snart dennes gunst under hans minderårighet genom att dressera jaktfalkar åt honom. Han organiserade med konungens medgifvande den komplott, som resulterade i mordet på marskalk d'Ancre (1617), och blef därefter dennes efterträdare som allenarådande gunstling. Han slog under sig d'Ancres stora efterlämnade förmögenhet. Som faktisk ledare af regeringen ådagalade han prof på en viss statsmannamässig begåfning. Han återkallade Henrik IV:s ministrar, Villeroy, Jeannin och Sillery, sökte stärka konungamakten i det inre mot revolterande stormän och hugenotter och var härutinnan en föregångare till Richelieu. Han sökte bryta förbindelserna med Spanien, närmade sig England och slöt förbund med Venezia och Savojen. Men intriger vid hofvet och hans egen snikenhet minskade hans makt öfver konungen. Dock blef han 1619 hertig af L. och 1621 konnetabel och storsigillbevarare. Under ett fälttåg mot protestanterna i södra Frankrike intog han Saint-Jean d'Angély, men hade motgång vid Montauban och ådrog sig vid belägringen af Monheur en häftig feber, som efter få dagar bortryckte honom till glädje för folket och stormännen och föga saknad för konungen. L. var gift med den sedermera som hertiginna af Chevreuse (se d. o.) bekanta Marie de Rohan-Montbazon. Litt.: Cousin, "Le duc et connétable de L." (1861—63), och B. Zeller, "Études sur le XVII:e siècle" (1880).

2. Charles Philippe d'Albert, hertig af L., den föregåendes sonsons sonson, f. 1695, d. 1758, äktade i sitt andra gifte Marie Brûlart, änka efter markisen af Charost. Som drottning Maria Leszczyńskas hofdam och förtrogna skaffade hon sin make inträde i den intimare franska hofkretsen. Han upptecknade därunder med noggrannhet och opartiskhet sina Mémoires (utg. 1860—65, i 17 bd). 3. Honoré Théodoric Paul Joseph d'Albert, hertig af L., den föregåendes sonsons sonson, arkeolog och numismatiker, artist och tekniker (förbättrade ståltillverkningen), f. 1802, d. 1867, blef 1830 medlem af Franska institutet, satt 1848 i konstituerande församlingen, 1849 i den lagstiftande och hölls efter prins Louis Napoléons statskupp (2 dec. 1851) någon tid fängslad. L. var en rik grandseigneur med öppen hand för allt, som föll inom hans intressesfär. Den ryktbara Esmunazar-sarkofagen från Sidon i Louvre är en gåfva af L. Bland hans arbeten märkas Métaponte (1836), Description de quelques vases peints (1840) och Essai sur la numismatique des Satrapies et de la Phénicie (1846). Ur hans kvarlåtenskap offentliggjordes Voyage d'exploration à la Mer morte (1871—75), beskrifningar af den af honom ledda och bekostade expeditionen af franska vetenskapsmän till Heliga landet. <tab>1. E. A—t. 2—3. (E. A—t.) Luzán [lotha'n], Ignacio de, spansk författare och lärd, f. 1702 i Zaragoza, d. 1754 i Madrid, förvärfvade doktorsgrad vid universitetet i Catania (Italien) och egnade sig åt diplomatbanan. L. var i besittning af vidsträckt lärdom, och hans till ett 60-tal uppgående arbeten omfatta filosofi, metafysik, retorik, filologi, estetik, politik m. m. L:s sträfvan att rensa tidens fördärfvade smakriktning förberedde ett litterärt uppsving, och hans lyrik utmärker sig för elegans och harmoni. L:s beundran för Boileau gaf närmaste upphof till La poética ó reglas de la poesía en general y sus principales especies (1737 o. 1789), som dock icke är någon imitation, men fastställde den fransk-klassiska smaken inom spanska litteraturen. Ett burleskt poem, La giganteina, och en satir öfver tidens predikosätt, La gatomiomaquia, vunno stort bifall. L. var led. af Spanska akad. och af många lärda samfund. I Rivadeneiras "Biblioteca de autores españoles", bd 61, finnes en del af hans arbeten, och hans namn är intaget i Spanska akad:s "Catálogo de autoridades de la lengua". <tab>Ad. H—n. Luze'rn, bot. Se Medicago. Luzern [lotsä'rn]. 1. Kanton i mellersta Schweiz, begränsad i ö. af kant. Aargau, Zug och Schwyz, i s. af Unterwalden, i v. af Bern och i n. af Aargau. 1,501 kvkm. Större delen af kant. tillhör det lågbergiga nordvästra Schweiz och består mest af odlad mark. L. har endast en större alpdal, Entlebuch (se d. o.), där boskapsskötsel är hufvudnäring. Intet af L:s berg når snögränsen; det högsta är Rothhorn (2,353 m.), i sydligaste delen af kantonen, det mest bekanta Pilatus (2,132 m.) på gränsen emellan L. och Unterwalden. Sjöarna Sempach och Baldegg, en del af Vierwaldstättersjön samt flera mindre sjöar ligga inom kant. och ha aflopp till Aar. Hufvudfloden är Reuss, från Vierwaldstättersjön. Dess viktigaste tillflöde är Kleine Emme, som vattnar Entlebuch och dess bidalar. Till Aar flyta Wigger och Suhr, den senare från Sempachsjön. 91,5 proc. af arealen äro produktiv mark, hvaraf 1,064 kvkm. äng, åker och trädgårdsland, 0,17 kvkm. vinland och 309 kvkm. skog. Jordbruket är viktigaste näringen och drifves intensivt och rationellt. Spelt är hufvudsädet, men äfven råg och hafre samt i mindre grad hvete och korn odlas. Betydande ostproduktion. — Äfven industrien är ansenlig. L. genomdrages af flera järnvägar, hvilkas centrum är staden L., utgångspunkten för transitotrafiken på Italien öfver S:t Gotthardsbanan. Utom kantonsskolan i staden L. (se nedan) finnas lärar- (i Hitzkirch) och lärarinneseminarium (i Baldegg) och landtbruksskola (i Sursee), kantonssjukhus i staden L. och dårvårdsanstalt i S:t Urban, döfstumanstalt i Hohenrain och räddningshem i Sonnenberg vid L. Kantonen hör jämte Solothurn och Zug till biskopsstiftet Basel-Lugano. Invånarnas antal var 1910 167,223, öfver 90 proc. katoliker, flertalet tysktalande (97,8 proc.), blott 1,5 proc. italienare och 0,5 proc. fransmän. — Författningen (af 1875, med mindre ändringar 1882, 1890 och 1904) är representativ-demokratisk. Stora rådet (Der grosse rat), hvars medlemmar, 1 på 1,000 inv., väljas i 55 valkretsar för 4 år, är den lagstiftande, regeringsrådet (Der regierungsrat) med 7 ledamöter den verkställande myndigheten. 1910 infördes proportionell metod vid valen till stora