamtal till stånd i Marburg i okt. 1529. Den traditionella uppfattningen är, att förhandlingarna där, trots schweizarnas tillmötesgående, strandade genom L:s envishet och ofördragsamhet; nyaste forskningar (främst v. Schuberts) synas emellertid visa, att L. i verkligheten var den mest tillmötesgående och att det var Zwingli, som förhindrade full enighet. Man nådde dock ett stort resultat, ett fredligt erkännande af hvarandra, i de af L. författade Marburgartiklarna, en förmildrande omarbetning af "Schwabachartiklarna". Det var ej religionssamtalet i Marburg, utan den inskränkt fanatiske kurfurst Johans af Sachsen manipulationer vid de politiska förbundsförhandlingarna i Schwabach-Schmalkalden mot slutet af 1529, som definitivt refvo sönder protestantismen i två olika religioner. (Om olikheten i åsikter i vissa kardinalfrågor mellan L. och Calvin se Calvin.) Till riksdagen i Augsburg 1530 kunde L. som aktförklarad ej medfölja, utan fick stanna på fästet Koburg, hvarifrån han dock öfvade inflytande på förhandlingarnas gång och utformningen af första delen i den lutherska bekännelsen, liksom han och hans vänner redan i mars 1530 utarbetat den redogörelse för skiljepunkterna mellan lutherdom och katolicism, hvilken är känd under namnet Torgauartiklarna och som sannolikt väsentligen är identisk med andra delen af augsburgiska bekännelsen. Gentemot det efter Augsburgriksdagen bildade Schmalkaldiska förbundets sträfvan att genom politisk maktutveckling stödja reformationsverket stod L. med sitt centralt religiösa intresse afböjande, äfven om han genom påverkan från de sachsiske och hessiske juristerna uppgaf sin ståndpunkt från 1530, att yttre motstånd mot kejsaren vore otillåtet, äfven om denne sökte med våld undertrycka reformationen. I öfrigt betecknar 1530-talet L:s kanhända mognaste religiösa verksamhet. Hans ställning i Wittenberg var fortfarande densamma: professor vid universitetet och vikarierande pastor vid stadskyrkan (kyrkoherde Bugenhagen var mest ute på organisationsresor). 1531 begynte L. sin yppersta föreläsningsserie, öfver Galaterbrefvet, hvilken räckte till 1535, då den sammandragen utkom af trycket i hans stora kommentar till Galaterbrefvet; den innehåller L:s hufvudframställning af frälsningsläran. Sedan tog han upp en på teologiskt innehåll rik föreläsningsserie öfver 1:a Mosebok, hvilken med många afbrott varade till kort före hans död. 1532 höll han under en längre sjuklighetstid i sitt hem de predikningar, hvarur huspostillan framgick. 1534 kunde han ändtligen med flera medarbetares hjälp föra hela bibelöfversättningsverket till fullbordan. Då Karl V:s plan på ett allmänt