nov. 1908 hans gemål till regentinna. Sedan Vilhelm, med hvilken huset Nassau utslocknade på manslinjen, dött 25 febr. 1912, utropades dottern Maria (f. 14 juni 1894) till storhertiginna. 3. Hufvudstad i storhertigdömet L., ligger dels på en bergplatå, som stupar brant mot n. ö. och s., dels i den af ån Alzette genomflutna dalen och består af öfre staden samt de nedre nyare stadsdelarna Pfaffenthal, Clausen och Grund i n. ö. och s. 20,848 inv. (1910). De till stor del i klippan inhuggna berömda fästningsverken, som gjorde L. till en af de starkaste fästningarna i Europa och på hvilka tre århundradens ingenjörer utvecklat sin skicklighet, slopades 1872 enligt Londonfördraget 1867. Deras plats upptages nu dels af en vacker offentlig park, dels af nybyggda kvarter, genom hvilka L. fått ett mera hufvudstadslikt utseende. L. är säte för en biskop och har 6 katolska kyrkor, bland hvilka katedralen Notre Dame (byggd af jesuiterna 1613) och S:t Mikaelskyrkan (från 1320) äro de märkligaste. Slottet (från 1500-talet) ombyggdes 1893–94. L. har ateneum (i det forna jesuitkollegiet; högre kurser i filosofiska och exakta vetenskaper, gymnasium, industri-, handels- och teckningsskola; landsbibliotek, omkr. 85,000 bd), prästseminarium, normalskolor, döfstuminstitut, musikkonservatorium, arkiv (omkr. 40,000 urkunder) m. m. Handeln och industrien ha växt betydligt, sedan befästningarna slopats. Industrien omfattar företrädesvis garfverier, bryggerier, kvarnar, tillverkning af handskar, kassaskåp, konserver. – Borgen L. (förr kallad Lucilinburch och Lützelburg) skänktes 738 af Karl Martell till abbotstiftet Trier. Staden växte upp under 900-talet och började omges med murar, men först 1503 började ett regelbundet befästningssystem tillämpas. Vauban, som var med och ledde angreppet, då marskalk Créqui 1684 intog fästningen, gaf sedermera fästningsverken i hufvudsak den form de senast hade. Fransmännen utrymde fästningen enligt Rijswijkfreden 1697, men eröfrade den 1795 ånyo, efter 8 månaders inneslutning, samt innehade den till 1814.<tab><tab>1–3. (j. f. n.) Luxeuil, stad i franska dep. Haute-Saône (Franche-Comté), i en fruktbar trakt vid en af Saônes bifloder. 5,195 inv. (1906). Collège. Staden har flera märkliga byggnader från 1300–1500-talen, bl. a. maison Carré (det forna stadshuset) från 1440 (med bibliotek och ett litet museum), maison Jouffroy, maison François I (renässans) och kyrkan S:t Pierre (från 1330), som tillhörde abbotens palats (nu stadshus). Staden är ryktbar för sina 17 mineralkällor, som innehålla klornatrium (ett par järn), med en temperatur af 21°–53° och som användas både till drickning och bad. De voro kända redan af romarna, som kallade staden Luxovium, och tillhöra staten. Det af Columba (se d. o. 2) grundlagda klostret upphäfdes 1792. <tab><tab>j. f. n. Luxferprisma (af lat. lux, ljus, och ferre, bära). Se Fönster, sp. 367. Luxlampa. Se Lux. Luxljus. Se Glödljus och Lux. Luxor, forntida egyptisk stad. Se Luksor. Luxovium. Se Luxeuil. Luxurierande granulationer (af lat. luxuriare, vara yppig, frodas), med. Se Dödkött. Luxuriös. Se Lyx. Luxuös. Se Lyx. Lux von Luxenstein. Se Luycx. Luycx, Frans (han skref sig äfven Leux, Lux), flamsk figurmålare, f. 1604 i Antwerpen, d. 1668 i Wien, var 1618–20 elev af Remakel Sina, en obskyr artist, af hvilken intet arbete är kändt. Troligt är, att han därefter var en af Rubens’ lärjungar, men härpå finnas inga dokumentariska bevis. Säkert är emellertid, att han ifrigt studerade den store mästarens målningar och af dem tog starka intryck för lifvet. Sannolikt är, att han enligt tidens sed redan i unga år reste till Italien, men när detta skedde, därom finnas inga säkra uppgifter. (Ett porträtt af en ung man i Stuersska samlingen i Haag är dateradt Rom 1635.) Från 1638 arbetade han för kejsar Ferdinand III:s räkning, blef hans ”kammarmålare” – kejsar Leopold bekräftade 1658 han fullmakt –, adlades med namnet Lux von Luxenstein och blef herre till slottet Pötzleinsdorff, som 1648 förstördes af svenskarna. L. utförde åtskilliga af Rubens påverkade större kompositioner, af hvilka Jesus, Magdalena och två änglar nu finnes i furst Liechtensteins galleri i Wien, Bebådelsen i Rudolphinum i Prag och en Vanitas (vapen, instrument och en ängel) i kejserl. hofmuseet i Wien. Men hufvudsakligen var han verksam som porträttmålare och spelade vid det romersk-tyska kejsarhofvet samma roll som Velasquez i Madrid. Tyvärr voro kejsar Ferdinand och hans närmsta fränder om möjligt ännu ointressantare modeller än Filip IV och hans släktingar, och genom att oupphörligt nödgas frambringa nya konterfej med små variationer af kejsaren och de ärkehertigliga familjernas medlemmar råkade han – allra helst som beställningarna skyndsamt måste effektueras – ut för en massproduktion, som gjorde den från början begåfvade konstnären till en allt ytligare artist, hvars penselföring blef alltmer summarisk. Många porträtt af hans hand finnas ännu i de kejserliga samlingarna i Österrike och i Prag. De flesta kommo dock helt visst efter svenskarnas plundring af denna stad 1648 till Sverige, ehuru en stor del af dem väl förgåtts. Så funnos nog flera Luycx-konterfej bland dem, som vid Uppsala slotts brand 1702 gingo upp i lågor. Ännu träffas dock åtskilliga af L:s porträtt i vårt land. Så ses på Gripsholm kejsar Ferdinand III dels i helfigur och rustning, dels i midjebild och civil dräkt, liksom hans bror ärkehertig Leopold Vilhelm, af hvilken en bild i helfigur (replik af en i Wien) återfinnes i Nationalmuseum, kejsar Ferdinand IV i midjestycke, som konung af Böhmen, Ferdinand III:s tre gemåler, kejsarinnorna Maria Anna af Spanien, Maria Leopoldina af Tyrolen och Eleonora af Mantua. På Vibyholm förvaras två helbilder af Ferdinand III och Leopold Vilhelm. Se E. Ebenstein, ”Der hofmaler Frans Luycx” (1907). <tab><tab>o. c–g. Luyk, detsamma som Luik. Se Liège 2. Luynes. 1. Charles d’Albert, markis, hertig af L. och pär af Frankrike, f. 5 mars 1578, d. 15 dec. 1621, var först page hos Henrik IV och blef 1607 anställd vid dauphins (sedermera Ludvig XIII:s) uppvaktning. Han förvärfvade sig