Lybecker, svensk adlig släkt, härstammar från en bergmästare Otto Henrik L., som 1619 inkom till Sverige från Westfalen, ingick i Gustaf II Adolfs tjänst och blef direktör vid Löfåsens silfvergrufva. Hans yngre son, Georg Henrik L. (f. 1619, d. som generalmajor och landshöfding 1683), adlades 1650. En af dennes söner, Georg Henrik L. (se L. 1), blef 1707 friherre (sönerna introducerades som friherrar 1719). Från honom härstammar den ännu i Sverige och Finland lefvande friherrliga ätten L.; hans bröder dogo ogifta. En Harald L. (f. 1649, d. 1714), son till Otto Henrik L:s äldre son, likasom sin fader bergmästare och assessor i Bergskollegium, slutligen bergsråd, adlades 1709. Hans ätt utgick redan 1762 på svärdssidan.

1. Georg Henrik L., friherre, krigare (födelseåret okändt), d. 4 juni 1718 på Värsta i Närke, blef ryttmästare vid Norra Skånska kavalleriet 1682, major 1703 och öfverstelöjtnant 1704. L. deltog med heder i Karl XII:s polska krig. Han var med vid Klissov 1702, slog ett betydligt antal polacker vid Bug-strömmen 1704 och fördref polackerna ur Lowicz 1705. Han utnämndes s. å. till landshöfding i Viborgs län och 1706 till generalmajor af kavalleriet samt erhöll 1707 friherrlig värdighet. Då befälhafvaren öfver armén i Finland general G. J. Maidel 1707 erhöll afsked, blef L. utsedd till hans efterträdare. Den uppgift, som då förelades honom, nämligen att försvara Finland mot ryssarnas angrepp, var svår, i det att försvarskrafterna i Finland voro ytterst svaga. 1708 uppbådade L. sina trupper till ett tåg till Ingermanland med syfte att "förmå något nyttigt till fiendens fördelande och den kostsamma subsistancens anskaffande ur de fientliga länderna", men uträttade intet, utan måste inskeppa sig vid Kolkanpää och återvända med betydlig förlust. 1710 föll Viborg i ryssarnas händer, utan att han gjorde något försök att undsätta staden. Han utnämndes till generallöjtnant 1710, men regeringen i Stockholm, som var missnöjd med hans overksamhet, fråntog honom öfverbefälet, hvilket anförtroddes åt grefve Nieroth. Efter dennes död, 1712, utsågs L. för andra gången till ledare af kriget i Finland, men visade sig i ännu mindre grad än förra gången värdig denna plats. Det hade bort tillkomma honom att göra allt för att hindra de ryska trupperna att landstiga på Finlands södra kust, men han gaf K. Armfelt, som stod i det hotade Helsingfors, intet understöd och gjorde intet försök att fördrifva ryssarna därifrån, sedan denna stad i maj 1713 fallit i deras händer. Han samlade därefter sin hufvudstyrka i Borgå; men då fienden beredde sig att landstiga äfven där, drog han sig tillbaka norrut, utan att lossa ett skott, och tågade sedermera under någon tid ändamålslöst fram och åter. Snart föll Finlands hela södra kust i ryssarnas händer. L. kunde visserligen skylla på den instruktion konungen gifvit honom, ty denna förbjöd honom att inlåta sig i en hufvuddrabbning, men missnöjet öfver hans obeslutsamhet var allmänt, såväl i arméns leder som utom densamma. L. återkallades under hösten 1713 och ställdes i Stockholm under åtal. Efter en långvarig process, hvarunder i främsta rummet biskopen i Åbo Joh. Gezelius d. y. vittnade emot honom, dömdes han 1717 af generalkrigsrätten förlustig lif, ära och gods. Han blef dock nyårsdagen 1718 benådad af konungen, men det förbjöds honom att lämna sitt gods, Värsta. Se "Striderna kring Finska viken 1706—10" (i "Hist. tidskr.", 24, 1904), M. E. Uddgren, "Den Lybeckerska arméns uppgift i 1708 års anfall mot Ryssland" (ibid., 26, 1906), E. Carlson, "I hvad förhållande stod Lybeckers tåg till Ingermanland sensommaren 1708 till Karl XII:s fälttågsplan mot Ryssland?" (ibid., 29, 1909). och Fr. Hjelmqvist, "Kriget i Finland och Ingermanland 1707 och 1708" (1909). 2. Karl Bleckert L., friherre, den föregåendes sonsons son, vitterlekare, f. 15 okt. 1768, d. genom drunkning 4 aug. 1795, vardt k. lifdrabant och löjtnant i armén och erhöll afsked 1795. Han utgaf 1795 Den ensamme eller hjertats philosophe samt 1796 Den känslofulles lidelser, båda hållna i den sentimentala ton, som Youngs "Nätter", Goethes "Werther", Sternes "Känslosamma resa" och andra samtida mönster framkallat inom den svenska litteraturen. Däremot äro hans Skaldestycken (1796; ett litet häfte) i en alldeles motsatt anda samt delvis i hög grad sensuella. Utom nämnda arbeten utgaf L. åtskilliga öfversättningar, bl. a. af Liomin (1795), Marmontel (1796) och Young (1795 och 1796). <tab>1. M. G. S. 2. —rn.* Lüben, kretsstad i preussiska reg.-omr. Liegnitz. 6,568 inv. (1905). Sockerfabrik; pianofabrik. <tab>J. F. N.

Lübke, Wilhelm, tysk konsthistoriker, f. 1826 i Dortmund, d. 1893 i Karlsruhe, blef 1857 lärare i arkitekturens historia vid Berlins arkitektskola, 1861 professor i konsthistoria vid Polyteknikum i Zürich, 1866 vid Polyteknikum och konstskolan i Stuttgart och 1885 vid Karlsruhes tekniska högskola. Han var ock föreståndare för storhertigliga målnings- och skulpturgalleriet i sistnämnda stad. L:s skrifter vunno anseende genom innehållets grundlighet samt den säkra, klara uppställningen. Här må nämnas Geschichte der architektur (1855, flera uppl.; "Arkitekturens historia", 1871), Grundriss der kunstgeschichte (1860, 12:e uppl., bearbetad af Semrau och Haack, 1899—1905; "De bildande konsternas historia", 1872), Geschichte der plastik (1863), Geschichte der renaissance in Frankreich (1868; 2:a tillökade uppl. 1885), Geschichte der renaissance in Deutschland (1873; 2:a uppl. 1881—82), hvilka