konsilium skulle behandlas af Schmalkaldiska förbundet, utarbetade L. på sin kurfurstes uppdrag i dec. 1536 en ny antikatolsk bekännelse, hvilken visserligen ej kom att framläggas för förbundsförsamlingen i Schmalkalden 1537, men som privat underskrefs af de närvarande teologerna, i tryck utgafs 1538 och småningom kom att få officiell prägel och symboliskt anseende under namn af Schmalkaldiska artiklarna. Denna bekännelse bildar dogmhistorisk facit i L:s teologi och höjdpunkten i hans dogmatiska utveckling. Förhandlingarna om ett allmänt konsilium fortsatte och förde L., som alltid var misstrogen mot unionsplaner, till ett nytt stort arbete, den för hans uppfattning af kyrkan viktigaste af alla hans skrifter, Von den conciliis und kirchen (1539). S. å. fick ock L. vara med om den för framtiden så betydelsefulla organisationen af det första lutherska konsistoriet (se Konsistorium), liksom han fick upplefva och medverka vid Brandenburgs och hertigdömet Sachsens öfvergång till protestantismen. L:s sista årtionde blef en nästan oafbruten kamp mot sjukdomar och lidande. På mötet i Schmalkalden 1537 sjuknade han svårt i stenlidande, och därtill sällade sig hufvud- och öronvärk, öppet sår på låret, astma och melankoli. Han träffades ock af upprepade familjesorger; det svåraste slaget var hans 13-åriga dotter Magdalenas död (1542). Begynnande splittring bland de evangeliske förde L. 1539 in i den antinomistiska striden (se d. o.) med Agricola. 1539--40 indrogs han ock i frågan om landtgrefve Filips af Hessen dubbeläktenskap, där reminiscenser af L:s nominalistiska teologi förledde honom och Melanchthon att enl. katolsk biktpraxis genom biktråd medge dispens för ett hemligt (det var grundförutsättningen) tvegifte; härför fick L. lida mycken smälek och förlorade i auktoritet, äfven om hela omfattningen af det slag, som därigenom tillfogades lutherdomen, framträdde först efter hans död. Under påverkan af sjukdom och psykisk depression skref så L. i konflikten med den osedlige Henrik af Braunschweig sin allra gröfsta skrift, Wider Hans Worst, som dock genom L:s själfbiografiska antydningar blifvit af största vikt. L:s ursprungligen vänliga ställning gentemot judarna hade ock förbytts i bitterhet, när han såg omöjligheten att vinna dem (Von juden und ihren lügen, 1542). Likaså skärptes tonen mot schweizarna (i Kurzes bekenntniss vom h. sakrament, 1544) och mot påfvedömet; L:s sista af honom själf utgifna skrift bär den betecknande titeln Wider das papsttum zu Rom vom teufel gestiftet (1545). Eljest föll utifrån mycket ljus öfver hans sista lefnadsstig; han fick upplefva reformationens stora segertåg under 1540-talets förra hälft; så godt som hela Tyskland var lutherskt, och hela landet skulle bli det, sådan var ställningen och utsikten under L:s sista år. Han kunde ock i det sista dikta segerpsalmer. I nov. 1545 slutade han sin föreläsningsverksamhet. I febr. 1546 var han på besök i Eisleben för att försona två grefvar Mansfeld, då, 18 febr., samma dag som fredsdokumentet undertecknades, ett slaganfall (den katolska versionen om själfmord dök upp först 1568 och är en ren dikt) slutade hans lif, i flera personers närvaro. Af L:s skrifter finnas 7 stora editioner; de mest brukbara äro f. n.: Halle-upplagan af Walch (24 bd, 1740--53, med värdefullt register; ny revid. uppl. i 21 bd, S:t Louis 1880--1904), Erlangen-Frankfurt-upplagan (67 tyska och 38 latinska bd, 1826--57), den enda färdiga, samt (under utgifning sedan 1883) Weimar-upplagan, efter moderna kritiska editionsprinciper. L:s bref äro utgifna af de Wette (6 bd, 1825--56) samt i modernare edition af Enders (sedan 1884, hittills 11 bd). En kritisk edition af bibelöversättningen utges sedan 1907; dessutom flera editioner af "Tischreden", dikterna etc. En god populär edition är "L:s werke für das christliche haus" (8 bd, 1892, 3:e uppl., 10 bd, 1905). En svensk edition utgafs af Sondén och Lindblad 1859 i 7 bd. Bland svenska öfv. af L:s skrifter må vidare nämnas hans passionspredikningar (1726; nyaste uppl. 1900), kyrkopostilla (1753; nyaste uppl. 1892), huspostilla (1840; nyaste uppl. 1901), förklaring öfver Galaterbrefvet (1775; nyaste uppl. 1903), öfver bergspredikan (1882), utläggningarna af de 10 budorden (1829, 1859), Fader vår (1841; flera uppl.), Petri första bref (1850; nyaste 1905), Davids 51:a psalm (1856, 1897) och de 7 botpsalmerna (1859) samt hans bordssamtal (1877; 2:a uppl. 1901) och "Andlig skattkammare" (1901) och de å sp. 1489 nämnda. Litt.: Mer än 200 biografier och inemot 3,000 specialundersökningar öfver L. finnas på alla kulturspråk. Här anges endast de viktigaste nyare biografierna. På protestantisk sida var banbrytande J. Köstlin, "L:s theologie" (2 bd, 1863; 2:a uppl. 1901), och "Martin Luther. Sein leben und seine schriften" (2 bd, 1875; 5:e uppl. utg. af G. Kawerau 1903), fortfarande den vetenskapligt förnämsta, vidare Th. Harnack, "L:s theologie" (2 bd, 1862--86). Jubileet 1883 framkallade en rik litteratur, hvaribland de populära, äfven till svenska öfv. biografierna af Köstlin (1882) och G. Plitt ("L:s leben und wirken", 1883; konstnärligt byggd), de kortare, vältaliga af M. Lenz ("Martin Luther", 1883; 3:e uppl. 1897) och G. Freytag ("Doktor Luther", 1883; 5:e uppl. 1907) samt de stora af Th. Kolde, "Martin Luther" (2 bd, 1884--93; bra), och fransmannen F. Kuhn (3 bd, 1883; själfständig forskning). Från kulturhistorisk synpunkt har L. behandlats af A. Berger (2 bd, 1895--98), från populär af M. Rade (3 bd, 2:a uppl. 1901). Biografier ha vidare utgifvits af amerikanen H. Jacobs (1898; 2:a uppl. 1910) och engelsmannen Th. M. Lindsay (1900). En god tysk populär illustrerad är G. Buchwalds (1902), en värdefull polemisk W. Walther, "Für L. wider Rom" (1906). Konstnärligt ypperst och psykologiskt mest inträngande är A. Hausraths "Luthers leben" (2 bd, 1904; 2:a uppl. 1906). Värdefullt illustrerad är E. Heycks "Luther" (i "Monographien der weltgeschichte", 29, 1909). Utmärkt är H. Böhmers lilla koncentrerade "L. im lichte der neueren forschung" (2:a uppl. 1909); goda teckningar af L:s tidigare utveckling ge dansken V. Ammundsen, "Den unge L." (1907), och O. Scheel, "Luthers entwicklung bis 1517" (1910). De nyaste protestantiska biografierna äro två större amerikanska från hösten 1911, af A. C. Mc Giffert (bra) och P. Smith (god litteraturorientering). -- Den moderna katolska forskningen har bestämts af J. Janssens "Geschichte des deutschen volkes seit