förekommande i Syd-Amerika. L. umbellatum R. & P. och L. aggregatum R. & P. åstadkomma, då de användas såsom bränsle, så våldsamma explosioner genom gasutveckling i veden, att kokkärlen kunna omstörtas. <tab>O. T. S. (G. L—m.) Lyck (Lyk), kretsstad i preuss. reg.-omr. Allenstein (Ostpreussen), vid den af Lyckfloden (till Bohr) genomflutna Lycksjön. 12,397 inv. (1905). På en holme i sjön ligger ett af Tyska orden 1273 uppfördt slott (nu fängelse). Gymnasium, lärarseminarium. L. är masurernas hufvudstad. <tab>J. F. N. Lycka, filos., kan fattas antingen i subjektiv eller i objektiv bemärkelse. 1. Lycka i subjektiv bemärkelse, den lycka, som är gifven i den inre erfarenheten, är ett tillstånd, som för varelsen i fråga innebär tillfredsställelse af alla hans behof och önskningar. En ren och oblandad lycka är ett tillstånd af idel lustkänslor (se Känsla). Då dessa känslor tänkas ha största möjliga styrka, kallas lyckan lycksalighet l., i religiös betydelse, salighet. Den etiska åsikt, som ser lifvets mål i lycka, kallas eudemonism (se d. o.); människans handlingar ha enligt denna åsikt moraliskt värde genom att främja egen eller andras lycka. En motsatt åsikt har framställts af Kant och andra etiska rationalister. Enligt dem är förhållandet mellan det rätta handlandet och lyckan endast det, att man genom detta handlande gör sig värdig lyckan, hvilket man däremot ej är, om man gör lyckan till målet för sin sträfvan. — 2 Lycka i objektiv bemärkelse, de yttre förhållanden, som främja den subjektiva lyckan: hälsa, ekonomiskt välstånd o. s. v. Stoikerna ha fordrat "den vises" fullständiga oberoende af lyckan i denna bemärkelse. — Jfr "Lyckans filosofi" af P. Janet (sv. öfv., 1869). <tab>S—e. Lycka, jaktv. Haren säges göra lycka, då den för att vilseleda sina fiender går tillbaka i sina egna spår, hvarefter han "gör afhopp" åt sidan (jfr Haren, sp. 1464). <tab>G. G. Lycka, liten, inhägnad åker- eller ängsmark. Lyckan, kronopark i Lycksele socken, Södra Lycksele revir, Västerbottens län, afsattes till kronopark af öfverloppsmark genom K. M:ts befallningshafvandes afvittringsutslag 16 maj 1882. Benämningen fastställdes af Kammarkollegium 29 dec. 1835. Areal 8,260 har. <tab>M—g. Lyckans gudinna. Se Fortuna, rom. myt. Lycke, socken i Göteborgs och Bohus län, Inlands södra härad. 3,615 har. 817 inv. (1910). Annex till Torsby, Älfsyssels södra kontrakt. (L. sockens kyrka har äfven kallats Karl Ludvig Eugens kyrka.) Lyckeby. 1. Jordebokssocken i Blekinge län, förr egen kyrkosocken, men sedan midten af 1700-talet i kyrkligt hänseende förenad med Lösen. — 2. Stor by i Lösens socken, Blekinge län, vid Lyckebyån, ej långt från dess utlopp i Östersjön och vid Ö. Blekinge järnväg. Byn, som är känd för sina ovanligt vackra omgifningar, har omkr. 550 inv., poststation, tingsställe (för Östra härads tingslag), sparbank, skjutsstation, flera handlande och handtverkare samt flera industriella verk, bl. a. en Karlskrona stad tillhörig kvarn, till hvilken fallet i ån lämnar drifkraft, samt bryggeri, stärkelsefabrik, gjuteri och mek. verkstad, vagnfabrik m. m. Karlskrona stad har där sitt vattenledningsverk. I byn finnes ett 1911 upprättadt församlingshem. — På byns nuv. plats låg förr Lyckea (Lyckaa l. Lyckow), hvilket omtalas som köpstad vid midten af 1400-talet, men sannolikt är äldre. Bredvid låg ett slott, Lyckåborg, säte för höfvitsmannen öfver Lyckå län och uppbyggdt före 1452, då det intogs af svenskarna under Birger Trolle. Det eröfrades af dem äfven 1503, af Sten Sture, som till en del lät förstöra detsamma, 1506 och 1523, af B. von Melen, och 24 aug. 1564, af Åke Bengtsson Färla. Stadsprivilegierna bekräftades 1596, men upphäfdes 1600, då invånarna uppmanades att flytta till Kristianopel. 1601 befallde Kristian IV, att slottet skulle nedbrytas och stenen användas till Kristianopels befästande. Hvad som var kvar af slottet lämnades efter 1658 års fred att ytterligare förfalla, men ännu finnas dock några lämningar af detsamma i behåll. <tab>2. Wbg. L. W:son M. Lyckebyån, vattendrag i sydöstra Småland och östra Blekinge, upprinner i Algutsboda socken, 236 m. ö. h. och flyter med sydlig hufvudriktning samt utfaller i en vacker trakt vid Lyckeby i en vik af Östersjön. Ån afför vattnet från de på länsgränsen liggande Västersjön, Bockabosjön och Norrsjön samt längre ned inom Blekinge Hofsjön. Den bildar flera forsar och fall, det nedersta vid byn Lyckeby. Längd 90 km. Flodområde omkr. 840 kvkm. <tab>A. G.* Lyckholm,, David Melker, industriidkare, kommunalman, politiker, f. 9 dec. 1856 i Sjögestad, Östergötlands län, genomgick bryggeriskolan i Worms och studerade yrket i Kristiania och Tyskland samt är sedan 1894 innehafvare af den stora bryggerifirman J. W. Lyckholm & Co i Göteborg, som ofta gått i spetsen för förbättrade anordningar i yrket (t. ex. propageringsapparaten vid renkultur af jäst, den sinnrika ismaskinen, Veltens apparat för kylning i hermetiskt slutet rum). L. blef 1885 kommunalfullmäktig i Örgryte kommun, fullmäktiges ordf. 1900, landstingsman 1897, vice ordf. i landstinget 1910 och ord. ordf. 1911. Han var led. för Askims och Säfvedals härad i Andra kammaren 1900—08 och valdes till led. af Första kammaren för Göteborgs och Bohuslän 1909, omvald 1911; han har varit led. af tillf. utskott, suppleant i bevillningsutskottet 1904 och blef ord. led. af detsamma 1912. L. tillhör nationella partiet. Han har lämnat frikostiga bidrag till kommunala ändamål (t. ex. en större donation till Göteborgs slöjdskola), till lärda verk, bibliotek och museer samt till vetenskapliga resor. En ö i Norra ishafvet bär L:s namn. 1909 företog han en resa kring jorden. L. införde trålfisket på västkusten. Han är äfven en känd och framgångsrik blomsterodlare. <tab>J. C. Lyckliga Arabien. Se Arabien, sp. 1271. Lyckohjul, en i medeltidens konst vanlig sinnebild — i litteraturen antydd redan af klassiska och gammalkristna författare (jfr t. ex. Jakobs bref 3:6) — för lyckans och de mänskliga ödenas obeständighet. Redan där den uppträder för första gången säkert daterad, som en illustration i abbedissan Herrad von Landsbergs "Hortus deliciarum" (1159—75), har den samma gestalt, som den sedan i hufvudsak oförändrad bibehåller hela medeltiden igenom: ett hjul, på hvilket en skara människor hålla sig fast, några på uppstigande, andra