i fallande, öfverst en tronande med krona på hufvudet; hjulet vrides rundt af en där bredvid sittande kvinna. Framställningen grundar sig på en beskrifning i den senlatinske filosofen Boëthius' verk "De consolatione philosophiæ" (kap. II), där Fortuna, den antika lyckogudinnan, på öfverensstämmande sätt skildrar det af henne styrda ödets växlingar. "Snabbt vänder jag hjulet. Jag älskar att upphöja det, som var i det djupa, och neddraga det, som högt står". Synbarligen genom ett missförstånd af detta ställe hos Boëthius har sedan Honorius af Autun (i "Speculum ecclesiæ") framställt saken så, som vore Fortuna själf bunden vid ett evigt kringsvängande hjul, och det är tydligen detta, som illustreras i en med Herrads bild ungefär jämnårig kalkmålning i Slaglille kyrka i Danmark. Annars blir i följande tid det förut omnämnda representationsschemat det normerande. Ofta använder man katedralernas rundfönster som förevändningar för sinnebildens framställande; så i Basel, Amiens, Verona m. fl. ställen. I målning (t. ex. i Udby, Danmark) ser man stundom Fortuna stående bakom hjulet, svängande detsamma. Långt vanligare är dock, att hela Fortunafiguren utelämnas (se fig.) och dessutom inskränkes också samtidigt, särskildt mot medeltidens slut, de hjulet omgifvande figurernas antal till 3, en uppklättrande, en på hjulets topp, en nedfallande (stundom äfven en nedanför liggande död i en graf), samtliga med vidfästa inskrifter, resp.: regnabo (jag skall regera), regno (jag regerar), regnavi (jag har regerat) samt (vid den döde): sum sine regno (jag har intet rike). I några fall, t. ex. i ett träsnitt i Sebastian Brants "Narrenschiff" (1494), äro dessa figurer utbytta mot i narrkläder utstyrda åsnor eller är lyckojagandets dåraktighet på annat sätt satiriskt understruket. En ej ovanlig variation af temat visar Gud Fader eller hans ur ett moln framsträckta hand sättande hjulet i rörelse, en illustration till Augustinus' ("De civitate Dei", V, kap. 1) och andra teologers framhållande af Gud som det obeständiga ödets herre. - I Sverige förekomma lyckohjul flerstädes bland kyrkornas vägg- och hvalfmålningar. Det äldsta kända exemplet är i Borreby (Skåne), från 1330-40-talet. Från omkr. 1450 är det i Ösmo (Södermanland), där den bakom hjulet stående Fortuna äfven är afbildad. Jämnårig med denna bild är den i Fundbo (Uppland). Något senare bli lyckohjulsframställningarna mycket vanliga. Man finner sådana i Husby-Sjutolft (den rikt klädda, bredvid hjulet stående kvinnan torde vara Fortuna), Härkeberga (Uppland; se fig.), Kumla (Västmanland), Öja (Skåne), Ytter-Lännäs (Ångermanland), samtliga från 1400-talets slut; från 1500-talets början i Frötuna och Dannemora (Uppland) m. fl. kyrkor. Ännu efter reformationens införande uppträder sinnebilden en och annan gång, t. ex. i Sorunda (1549), och i folklig konst långt fram i nyare tid, t. ex. en målad bonad från Blekinge från 1800-talets början (i Nordiska museet). - Litt.: E. Mâle, "L'art religieux du XIII:e siècle" (s. 118 ff.), G. Heider, "Das glücksrad und dessen anwendung in der christlichen kunst" (i "Mittheilungen der k. k. Central-commission zur erforschung und erhaltung der baudenkmale", 1859), och J. Kornerup, "Om afbildninger af Lykkehjulet" (i "Aarböger for nord. oldkyndighed og hist.", 1887). Öfrig litt. är förtecknad af F. X. Kraus, "Geschichte der christlichen kunst" (II, 1), och H. Bergner, "Handbuch der kirchlichen kunstaltertümer in Deutschland". C. R. U-s. Lyckoklöfver, bot. Se Fyrväppling. Lyckorna, klimatisk kurort och hafsbadanstalt i Ljungs socken, Göteborgs och Bohus län, ligger vid Ljungskilen, omkr. 2 km. från Ljungskile station, och har under badsäsongen daglig ångbåtsförbindelse med Göteborg och Uddevalla. Badinrättning, med läkare, flera hotell, post- och telegrafstation. Lycksalighet, filos. Se Lycka1. Lycksalighetens ö, en folksaga, hvars hufvudsakliga innehåll är följande. Adolf, en ung och klok furste i ett arktiskt land, råkar vilse under en isbjörnsjakt och hamnar uppe i bergen i en grotta, som utgör tillhåll för vädrens gud, gamle Æolus, dennes maka och barn (vindarna). De senare äro alla vilda sällar utom västan (Zefyr), en ljuflig barnskepnad. Västan skildrar för sällskapet i grottan en skön prinsessa, hvilken, omgifven af sina nymfer, råder öfver den svårhinneliga "Lycksalighetens ö". Då Adolfs åtrå efter att se den sköna väckts, förs han af Zefyr genom luften till den praktfulla tropiska ön, vinner där prinsessans kärlek och stannar hos henne i oblandad sällhet och med bibehållen ungdomlighet. Den tidrymd, som på detta sätt förflutit, uppskattar han själf till 3 månader. Men när han får höra, att det i stället varit 300 år, grips han af obetvinglig lust att återse sitt rike och uträtta något till sitt namns ära. Han skiljs från den sörjande prinsessan med löfte att återkomma. Men på vägen öfverlistas han af en gubbe (Tiden), som kväfver honom. Zefyr finner den döda kroppen och för den till Lycksalighetens ö. Där uppstår stor veklagan; öns växtlighet vissnar bort, och ungdomskällan tillslutes. - Denna saga är framställd i den svenska folkboken "Lycksalighetens ö" (många uppl.), hvars franska original återfinns som episod i grefvinnan d'Aulnoys "Histoire d'Hypolite comte de Duglas" (1714; sv. öfv. 1746). Episoden tycks vara en bearbetning af en äldre fransk folksaga, sannolikt af gaeliskt ursprung, enär sagans hufvuddrag innehållas i ett ersiskt manuskript, som ej är yngre än från 600-talet. I versform är sagan behandlad i "Saga om prints Adolph och printsessan Lycksalighet" (öfv. från fr. 1747, på alexandriner) samt i Atterboms stora sagospel, "Lycksalighetens ö". Jfr an-