de sex pastoraten Väddö; Estuna; Söderby-Karl; Vätö; Roslags-Bro; Lohärad och Malsta. 64,818 har. 13,002 inv. (1910). Lyk, stad. Se Lyck. Lykabettos. Se Aten, sp. 316. Lykaios (grek. Λυχαιος, lat. Lycaeus), binamn för Zeus med anledning af den dyrkan, som egnades honom på berget Lykaion i Arkadien. A.M.A. Lykakonitin. Se Akonitin. Lykantropi (af grek. lykos, varg, och anthropos, människa), psyk., en ofta i sjukliga förnimmelser rotad vidskeplig föreställning om en människas förvandling till varg (varulf). Denna föreställning har uråldriga anor och torde ännu någon gång kunna förekomma hos sinnessjuka i afskilda trakter, där sägen och öfvertro lefva kvar i folkmedvetandet. Sådana föreställningar, om hvilka en hel del antydningar och berättelser återfinnes i den klassiska litteraturen, hade under medeltiden och långt fram i nyare tid stor spridning i Europa och sammanhängde intimt med tron på djäfvulens ingripande och förmåga att "förvända synen på folk" eller direkt omskapa verkligheten. Vid sidan om andra former af andlig smitta ser man sålunda äfven epidemisk lykantropi uppträda. I Frankrike förekommo sålunda under 1500-talet många varulfsprocesser, hvarvid människor anklagades för att ha i gestalt af vargar begått allehanda gräsligheter, dömdes och afrättades. Jfr R. Leubuscher, "Ueber die wehrwölfe und tierverwandlungen im mittelalter" (1850), och W. Hertz, "Der werwolf" (1862). Se äfven Häxeriprocesser. G-s. Lykaon (grek. Λυχάων, lat. Lycaon), grek. myt., en son af Pelasgos, sagokonung öfver Arkadien och fader till 50 söner, hvilka i brottslighet och öfvermod sägas ha öfverträffat alla andra människor. För att pröfva deras sinnelag besökte dem Zeus själf i oansenlig människogestalt, hvarvid de till måltid framsatte köttet af en slaktad gosse. Förgrymmad, kullstötte Zeus bordet och dödade med blixten dem alla utom den yngste, Nyktimos. Enligt andra sagor var det L. själf, som framsatte den hemska måltiden, hvarefter Zeus till straff förvandlade honom till en varg (varg heter på grek. lykos). Ännu en annan saga låter L. sönderstycka sin dotter Kallistos son med Zeus, Arkas, hvars kropp dock ånyo sammanfogades af Zeus och upptogs bland stjärnbilderna. Alla dessa sagor anspela tydligen på en i Arkadien under urminnes tid åt Zeus Lykaios hemburen dyrkan med människooffer. A. M. A. Lykaonien (grek. Λυχαονία), i forntiden landskap i Mindre Asien, begränsadt i ö. af Kappadocien, i n. af Galatien, i v. af Frygien och Pisidien samt i s. af bergskedjan Taurus, från hvilken det delvis var skildt af Isaurien, hvilket några författare räknade till L. Gränserna växlade dock på olika tider. Landet bildar en del af den stora högslätt, som upptager hela det inre af Mindre Asien, och lider i allmänhet brist på vatten, så att hela norra delen af landskapet från trakten af Ikonion till saltsjön Tatta och Galatiens gräns nästan alldeles saknade vegetation. Andra delar voro emellertid, oaktadt vattenbristen, synnerligen lämpliga för fårafvel. Lykaonerna voro liksom sina grannar isaurierna ett vildt och laglöst folk. Om deras ställning i etnografiskt hänseende är ingenting bekant. De voro hvarken arier eller semiter. Deras land genomskars af en af de stora stråkvägarna, som naturen själf bildat genom Mindre Asien, från Sardes och Efesos till Ciliciska portarna, och längs denna uppstodo några städer, bland hvilka Ikonion var den förnämsta. Något längre i n. låg Laodikeia Katakekaumene och i s., nära foten af Taurus, Laranda, senare kalladt Karaman. Äfven Derbe och Lystra, hvilka att döma af Apg. tyckas varit betydande städer, lågo sannolikt i trakten af Laranda. (J.F.N.) Lykeion (grek. Λύκειον, lat. Lycēum, Lycīum), ett på östra sidan om det forna Aten beläget gymnasion (se Gymnasium 1) med omgifvande parkanläggningar. Berömdt var stället i synnerhet som läroplats för Aristoteles och hans efterföljare, den peripatetiska skolan. Med anledning häraf har ordet i den latinska formen upptagits i de nyare språken som betecknande en högre läroanstalt (se Lycée och Lyceum). A. M. A. Lykeios l. Lykios (grek. Λύχειος l. Λύχιος), ett, i synnerhet hos de grekiske skalderna, ofta förekommande binamn för Apollon. Om namnets betydelse funnos redan hos de gamle stridiga meningar. Några ha velat härleda det från grek. lykos (varg), i hvilket fall Apollon därmed skulle betecknas som herdegud (vargfördrifvare), andra från landskapsnamnet Lykia, där Apollons dyrkan från urminnes tider var inhemsk. Sannolikt är det bildadt af stammen lyk- (grek. lychnos, lat. lux, luceo) och betecknar Apollon som "ljusgud", i hvilken egenskap han äfven identifierades med solguden Helios. A.M.A. Lykien, Lykiska språket. Se Lycien och Lyciska språket. Lykke, dansk adelssläkt, som var känd sedan 1200-talet och utslocknade på 1700-talet. 1. Iver L., blef 1382 riddare och 1387 riksråd, deltog 1395 i förhandlingarna på Lindholms slott och dog omkr. 1400. Det är tvifvelaktigt, om han, som folkvisan förtäljer, var anförare för de danska trupperna i slaget vid Falköping 1389; högste befälhafvare var han i alla fall ej. 2. Peder L., f. 1359, d. 1436, hette eg. Bille, men tog sig efter modern namnet L. Han studerade i Paris och erhöll magistergraden samt blef 1385 ärkedjäkne i Roskilde. 1401 förde han i England underhandlingarna om Eriks af Pommern förmälning, blef 1409 biskop i Ribe och 1418 ärkebiskop i Lund. Han var ett af danska kyrkans sändebud till konsiliet i Konstanz, där han spelade en viktig roll. På det af honom sammankallade kyrkomötet i Köpenhamn 1425 (det sista i Danmark) genomdref han viktiga beslut, som afsågo sedernas förbättring bland präster och munkar och egde giltighet till reformationen. 3. Niels L., f. omkr. 1492, d. 1535, följde Kristian II på tåget till Sverige 1520 och blef vid kröningen dubbad till riddare samt höll under blodbadet i Stockholm 8 nov. till folket ett tal med uppmaning att ej förfäras för det straff, som nu drabbade förbrytare och kättare. 1522 blef han konungens köksmästare, deltog 1523 i Köpenhamns försvar och tjänade sedan Kristian i flera diplomatiska beskickningar. 1528 slöt han sig till Fredrik I, sändes till Norge och verkade för befästandet af dess förbindelse med Danmark samt äktade Elline