se Lyciska språket. Äfven finnes en mängd lämningar af forntida skulpturverk (t. ex. de s. k. harpy- och nereid-monumenten från Xanthos, båda nu i British museum, London; ett annat är afbildadt i fig. 2), men dessa tillhöra en yngre tid och röja tydlig påverkan af den grekiska konsten (till en del under dennas senare skeden). Efter att i 6:e årh. f. Kr. ha tillbakaslagit Kresus' anfall kufvades L. af perserna under Kyros och utgjorde sedan en del af det stora persiska riket ända till dess öfvergång i Alexander den stores världsvälde. Efter Alexanders död (323 f. Kr.) införlifvades det först med egyptiska riket och sedan med Syrien, tills det efter Antiochos III:s besegrande (190 f. Kr.) af romarna skänktes till rhodierna. Detta främmande välde lyckades dock L. afkasta och fick genom romarnas mellankomst sitt oberoende erkändt (167 f. Kr.), tills det år 43 e. Kr. förenades med Pamfylien till en romersk provins. Landets 23 städer, bland hvilka de betydligaste voro Patara, Olympos, Pinara, Tlos, Xanthos och Myra, bildade under nämnda själfständighetsperiod en förbundsstat, hvars förman bar titel af lykiarches. F. n. utgör L. en del af Asiatiska Turkiet (vilajeten Aidin och Konia), men är glest befolkadt och ligger delvis öde. I det inre landet bo mest turkar, i kustorterna greker. Litt.: Spratt och Forbes, "Travels in Lycia etc." (1847), Benndorf och Niemann, "Reisen in Lykien und Karien" (1884), och Treuber, "Geschichte der lykier" (1887). Se f. ö. den i art. Lyciska språket omnämnda litteraturen. <tab>A. M. A. Lyciska språket, de gamle lyciernas språk, bekant — utom genom några glossor hos grekiska lexikografer, företrädesvis Stefanos från Bysans — genom inskrifter, 150 till antalet, hvilka härstamma från 400- och 300-talen f. Kr. och äro skrifna på ett med de grekiska besläktadt alfabet. Förnämsta samlingar äro M. Schmidt, "The Lycian inscriptions" (1868), och E. Kalinka, "Tituli Asiæ Minoris conlecti et editi auspiciis Cæsareæ Academiæ litterarum Vindobonensis. Vol. I. Tituli Lyciæ lingua Lycia conscripti" (1901). En stor del af dessa inskrifter, företrädesvis grafskrifter, är tämligen säkert tolkad med hjälp af liknande grekiska inskrifter, af hvilka ett fåtal har karaktär af bilingver (helt bilingval är endast den s. k. Si'darios-inskriften). Andra, såsom den största och viktigaste, inskriften på Xanthospelaren, kunna blott i ringa grad anses tolkade, huru mycket arbete därpå än nedlagts i synnerhet af nordiska språkvetenskapsmän. Xanthospelarens inskrift, härstammande från omkr. 400 f. Kr., är märklig äfven därför, att den — med bortseende från ett grekiskt epigram — är affattad på två rätt starkt skilda dialekter (eller rent af språk), af hvilka den ena öfverensstämmer med det af det stora flertalet inskrifter använda språket, lyciskan i egentlig mening, den andra åter utom i det på det grekiska epigrammet följande stycket å Xanthospelaren endast är bekant genom en enda inskrift (från Antifellos). — De historiska minnesmärkena innehålla inga säkra upplysningar om lyciernas etnografiska ställning; olyckligtvis lämnar oss också språket i sticket. Under det flera forskare sökt åt de lyciska dialekterna vindicera indoeuropeisk karaktär, såsom Grotefend, Lassen, Savelsberg, Deecke ("Lykische studien", I—IV i "Beiträge zur kunde der indogermanischen sprachen", bd XII—XIV, 1887—89) och framför alla Bugge ("Lykische studien", I, II, 1897, 1901), och sålunda med hjälp af etymologiska kombinationer sökt intränga i språket, ha andra sträfvat att förutsättningslöst tolka inskrifterna genom en minutiös undersökning och jämförelse af dessa. De viktigaste bidragen af denna art härstamma från fransmannen Imbert, norrmannen A. Torp ("Lykische beiträge" I—V, 1898—1901) och dansken V. Thomsen ("Études lyciennes", I, 1899), hvilka båda senare icke förneka möjligheten af lyciskans indoeuropeiska karaktär. Denna har dansken Pedersen med styrka sökt häfda i ett par refererande uppsatser ("Lykisk", i "Nordisk tidsskrift for filologi. Ny række", bd VII, VIII och annorstädes), och K. F. Johansson ("Lykiska inskrifter", i "Nordisk tidskr.", 1901) har ansett till en viss grad sannolikt, att åtminstone indoeuropeiska element förefinnas, vare sig som underlag eller genom inblandning på grundvalen af ett icke indoeuropeiskt underlag. I alla händelser råder fullständig ovisshet, hvarifrån lyciskans icke indoeuropeiska element resp. underlag härstamma. Blott så mycket torde man våga säga, att Herodotos' uppgift (I, 173), att lycierna invandrat från Kreta, kunde innehålla ett korn af sanning. De på detta sätt till Lycien invandrade termilerna — som de själfva kallade sig — skulle då blandats med de urspr. i Lycien bofaste solymerna, och den eventuella språkblandningen skulle därigenom erhålla sin förklaring, utan att man ändå kan säga, hvilken del som skulle representera det antagna indoeuropeiska elementet. Kretschmer ("Einleitung in die geschichte der griechischen sprache", 1896) söker i en längre utredning ådagalägga, att de flesta mindreasiatiska språk — som icke äro af erkändt indoeuropeisk eller semitisk art — böra sammanfattas till en språkenhet sui generis, medan andra, t. ex. Th. Kluge ("Die lykier", i "Der alte Orient" XI, 2, 1900, och "Lykische inschriften" i "Mitteilungen der vorderasiatischen gesellschaft", 1910), vilja finna släktskap med de fornspråk — förmodligen af "kaukasisk" karaktär — som äro representerade bl. a. i de gamle chaldernas (protoarmeniernas) språk (i trakterna omkring sjön Van i förra hälften af 1:a årtusendet f. Kr.). De allra senaste fynden i Mindre Asien, särskildt från utgräfningarna af Lydiens gamla hufvudstad Sardes, synas peka i den riktningen, att lyciskan skulle sammanhänga med lydiskan (Thumb, "Lydian inscriptions from Sardes", i "American journal of archæology. Sec. Ser.", XV, 1911). Jfr E. Meyer, "Geschichte des altertums" (1909), och W. Leonhard, "Hettiter und amazonen" (1911). <tab>K. F. J. Ly'cium L., bot., ett släkte af buskar eller små träd, hörande till fam. Solanaceæ. I Sverige förekommer ofta, odlad i trädgårdar samt därur förvildad, en art, L. barbarum L., bocktörne, som är en medelhög buske med långa, bågböjda, vidjelika, något torniga grenar, hela blad och violetta blommor. Dessas foder är bägarlikt och vanligen tvåläppigt; kronan är trattlik, med djupt femklufvet bräm. Frukten är ett rödt bär. Släktet har omkr. 70 arter, till största delen