Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 5-6 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luxembourg, François Henri de Montmorency-Bouteville - Luxembourggalleriet, Luxembourgmuseet. Se Luxembourgpalatset - Luxembourgpalatset - Luxemburg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

XV:s tid. Hon var en förtrogen vän till J. J.
Rousseau (se denne).

        E. A—t.

Luxembourggalleriet [lyksãbor-],
Luxembourgmuseet. Se
Luxembourgpalatset.

Fig. 1. Luxembourgpalatsets fasad åt Luxembourgträdgården.

Fig. 2. Senatens sessionssal i Luxembourgpalatset.

Luxembourgpalatset [lyksãbor-] i Paris,
beläget icke långt från Seines vänstra strand,
uppbyggdes 1615—20 af Salomon Debrosse på Marias
af Medici föranstaltande. På platsen stod förut
ett större enskildt hus, tillhörigt hertigen af
Luxembourg-Piney (däraf palatsets namn). Palatset
(fig. 1) är byggdt i fransk renässans, ehuru vissa
delar erinra om trädgårdsfasaden i Palazzo Pitti i
Florens. Hufvudfasaden mot n. består af tre
paviljonger, sammanbundna af gallerier. Palatset
ombyggdes delvis 1804 och 1836—44. Det nyttjades
som fursteboning ända till revolutionen 1789,
gjordes af konventet till statsfängelse (1792) och blef
1795 säte för Direktoriet. Under första
kejsardömet var palatset lokal för senaten, därefter, till
1848, för pärskammaren, och sådan 1852 är det
ånyo senatspalats (jfr fig. 2), med det undantag, att
1871—79 Seine-prefekturens byråer voro inrymda
där. Palatset har flera ståtliga och praktfulla
interiörer från Marias af Medici och senare tid, med
plafond- och väggmålningar. "La grande
galerie" i första våningen dekorerades af Rubens med
den följd delvis allegoriska målningar till
drottningens ära, som nu finns i "Rubenssalen" i Louvre.
L. omges af en stor och präktig, stämningsfull
park, "le jardin du L.", med terrasser, fontäner
("Medicifontänen") och en mängd gamla och
moderna skulpturverk, bland de senare åtskilliga
monument, resta öfver skalder och konstnärer
(Watteau, George Sand, Delacroix m. fl.). I parken
ligger Luxembourgmuseet, som intill
1885 var inrymdt i själfva palatset, men då flyttades
till ett orangerihus, som utvidgades, men som från
första början var otillräckligt. F. n. ombygges det
närbelägna och rymliga seminariet vid S:t Sulpice
till lokal för museet l.
Luxembourggalleriet. Detta omfattar af staten förvärfvade
konstverk af lefvande konstnärer, franska och utländska.
Tidigast ett 10-tal. år efter mästarnas död pläga
deras verk öfverflyttas till Louvre eller till
provinsmuseer. Till följd af nu rådande trångboddhet äro
många af museets konstverk magasinerade eller
sända till andra lokaler. En radikal nygestaltning af
museet väntas i förening med den stundande
förflyttningen. Senaste katalog (utan årtal, omkr. 1900)
omfattar 1,254 nummer (målning, teckning,
skulptur, gravyr, medaljer, objets d’art): sedan dess
har samlingen ökats betydligt. Jfr L. Bénédite,
"Le musée national du Luxembourg" (1894), och
A. Hustin, "Le palais du L." (1904).

        (G—g N.)

Luxemburg [lo’ksemborg], fordom grefskap och
senare hertigdöme i västra Tyskland på gränsen
mot Nederländerna, hörde efter 1815 som
storhertigdöme till Tyska förbundet, men delades vid
fördraget i London 19 april 1839 mellan
Nederländerna och Belgien. Den till Nederländerna förr
hörande delen bildar

1. Storhertigdömet L., som genom
Londonfördraget 11 maj 1867 förklarades för ett
oberoende och neutralt land. Det har formen af en
likbent triangel med spetsen riktad mot n. samt
gränsar i n. och ö. till Rhenprovinsen, i s. till
Lothringen och franska dep. Meurthe-et-Moselle
samt i v. till belgiska L. 2,586 kvkm. 259,891
inv. (1910), hvilka nästan alla (96,4 proc.) äro
katoliker. Utom i några byar vid belgiska gränsen,
där vallonska talas, är språket allmänt en plattysk
munart (se "Wörterbuch der luxemburgischen
mundart", 1906, och Welter, "Die dichter der
luxemburgischen mundart", s. å.); dock begagnas
franskan nästan utan undantag vid
deputeradekammarens öfverläggningar, vid domstolarna och i
förvaltningen. Landet är kuperadt. Norra delen är
en skogrik, af många dalar genomdragen platå,
Ösling l. Eisling, som bildar en öfvergång
från lothringska berglandet Ardennerna till Eifel
och stiger till 565 m. Södra delen, det
fruktbara Gutland, är af mesozoisk ålder, medan
det ofruktbara norden är devoniskt. Stenkol
saknas alldeles, men på järnmalm (s. k.
minettemalm) finnes stor rikedom. Utom Chiers, som
är biflod till Maas, flyta vattendragen till Mosels
biflod Sauer, som fr. v. till ö. strömmar genom
landet. Klimatet är i n. rått, med snörika vintrar
och svala somrar, i s. mildare (staden L. har i
årsmedeltemperatur 9,8°); nederbördsmängden är
745 mm. Nära hälften (46,5 proc.) af hela
området är åkerjord, 1/3 skog, 10,5 proc. ängsmark
och 0,57 proc. vinberg, de senare mest vid Mosel
och Sauer, hvilka lämna i goda år 60,000 hl.
Boskapsskötseln är betydlig, goda nötkreatur och
hästar exporteras. F. ö. sysselsätter sig befolkningen
mest med industri och bergsbruk. 1909 brötos 5,8
mill. ton järnmalm, 34 masugnar smälte 1,6 mill.
ton tackjärn, 10 järngjuterier tillverkade 15,450

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>