De muskler, som omge ledgången, hålla nämligen den luxerade delen fast i det oriktiga läget. Nu slappas dessa genom den anestetiska sömnen, och repositionen göres därigenom i regel mycket lätt. Vanligen är det tillräckligt att, sedan full känslolöshet inträdt, draga på den skadade extremiteten, medan en medhjälpare håller fast den öfre delen däraf eller också bålen, om en hel extremitet luxerats. Med en kännbar och hörbar knyck springer delen i led. Dock kunna för vissa ledgångar och i äldre fall mycket mera komplicerade förfaranden bli nödvändiga. Efter skedd reposition bör leden någon tid sparas, eljest kan recidiv lätt inträffa. Någon retning i den skadade ledgången uppträder väl alltid; det bästa botemedlet därför är massage. Det ges äfven en annan form af luxation, den, som uppkommer i ledgångar, hvilka genom sjukdom, oftast benröta, blifvit så förstörda, att leden ej längre kan hålla ihop. Småningom skiljer sig den ena kontrahenten från den andra — underbenet från lårets nedre ända i knäet, lårbenshufvudet från bäckenets panna, vid höftsjuka o. s. v. En sådan patologisk luxation är alltid en tillstöt af sämsta betydelse. Dock kan läkning omsider ske, naturligtvis i den oriktiga ställningen. Efteråt kan t. o. m. denna, liksom f. ö. vanförheten vid misskända och ej reponerade våldsamma luxationer, på operativ väg rättas mer eller mindre fullständigt. Sådan operativ behandling kan jämväl bli nödvändig vid de tillfällen, då luxationen är förenad med afsprängning af delar af ledytan eller deras omgifning, då alltså ett s. k. intra-artikulärt brott föreligger. Genom Röntgenfotografering ha vi numera ett säkert medel såväl att igenkänna en luxation som att öfvertyga oss om de luxerade bendelarnas oriktiga läge samt att efter verkställd reposition konstatera, att ledkomponenterna återförts i riktig ställning till hvarandra. — Jfr Distorsion. <tab>Rsr. J. Å. Luxdorph, Bolle Villum, dansk jurist och estetiker, f. 1716, d. 1788, blef 1733 student, 1734 kanslisskreterare, 1744 assessor i Höjesteret, 1749 generalprokurator och 1773 förste deputerad i kansliet samt 1777 geheimeråd. L. var led. i många viktiga kommissioner, såsom 1772 i den, som dömde Struensee, och 1786 i den stora landbokommissionen: han författade betänkandet om stavnsbaandets upphäfvande. 1750 blef han medlem och 1780 president i Videnskabernes selskab. Han skref 1754 en latinsk dikt om tåget öfver Belt (Poema in Caroli Gustavi transitum maris baltici), hvilken prisbelöntös af svenska Vitterhetsakad. och trycktes i dess handlingar (I, 1755); han utgaf äfven en samling latinska Carmina (1775; 2:a uppl. 1784) och den kvicka satiren Tossernes lyksalighed (1764). Största betydelsen fick L. som smakdomare, genom brefväxling med samtidens lärde och genom sin verksamhet i Selskabet for de skjönne videnskaber; han utgaf 1742 Samling af smukke danske vers och deltog i utgifvandet af T. Reenbergs skrifter (1769). R. Nyerup utgaf Luxdorphiana (1791), en samling bref och litterära anteckningar ur hans efterlämnade papper. Hans kalendrar innehålla intressanta upplysningar om dåtidens politiska förhållanden och tilldragelser. <tab>E. Ebg

Luxembourg [lyksãb<over>o</over>r], François Henri de Montmorency-Bouteville, hertig af L., fransk marskalk, f. 8 jan. 1628 i Paris, d. 4 jan. 1695 i Versailles, var son till grefve de Bouteville och bar detta namn till 1661, då han gifte sig med arftagerskan till huset Luxembourg, Madeleine de L.-Piney. Han lärde sig krigskonsten under "den store" Condé, hvars moder var L:s beskyddarinna, och deltog i fälttågen i Katalonien 1647 och i Flandern 1648, där han särskildt utmärkte sig i slaget vid Lens och s. å. utnämndes till "maréchal de camp". Under frondeupproret (1648—52) stod L. på Condés sida och gick liksom denne i spansk krigstjänst. Efter pyreneiska freden (1659) återvände han till Frankrike, försonade sig med hofvet och deltog som generallöjtnant under Condé i eröfringen af Franche-Comté (1668). 1672 blef L. befälhafvare för den franska armé, som opererade i Köln. Han intog flera fasta platser, segrade öfver prinsen af Oranien vid Woerden samt vid Bodgrave och blef befälhafvare öfver franska armén vid Nedre Rhen. Där gjorde han ett äfven af fienden beundradt återtåg till Maastricht (1673), hvarifrån prinsen af Oranien, ehuru öfverlägsen i antal, förgäfves sökte fördrifva honom. 1675 blef han efter Turennes död marskalk af Frankrike och högste befälhafvare. Hans fälttåg i Belgien 1677 och 1678 voro verkliga segertåg. Han intog Valenciennes, slog Vilhelm af Oranien vid Cassel (1677) och Saint-Denis (24 aug. 1678). Genom den mot honom fientlige Louvois' intriger blef L. emellertid 1679 anklagad för förbund med djäfvulen (hvilket gaf stoffet till den svenska folkboken "Luxembourgs förbund med satan", 1769) och förbindelser med giftblanderskor, fick i 14 månader sitta på Bastiljen, men frigafs 1680, sedan man icke kunnat förebringa några bevis mot honom. Först 1690 fick han ånyo öfverbefälet, denna gång i Flandern. Där segrade han vid Fleurus (s. å.), Steenkerken (1692) och Neerwinden (1693) samt intog Charleroi (s. å.). L. var redbar och frimodig och en af sin tids största militära begåfningar samt varmt älskad af soldaterna, men i kroppsligt afseende var han mindre lyckligt utrustad, han var sjuklig och puckelryggig. Med honom bortgick den siste af Ludvig XIV:s "store generaler". Se Artoing, "Le maréchal de L." (1853). — L:s son Christian Louis de Montmorency-L. (f. 1675, d. 1746) och sonson Christian François Frédéric de Montmorency-L. (f. 1702, d. 1764) blefvo äfvenledes marskalkar af Frankrike. Den senares maka, Madeleine Angélique, född de Neuville-Villeroy (f. 1707, d. 1787), vid 15 års ålder gift med markis de Boufflers, under hvilket namn hon är mest känd, och 1750 gift med Luxembourg, var en af de för fägring och snillrikhet mest utmärkta damerna under Ludvig