ton gjutjärn, 5 stålverk 535,000 ton stål. Mycket malm, järn och stål exporteras. Jämte järnhandtering drifves tillverkning af läder, väfnader, handskar, papper, socker, fajans m. m. L. tillhör tyska tullföreningen sedan 1842. Järnvägarna hade 1910 en längd af 529 km. Af undervisningsanstalter har L. ett ateneum (se nedan, staden L.), 3 gymnasier, 2 lärarseminarier och prästseminarium, landtbruksskola samt omkr. 830 folkskolor (skoltvång sedan 1881). — Enär tronföljdsordningen i L. icke är densamma som i Nederländerna, skildes L. efter konung Vilhelm III:s död (23 nov. 1890) från förbindelsen med Nederländerna och öfvergick till följd af 1783 års arfförening till storhertig Adolf, förut hertig af Nassau. Författningen af 9 juli 1848 (med senare ändringar) är monarkisk. Enligt vallagen af 22 juni 1901 består deputeradekammaren af 53 för 6 år genom direkta val kantonsvis utsedda ledamöter (1 på 5,000 inv.), af hvilka hälften afgår hvart tredje år. För valbarhet fordras liksom för valrätt minst 25 års ålder samt att betala minst 10 frcs i direkt skatt. — Statsinkomsterna beräknades för 1911 till 18,5 mill. frcs och statsutgifterna till 19,9 mill. frcs; statsskulden uppgår till 12 mill. frcs utom en sväfvande skuld för extraordinarie arbeten mot skattkammarförbindelser, hvilken enligt lag af 1907 icke får öfverstiga 11,88 mill. frcs. Krigsmakten består af 1 kompani gendarmer (2 officerare och 145 man, förlagda på 33 stationer) samt 1 kompani frivilliga (6 off., 140 à 170 man). De frivilliges antal kan i undantagsfall höjas till 250 man. För rättskipningen gäller code Napoléon. En högsta domstol finnes i hufvudstaden; dessutom finnas 2 kretsdomstolar (Luxemburg och Diekirch) och 12 fredsdomare (en i hvarje kanton). L. är indeladt i staden L. och de tre distrikten Diekirch, Grevenmacher och L. Mynt- och måttsystemen äro de franska. Landsfärgerna: rödt, hvitt, blått. Flaggan har horisontala ränder i dessa färger. Vapnet är en i silfver och blått randad sköld med ett upprättstående krönt rödt dubbelsvansadt lejon. Ordnar: Ekkroneorden, Nassauitiska husorden Gyllne lejonet samt Adolfs af Nassau militär- och förtjänstorden. Hufvudstad är staden L. Litt.: Bartholeyns, "Le grandduché de Luxembourg, monographie illustrée" (1910). 2. Belgisk provins, omfattar den genom Londonkonferensen 1839 från det forna storhertigdömet L. afskilda västra delen, som bildar sydöstligaste hörnet af Belgien och gränsar i ö. till storhertigdömet L., i s. till Frankrike, i v. till belgiska prov. Namur och i n. till Liège. 4,418 kvkm. 234,252 inv. (1910). Prov. är till större delen en skogig högslätt, genomskuren af breda och djupa floddalar, af hvilka dock flera om sommaren delvis sakna vatten. De viktigaste floderna äro Semoy i s. och Ourthe i n., båda bifloder till Meuse (Maas). Jordbruket är föga gifvande. Däremot äro mineraltillgångarna (järn, bly och zink) mycket stora. Invånarna tala i allmänhet franska, med blandning af en vallonsk och plattysk munart på östra gränsen. Hufvudstad är Arlon. Historia. Landet Luxemburg har sitt namn efter den af romarna anlagda borgen Lützelburg, omkring hvilken staden L. uppstod. En grefve Siegfried af Ardennerna kom 963 i besittning af denna borg och gjorde den till medelpunkt för sina i Wawer-, Mosel- och Ardennergau spridda besittningar. Med Konrad II, åttonde grefven af L., utslocknade 1136 på manssidan det ardennisk-luxemburgska huset, och L. öfvergick till Konrads kusin, grefve Henrik af Namur, samt därefter genom gifte till Valram IV, hertig af Limburg och markgrefve af Arlon. Dennes son Henrik blef stiftare af den andra luxemburgska linjen, till hvilken hörde bl. a. romerske kejsaren Henrik VII, dennes son Johan den blinde af Böhmen samt sonson kejsar Karl IV och som utslocknade med kejsar Sigismund 1437. 1354 blef L. upphöjdt till hertigdöme, förenades 1444 af Filip den gode med Burgund samt kom med detta 1477 till huset Habsburg-Österrike och 1555 till Spanien, ehuru det som en del af burgundiska kretsen räknades till Tyska riket. I pyreneiska freden (1659) erhöll Frankrike södra delen (Thionville, Montmédy, Damvilliers m. m.), och genom freden i Utrecht (1713) fick Österrike det öfriga. 1795 eröfrades L. af Frankrike och afträddes 1797 till detta land, i hvilket det bildade dep. Les Forêts. Genom Wienkongressen förvandlades L. 1815 till en särskild stat i Tyska förbundet med titeln storhertigdöme och tilldelades konung Vilhelm I af Nederländerna som ersättning för förlusten af hans nassauska arfland; dock skulle staden och fästningen L. vara tysk förbundsfästning och erhöll en garnison af 6,000 man. Vid utbrottet af den belgiska revolutionen 1830 slöt sig hela L. utom förbundsfästningen till rörelsen och förklarades af den provisoriska regeringen i Bruxelles 28 okt. 1830 för en del af Belgien. Genom Londontraktaten (19 april 1839) afskildes västra delen från storhertigdömet och förenades med Belgien, hvaremot Tyska förbundet och konung Vilhelm fingo ersättning i delar af Limburg. Återstoden af L. förenades icke med Nederländerna, utan skulle förvaltas som en särskild stat och erhöll 1841 en författning, som ändrades 1848 och 1856. Genom Tyska förbundets upplösning (1866) blef L. själfständigt, ehuru det kvarstod i tyska tullföreningen och fortfarande hade preussisk besättning i staden L. Då Preussen likväl trots Tyska förbundets upplösning vägrade att draga sina trupper ur fästningen och ej heller godkände ett 21 mars 1867 mellan nederländske konungen Vilhelm III och Napoleon III afslutadt fördrag, hvarigenom landet såldes till Frankrike, sammanträdde en konferens i London, där utom stormakterna Nederländerna och Belgien voro representerade. Där förklarades 11 maj 1867 L. neutralt under de undertecknande makternas kollektiva garanti, och det beslöts, att Preussen skulle återkalla sina trupper och fästningen slopas. Detta senare skedde dock först 1872. (Jfr Matschoss, "Die kriegsgefahr von 1867. Die Luxemburger frage", 1908.) Om storhertigdömets skilsmässa från Nederländerna 1890 är ofvan taladt. Storhertig Adolf (se d. o., sp. 186) efterträddes vid sin död 17 nov. 1905 af sonen Vilhelm (f. 22 april 1852), som i sitt äktenskap med infantinnan Maria Anna af Portugal (f. 1861) hade endast döttrar. Hans äldsta dotter Maria förklarades därför genom grundlagsändring 10 juli 1907 för tronarfvinge. Under storhertigens långvariga sjukdom förordnades genom deputeradekammarens beslut 13